Kan det vara ADHD?

Onsdag är det och jag MÅSTE komma i gång idag och rita en femtedel av min A3-teckning eftersom det finns fem dagar kvar av den här veckan. Sån här är min realitet just nu, det är nästan skrämmande hur lik min far jag är i det avseende att världen tycks bli rent kaotisk om vi inte grundar den i nåt slags indelning med resultat och delmål.

Mitt mål för de närmaste månaderna är alltså att producera antingen tre stora eller sex mindre teckningar (betraktar alltså två mindre som en stor) per månad. Jag kommer inte ihåg just nu om jag hade tänkt mig att ha allt klart i maj eller juni, eller om jag har gett mig lite flextid, liksom jag också ger mig under månaderna, då jag strävar efter att rita en teckning per vecka, så att jag sen ska ha några strödagar över eftersom det kan hända att det inte lyckas, det där med en teckning per vecka. Ni vet, allt möjligt skit kommer upp som att man spejsar ut och far omkring som ett mähä för att det typ slår explosioner i ens huvud, eller plötsligt hamnar i en livsviktig diskussion om samhälle, kristendom och spiritualitet på FB, eller annars bara tvångsläser allt möjligt skit om pandemin, eller tar emot nån vän som har behov av att tala av sig eller stiger upp alldeles för tidigt och är trött eller har kramp i axlarna för att man går och spänner dem hela tiden.

Jag har nog som vuxen funderat på om det eventuellt kan vara så, att jag kunde falla under nån diagnosform som kunde ha med ADHD att göra. Nu är det många som säkert skakar på huvudet, jag kan ju vara lugnet själv jag också, men sanningen är att jag använder det där lugnet till att på nåt sätt hämma intrycken - jag liksom stänger ner för att det är enklare så. Och jag läste att ADHD hos flickor ofta kan se ut som så, att man inte är överaktiv utan istället (i skolsammanhang då) närapå är underaktiv för att det är ens coping mekanism med alla intryck som man inte riktigt kan hantera.

Jag kommer speciellt ihåg studentsktivningarnas engelska-hörförståelse, och hur det blev så uppenbart där att situationens allvar ledde mig från det väsentliga. Eftersom det absolut viktigaste där och då var att LYSSNA och att förstå det som sades, blev jag istället alldeles uppslukad av själva stundens betydelsefullhet: Ett tjugotal tonåringar som satt i en sal, och jag minns att solen föll så snyggt in i salen just den där dagen, och det kändes så sabla stort att man satt där i nåt som då var en av ens livs mest betydelsefulla stunder: Det var en SKRIVNING och det var nu man skulle prestera och visa vad man gick för och att man kunde lyssna, och så vidare. Stunden ledde till att jag inte kunde lyssna alls och istället gissade mig till svaren och skrev ett futtigt C i engelska, den skrivna delen räddade mig (jag förtjänade heller inget bättre, är skit på engelska ännu idag).
Lite liknande har jag med ljudböcker, kan inte koncentrera mig, talad text går förbi mig likt musik och det ska vara sjukt captivating för att jag ska kunna följa med. Plus att jag har otroligt svårt att avsluta nånting jag inte finner meningsfullt, det bästa exemplet är kanske gradun. Om jag tappar intresset för nånting jag håller på med, ska det sju vilda hästar till att få mig att trots allt ro projektet i land och det är inte bara nåt "jag skulle inte orka" - det är som en fysisk storm som nästan konkret förhindrar mig att göra nånting jag inte kan eller vill. Det är som att ens huvud arbetar emot en. Därför vet man exakt om nåt jag har gjort har varit nåt jag har tyckt om (då blir det bra) eller nåt jag inte alls har tyckt om (då blir det hopplöst skit). Nåt mellanting finns knappast.

En annan faktor som talar för att jag kunde ha ADHD, är hur nikotin lyckas ta mig ner på jorden: En snus under läppen och så är det som att allt det där spretande lägger ner sig i en och man får ett sällan skådat lugn och intensivt fokus som det är lättare att glida in i.
OCH min extrema impulsivitet och nästan tvångsmässiga vilja att fort välja nåt alternativ och inte sätta nån vidare eftertanke i hur jag väljer, eftersom det är för komplicerat och ödersdigert - det är enklare sen att leva med konsekvenserna, oberoende om man har valt ett bra alternativ eller inte.

