Och så står man sen där i yttre skärgården utan tejp

Nu är det igen sådana här tider, då bilen är fullproppad med ALLT (mest växter) och man halvsitter i en stol som är fullproppad med andra saker, alla bollar är uppe i luften och när de ramlar studsar de bara omkring mot golv och väggar och i vattenskålar, strittar mot väggarna och gör en vansinnig av oreda. Nu inkommande vecka ska vi få den första turistgruppen till Nötö, det är ett 20-tal pensionärer som jag ska guida omkring både i kyrkan och till klockarsten. Jag har inte hunnit bygga upp nån konkret nervositet att tala om, men jag vet att den kommer, jag vet att jag på onsdag kväll kommer att vara i nåt slags katastroftillstånd uppburet av känslan av att jag int kan någo, allra minst finska, som guidningen antagligen måste hållas på. Jag känner alltid en sån motstridighet gentemot hela det här med att packa ihop sitt liv och åka ut till ön, samtidigt som ön sen alltid tar en till det tillstånd som man har längtat efter. Det är bara så mycket ovisshet i år, så mycket kring coronan och så mycket kring vem som nu sen kommer och med vilket arbetsavtal och vilka artister och så vidare. Och så är det alltid några saker som liksom är så självklara att man helt enkelt glömmer dem, som gummistövlar eller långbyxor eller nåt sånt där. Eller nåt så enkelt som tejp. Och så står man sen där i yttre skärgården utan tejp. Int najs.

Det jobbiga med att ha kafé är att man inte KAN säcka ihop, det finns ingen möjlighet för att bara braka ihop och inte orka, för då brakar allt, i den situationen vill man inte vara. Så det är så mycket som helt enkelt hänger ihop med ens egen funktionsförmåga, som jag mer och mer börjar tvivla på att överhuvudtaget är något att lita på.