Nu skulle man väl nästan kunna säga att den här bloggen, åtminstone för en tid framåt, kunde omdöpas till Ponks Kihlmanblogg. Jag har nämligen äntligen fått hem Christer Kihlmans böcker (trenne stycken, till att börjas med) och man kan väl lugnt säga, att det på många plan är som att hitta en mer välformulerad version av sig själv, hehe.
Började i fel ordning, dvs med att läsa ett av hans nyaste (kanske sista?) verk, en pjäs med namnet "Svaret är nej!" och där fanns ju bara idel igenkänning att hämta. Måste citera lite.
Varför i all världen borde man älska människorna? Människan är inte bara en allmänt motbjudande djurart. Hon är ful också. I varje fall så snart hon uppnått en viss, inte nödvändigtvis särskilt framskjuten, maktposition. Dessutom luktar hon illa.
Det här var nu bara en formulering som jag fastnade för, hahaha. MEN, låt mig också presentera en lite mer faktabaserad harang, nåt som har skrämmande genklang just i dagens samhälle:
I september 1995 hölls ett möte i San Francisco för 500 representanter för de ledande internationella storföretagen i dagens värld. Ted Turner från CNN var naturligtvis med. Och David Packard från Hewlett-Packard. Och Siemenschefen Heinrich von Pierer från Tyskland. Jämte många andra, som du aldrig ens hört namnet på. Mötet var icke offentligt, men det finns dokumenterat svart på vitt i tidningsuppgifter, som sipprat ut genom någon humanistisk förrädare. Enligt dessa nya samhällsbyggare och ekonomiska experter kommer det inom en överskådlig tid att finnas arbete för ungefär 20 procent av den totala populationen i världen. Det betyder ju samtidigt att man beräknar att ungefär 1,5 miljard köpstarka människor är tillräckligt för att hålla produktionen i gång. De övriga miljarderna skall hållas lugna med billig mat och ett mördande utbud av TV-underhållning och alkohol. "Tittitainment" kallas denna kombination med en term som lanserades av den förre försvarsministern och presidentrådgivaren Zbiginiev Breszinski.
Det är ett skräckscenario, som det heter i den nya kulturjargongen. Det är en komplott, en konspiration, ett machtübernahme. Det är slutet på historien. Nej, inte slutet på historien, men på demokratins historia. Det är inte bara slutet på socialismens och välfärdsstaternas historia, det är slutet på hela det så patetiskt idealiserade folkväldets historia. Nu tar de stora anonyma pojkarna över. Nationella riksdagar och regeringar har springpojkens och gummistämpelns roll i en skön, ny värld, där den verkliga makten utövas av tystlåtna herrar på otillgängliga kontor - någonstans långt borta.
Denna pjäs, "Svaret är nej!", började egentligen som ett brev till teaterchefen Asko Sarkola som svar på varför han inte längre ville skriva för teatern. Men jestas vad där finns tavara att tänka på. Kunde citera hela boken, men tror jag slutar här, för idag.
No comments:
Post a Comment