Planering är alltså INTE min starka sida, men paradoxalt nog är planering och strukturering något som håller mig inom ramarna och förhindrar det där ofrånkomliga kaoset att totalt sprida ut sig och ta över hela min existens.

MENNN allt det här kan också lika bra vara ursäkter och ren lättja och vilja att komma lätt undan, vilket har gått som en stark ådra genom hela mitt liv. Jag har heller absolut inga problem med att sitta stilla eller vänta, jag kan underhålla mig själv så till den grad att jag aldrig behöver ha tråkigt, så jag vet nu inte.

Dessutom har jag en teori som jag gärna skulle villa ha lite input i, ifall det är nån som har studerat nåt liknande. Eftersom jag växte upp med finsk teve i Nyland, såg på finska barnprogram och följde med finska serier och inte förstod ett jota, så kanske jag lärde mig att filtrera ut det där obegripliga mumbo-jumbot och istället bara försökte härleda mig till vad situationerna och bilderna sade? Att kan det här ha påverkat mig i mitt växande, den här tendensen att omge sig med språk man inte förstår? Att man liksom tar för givet att det finns ett bakomliggande surr som man aldrig kommer att förstå sig på, och så blir det där bortfiltrerandet liksom en av ens vakio-mekanismer?
En annan intressant detalj som hör till detta, var att jag i Afrika märkte att jag hade en märkvärdig förmåga att gissa mig till vad folk sade, även om de talade språk jag inte förstod. Alltså, ur sammanhang är det ju ofta lätt att förstå vad som sägs, det är ju inget konstigt med det, men jag minns att min svenska medresenär var förvånad över hur väl jag lyckades lista ut vad som menades. Så det här är kanske sånt som man lär sig när man är född i en minoritet och är van vid att gissa sig till vad som sägs, ur obegripliga språkliga situationer?

Här sitter jag och ser ut sådär som jag gör nuförtiden. Nu ska jag ta itu med lite kontorsblaj och sen ritandet, och lyssna på nån P1-dokumentär, de är faktiskt bra.

Bipolär sjukdom och den inre klockan

Som ni, mina kära läsare, kanske vet, så har jag ju en bror som dras med klockren bipolär sjukdom och som har haft tre riktigt ödesdigra maniska faser i sitt liv (har skrivit om det bland annat här och här). För en tid sen kom finska forskare ut med en vetenskaplig artikel som visar sambandet mellan bipolär sjukdom och västerländsk livsstil, bland annat HBL skrev om det.

För mig ter det sig mer eller mindre som en självklarhet att det är (visserligen ett supervagt begrepp, men:) den västerländska livsstilen som står bakom sånt som exempelvis bipolär sjukdom. Det intressanta i den här vetenskapliga artikeln är dock det konkreta de har kommit fram till: Kronisk långvarig stress orsakar inflammationer i det centrala nervsystemet som i sin tur RUBBAR DEN INRE KLOCKAN. Det här finner jag speciellt intressant. Förut har man alltså trott att mani leder till minskat sömnbehov, men den här artikeln menar alltså att ens dåliga levnadsvanor som leder till rubbade sovvanor, leder till mani. Säkerligen är andra sidan av myntet att stressen triggar till nåt som sen leder till det motsatta, dvs depression.

Och hast du mir gesehen, dessa tendenser har jag upptäckt hos mig själv, speciellt nu när jag håller på med mina teckningar och det händer att jag kommer i farten och sitter uppe väldigt länge om nätterna för att bli klar med något. När jag vaknar nästa dag, är jag oftast splittrad i huvudet, ofokuserad och med en enorm kreativ energi, vilket ofta leder till att jag producerar ett oändligt antal instastories där jag typ spyr upp mandariner och talar olika språk, hehe. Det känns väldigt nära till hands att jag skulle spejsa ut i en fullblommande manisk episod ifall jag gick steget längre och helt enkelt tappade uppfattningsförmågan. Tack och lov har det än så länge inte gått så långt för min del, men jag har ju följt min bror på nära håll och vet exakt när det börjar spåra ut för honom. Hans maniska faser har alltid inletts med att han börjar sitta uppe om nätterna. Det är liksom det första tecknet, att den inre klockan rubbas, och sen blir han manisk.

Här finns så klart ett samband mellan landsbygd och stad också. Stadsliv som ofta kombineras med ett hektiskt arbetsliv och en massa mänskor som man hamnar "filtrera ut" ur sin uppmärksamhet eftersom de helt enkelt är för många, gör en stressad och mer benägen att drabbas av bipolär sjukdom. På landet eller i ett byasamhälle, lever man närmare inpå naturen med dess naturliga rytm och därigenom finner man enklare sitt eget djuriska lugn. Sen finns här så klart inbyggda genetiska och inlärda skillnader som att vissa fungerar urbra både i stressiga sammanhang och i städer, men det är en annan sak.

Att ungefär så, och nu har jag suttit med det här inlägget så länge att solen har vandrat till mitten av köksfönstret, men sådant är det ibland, att man bryts i tanken och återkommer.

Minns att vara ett fördomsfullt rumphål!

Av nån anledning tycks våren vara en tid då attityder och förhållningssätt som hänger ihop med rädsla för det främmande och för att bli lurad, får ny luft under vingarna. Kanske är det det, att solen börjar skina och folk vill påminna varandra om att inte bli alldeles för uppsluppna i ljuset och istället minnas vara fördomsfulla rumphål, vad vet jag.

Nåt som hör ihop med våren är varningsinläggen om förgiftad hundmat som nån trott sig se lite här och där, ingen vet nånsin exakt var. Och nu har jag stött på flera inlägg som varnar för tiggare.
Folk har tiggt pengar i alla tider, vad är det för konstigt med att nån är totalt pank och sen prövar lyckan genom att fråga runt på parkeringsplatser ifall nån har slantar över? Jag brukar alltid stanna ifall nån frågar mig något och ge några euron ifall jag har. Jag ser inget problem i det och jag bryr mig fan i vad de använder mina futtiga slantar till, hur som helst har jag det ju bättre ställt än dem.
Men det tycks vara OERHÖRT triggande för inåtvända finländare att behöva befatta sig med denna misär alldeles på nära håll och förödmjukas så till den grad att man tvingas öppna munnen och säga NEJ till en annan medmänniska.

Hoppas ni är lugna och nöjda i denna sprickande knopparnas tid. I skrivande stund är det gassande sol och ÅTTA grader ute, åtta. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, känner mig både hoppfull och desperat på samma gång.

Men jag ids nu inte

Jaha, igår blev det typ klart att vi går mot en ny lockdown och idag morse stod representanterna för regeringen i sina sorgekläder och deklarerade det uppenbara: Att nu ska det stängas ner igen.
Det är nog mycket krävt av en människa detta. Jag vet inte riktigt varför det påverkar mig så hårt det här, men det känns verkligen helt oöverkomligt att fortsätta leva, om livet ska innebära det här enformiga harvandet som jag för tillfället inte hittar nån som helst glädje i. Jag vet inte ens om det har med omständigheterna att göra, eller hur jag ska ta mig vidare från det här limmet jag har doppat mig själv ner i - jag vet bara att jag har oerhört lite resurser till någonting alls och det lockar OERHÖRT att bara droga ner mig med Xanax eller nåt annat tillståndshämmande, så man bokstavligen bara skulle få sova bort den här skiten.
Jag skulle kunna lista upp en del andra omständigheter som bidrar till min förhoppningsvis tillfälliga depression, som att jag inte fick nåt Taike-stipendium, antagligen eftersom jag inte är nån professionell konstnär, och som att byxlinningen spänner för att jag tycks ha gått upp i vikt och som att vänster tå är inflammerad för att jag har tryckt ner fötterna i mina alldeles för små gummistövlar eftersom mina gamla trotjänarkängor har sagt upp kontraktet och skulle behöva få nya botten. Och som att alla betydelsefulla spelställen och ateljéer bara rivs här i stan och som att hundens allergi är ett mysterium och som att vädret är bara piss och alla möjliga små betydelsefulla eller -lösa problem som jag nu ska gå och dras med.
Men jag ids nu inte.

Hårdare tag

Så flög åter en vecka iväg och lämnade spår efter sig av ett oroligt surr i luften. Förra året den här tiden, var det inte många dagar tills jag åkte iväg till Liverpool och därifrån med Scarlet Lady ut över Atlanten. Föga visste jag då, att resan skulle komma att ändra kurs mitt under färden och att vi inte alls for till New York som planerat, utan till Miami, där jag sen tumlade runt bland varma, salta vågor på South Beach och befrendade nån långhårig fransman vars underliga vänlighet jag ännu idag emellanåt tänker på. Bara ett par timmar fick jag vara i Miami, men attan att den staden på nåt sätt gjorde intryck på mig. Det är något med amerikaner och värme, sol och slappt leverne, det sitter bra ihop det där, de tar fram stereoanläggningar och drar av sig alla kläder.

Hur som helst, det var coronan som kom och vände upp och ner på allting. Sen åkte vi hem via Charlottes och New Yorks flygfält och då infann sig redan den där hektiska rädslan för att viruset kan lura på varje handtag och under vartendaste vessalock, som man ännu inte har blivit av med. Jag LÄNGTAR, längtar så efter att kunna gå ut och vart som helst och att kunna tala med människor så spottet strittar och att kunna fara omkring som en vind i fyllan och säga olägligheter och bete sig ifrågasättbart, att göra misstag och att vandra hem i slasket och att stå i långa köer och lyssna på andra människor och vad vet jag.

De kommande veckorna och månaderna kommer jag ha så mycket att göra att jag knappt förmår tänka på det. Jag ska designa en ny T-skjorta och jag ska redigera en bok som en gobb har skrivit ihop, jag ska göra grejer för museet och träna med Svarta havet och allt där emellanåt ska jag få ihop min egen utställning också, vilket innebär att jag måste rita en stor eller två mindre teckningar i veckan. Den här veckan lyckades jag inte få min stora teckning klar, eller jag hade kunnat göra det, men det tog så emot det där sista, så jag tänkte att äh. Får ta i lite hårdare nästa vecka. Jag avskyr när jag skjuter saker framåt och just börjar tänka i stil med att "det får bli hårdare tag nästa vecka istället." För faktum är att det aldrig blir hårdare tag, ofta blir det bara ännu mer slappare tag och så slutar det med att saker hopar sig och man blir tunnhårig och arg och nära sammanbrott hela tiden, och så bryter man ihop av bagateller som att hunden måste ut eller nåt liknande.

Vänner

Femton minuter har jag kvar av vändagen, och minsann - i år har jag verkligen tänkt extra mycket på vänskap. Jag uppever det svårare och svårare att få vänner ju äldre jag blir, eftersom människor tenderar att få en massa maner när de blir äldre, idéer om sig själva och hurdana de är, de blir så familjära och de blir så fulla av vuxenhet, och så blir det så svårt att hitta något där.
Eller ja, felet är väl mest hos mig själv förstås. Jag har inte hittat nåt bekvämt fack där jag känner mig höra in, och jag flackar fortfarande omkring som om jag vore tjugofem. Med en fyrtiooårings stela kropp då, ska tilläggas, och med alla årens agg, uppbyggda bitterhet och sitt enormvuxna förakt som sitter på en som en grann fågel på axeln.

Inte har jag nånsin heller riktigt haft lätt för att bonda med folk. Eventuellt har de flesta det lite liknande. Det är svårt med folk nuförtiden, alla pratar i mun på varann. När man blir vuxnare, så börjar man också, av nån anldening snarvla så fruktansvärt mycket, man bryr sig inte riktigt om vad man säger längre, och man har slutat bry sig om vad folk tänker om en, så man bräker på. Och hur träffar man nu någo intressanta mänskor då, om man typ antingen bräker på eller sen står psykotisk och skräckslagen i nåt hörn.

När jag var i 20-årsåldern och vid ett skede befattade mig med att ha en normal vänskap - dvs man träffades och man gjorde saker och jag bjöds med på konstiga vänskapliga flickfrukostar och supertråkiga fester, så märkte jag att det inte var nåt för mig. Och jag förväntades bara fungera, gå fram och presentera mig och mingla med folk eller vafan man gör som jag inte kan göra. Så jag vantrivdes, och kände mig super-awkward, och så stack jag. Ensam. Till nån krog. Och trivdes som fan. När jag fick vara ensam och fick dragit till en klädsam och frigörande fylla på tyskt vete, så rullade jag ut mig själv och därmed förmågan att hitta vänner. Jag träffade nu all världens dårar. Jag kanske frågade ut dom, som jag ibland brukar. Jag kanske stod och såg fånig ut tills nån kom och pratade med mig. Fan vet jag. Det funkade och jag trivdes. Man måste ju träffa folk man inte alls känner, det är ju så man utvidgar sig i livet och så vidare.
Grejen är att jag skulle kunna göra det där ännu. Det skulle bara inte ha samma effekt. Det skulle kännas hemskt sorgligt. I min ålder är ensamma kvinnor på krog oftast alkisar eller desperata. Det är inte så att desperation nödvändigtvis inte är klädsamt heller, det är det säkert, vad vet jag.

Huvudsaken: Det är svårt med vänner. Att hitta dem. Ibland går det naturligt, oftast inte. Och det blir svårare, ju mer förlorad man blir i idén om hurdan man är.
Så att sådant, gott folk, på vändagen.

Yours truly.

Världen, undergången och avkomman

Hur attan ska man leva i dessa dåliga nyheternas tidevarv, det är en fråga som slår mig nästan varje morgon då jag inser att jag åter har vaknat och det finns en ny dag att ta itu med? Jag har kort och gott tappat livslusten fullständigt, det är väl övergående och kanske inte så alarmerande som det låter, men motivationen är så gott som på noll och det enda jag koncentrerar mig på är att så obemärkt och oförstörande som möjligt bereda min väg här på planeten, samtidigt som jag tecknar mina ödesmättade teckningar av skräp i naturen som en symbol för den ruttna mänsklighet som härskar och skriver mina barnsliga sångtexter som ibland får mig att gråta av ren desperation.

Jag tänkte häromdan, när jag såg nån fånig dokusåpa om folk som gifter sig med människor från andra sidan jordklotet, att människor i alla tider har levt och fått barn med tanken på att barnen förhoppningsvis kommer att få ett bättre liv än de själva. Det verkar gå som en röd tråd genom mänsklighetens historia - man lever och får sitt liv att fungera på sätt eller annat, men fokus är ändå på avkomman och att på alla möjliga sätt försöka fixa till ett liv som innebär bättre förutsättningar för ens barn.
En stor orsak till att jag valt att inte försöka få barn, trots att det egentligen är en himla stor önskan hos mig, är tanken på att mina barn skulle växa upp i en fullkomligt kaotisk värld. Jag kan inte för mitt liv se att livet på något sätt skulle bli bättre under de närmaste 50 åren, och det är just sådana röster som Greta som bidrar till den förståelsen, men mycket annat, mer vagt som typ bara viskar till mig att vad du än gör, få inte barn, för de kommer att leva ett liv i kamp och frustration. Och det önskar väl ingen en annan människa, allra minst ens egna barn? Jag vet inte, samtidigt som det är ett inbyggt, förprogrammerat element hos varje människa, att oberoende av livssituation, världsläge, ekonomi och förutsättningar, att trots allt försöka få den där arma släktlinjen att gå vidare, så får man väl ändå lov att lägga korten på bordet och verkligen se vad det är som är på väg att hända här i världen? Faktum är att vi har typ fem år på oss, FEM ÅR har världen på sig att bestämma om vi vill lägga om våra överkonsumerande vanor och omstrukturera energitillgångarna, eller se fram emot en framtid med sjukdomar, naturkatastrofer, bränder och översvämningar. Det är knappt så jag själv tror på det, att klimatförändringen är ett faktum, man tror väl aldrig att nåt skit är på väg att hända förrän det bokstavligen händer på ens egen bakgård och det här är väl också nåt inbyggt mänskligt karaktärsdrag, att alltid villa se det bästa möjliga scenariot och att sällan kritiskt skåda sig själv och sina egna val. Och det är väl underbart, och det är det som gör mänskligheten rätt underbar, men samtidigt så enfaldig.

En annan tanke, som talar för att försöka få barn, är att man då kanske automatiskt mer skulle bli nåt slags kämpe för de värderingar som man tycker att bör råda här i världen. Det skulle liksom mer vara på ens agenda att verkligen jobba för en bättre värld, ifall man hade barn som man visste att ska leva mycket längre än man själv, för många gånger känner jag mig bara som en gammal, övermogen tomat som inte kan annat än klaga och måla upp alla fasansfulla föreställningar om hur världen kommer att gå under, och det är ju tamejfan inte uppbyggande det heller.
Så att, hur man än gör blir det fel, eller rätt då, det beror på. Jag önskar mest att jag hade varit en älg i skogen, så jag slapp tänka alls.

Greta: Vi måste vända den här attans skutan

Igår såg jag på Greta-dokumentären på Arenan. Överlag var det nog en sorglig historia, men också en väldigt berättande, mänsklig historia.
Det är något med människor som förstår sig på djur. Jag lade märke till Gretas sätt att umgås med hundarna, att stå stilla med hästen och bara vara med den. Tycker ofta att människor som verkligen intresserar sig för att vara med och lyssna på djuren, också har en närapå automatisk förståelse för hur världen fungerar och hur man bör leva. Alltså, det går utöver det här med att man inte äter kött eller liknande, det är nåt slags medvetenhet snarare. En medvetenhet om att allt levande har betydelse och att man tillsammans är en okomplicerad del av existensen. Det här fanns så tydligt i Greta.

Det som var alldeles överväldigande tragiskt i Gretas berättelse, var hennes genuina önskan att få bestlutsfattare att ta klimatförändringen på allvar, hur lite hon egentligen hade velat stå sådär och hålla tal, hur påfrestande det var att åka världen runt med bil och tåg och båt.

Lika sorgligt var det att se hur personkulten kring henne blomstrade, hur folk nästan såg henne som nåt slags förkroppsligat helgon, snarare än bara en desperat flicka som har fallenhet för att minnas information och som nu vill berätta åt oss alla att allting håller på att gå åt helvete. Samtidigt stod hon stoiskt ut med uppmärksamheten som ett nödvändigt ont, ett naturlig följd till att folk genom hennes exempel vaknar upp till medvetenhet (hoppades hon), men man såg också desperationen som växte fram hos henne allt eftersom hon talade och talade på större och större konferenser, upprepade samma ord men med mer ilska, bara för att möta samma likgiltighet och trötta huvudnickningar från alla de där med makt. Deras likgiltighet var också något som hon var smärtsamt medveten om.

På något sätt känns det som att vi har gått förbi nåt slags viktigt, avgörande skede. Jag skulle gärna villa kunna sätta fingret på vad det handlar om, men det är alarmerande det här att vi dyrkar en person mer än vi lyssnar på hennes genuina kunskap och budskap.
Jag önskar att man hade gett mer utrymme för Greta att presentera de fakta hon har kommit fram till, för om det är någon vi lyssnar på, så är det väl just våra utvalda älsklingskändisar. Alltså, vi måste sluta mata personkulten kring Greta och istället lyssna på vad hon har att lära de som ännu inte har förstått: Vi måste vända den här attans skutan.

Mod

Idag morse kom jag att tänka på en gammal vän som jag inte längre har någon kontakt med. Vi var bästisar i lågstadiet, när vi var typ nio, och hon var tamejtusan en av de tuffaste människor jag nånsin har mött.

En gång när jag, emot reglerna, gick hem på rasten eftersom jag hade glömt min handarbetspåse, så fick jag kvarsittning av den stroppiga handarbetsläraren som jag såhär i efterhand har insett att var en osäker, auktoritär, konservativ tant som inte riktigt visste hur hon skulle utöva sin makt. Hennes rättshaveri och känsla för ordning och reda slog ner lite hur som helst, den här förmiddagen i form av en kvarsittning åt lilla mig, bara för att jag hade gått hem efter min handarbetspåse under rasten.

Nå, eftersom jag var ett mycket osäkert barn som inte ville sticka ut och bara göra saker rätt och inte ställa till med scener och besvär, så reagerade jag på denna kvarsittning genom att börja gråta hejdlöst. Jag hade aldrig föreställt mig att en så liten handling kunde ha så ödesdigra följder, jag både skämdes och kände mig orättvist behandlad på samma gång.
Och då, jag minns det så tydligt, då slog min vän bakut och förvandlades till ett ohanterligt monster. Vi höll på med ett par yllesockor, hon var dessutom duktigare än alla andra och hade stickat långt och perfekt, hon må ha varit handarbetslärarens älsklingselev. Hon slängde iväg saxar och sin stickning och ställde sin lilla kropp emot denna hotfulla tant, som helt tappade fattningen inför ett litet barn som vågade bete sig på det där sättet, något hon säkert aldrig hade kunnat förvänta sig. Jag minns att det blev någon form av konstig duell mellan dem där mitt i salen, alla höll andan och jag var både imponerad och förskräckt på samma gång, fokus for liksom från mig som hade ställt till med en liten bagatell bara, till min vän som ställde till med en jäkla föreställning eftersom HON tycke att JAG hade behandlats orättvist.

Jag har nog sällan mött någon som har stått upp för mig på det där sättet. Ju mer jag tänker på det, ju finare ter det sig, hennes totalt orädda och osjälviska handling enbart på grund av en vän. Blir nästan tårögd när jag tänker på det. Hoppas hennes mod har lett till andra, betydelsefulla erövringar i livet hos henne. Knappast minns hon ens sin heroiska handling.

Kropp som fruset isblock

Februari har börjat i och med en viss effektivitet hos mig, det är väl allvaret som har sökt upp mig och det faktum att tiden inte är oändlig, det kommer en sommar och då är det jag som står där med min utställning som är najs eller bajs. Så jag har kommit riktigt bra i gång med mitt tecknande, men så kommer det ju motgångar som att en viss grå tusch tog slut idag, sånt händer förstås, men nu måste jag ner till centrum och få tag i några nya gråa tuscher, och äsch ändå. Jag började redan på en ny teckning som innehåller mer grönt, men det är ändå den där med grått som är min prioritet, och så tänker jag nu redan kl. 14.22, att det kanske var den dagens prestation då och så blir det mer grått imorgon.

Det känns som att min kropp är ett fruset isblock och som att armar och ben är fastopererade i torson, och varje gång man ska använda nåndera krävs det enorm energi och beslutsamhet. Kroppen vill liksom bara sjunka in i varma lakan, gå i ide, upphöra att existera. Kanske en effekt av isolationen, kanske allmän livsleda och kanske till och med nån form av panik, inser jag. Efter att bland annat ha hört AOC ingående berätta om vad som hände henne på Kapitolium för snart en månad sen, och efter att ha förstått att sannfinländarna får allt mer stöd, så känns världen verkligen totalt osäker, kaotisk och på ett ganska konkret plan i upplösningstillstånd. Det är en molande oro som gnager i mig, den har väl funnits i större och mindre grad alltid, men som sagt, den här pandemin och det faktum att det är uppror och kaos på så många håll i världen, samt att framtiden känns som ett stort frågetecken, får i varje fall mig att känna mig frusen och rätt handlingsförlamad. Som att jag vill sova och vakna upp till en sol som värmer en mer välkomnande värld, eller nåt.

Men så kommer plikterna emot, så klart, dem har väl alla i form av barn som inte har nån aning om världens tillstånd, i form av mat som måste lagas och djur som måste rastas och i mitt fall, band som ska träna och jag som måste stå på mina två ben och upprätthålla nåt slags standard. Livet går vidare, för bövelen, men på vilket sätt, det är frågan.

Life, much? En dröm.

Är jag en sån där tönt som berättar om mina nattliga drömmar på min blogg? Svar ja. Ifall jag drömmer sådana här drömmar som typ är lika simpla som min klichémässiga fantasi och som ropar TOLKA MIG, I'M EASY. För lyssna på detta. Det är helt enkelt för töntigt för att vara sant, det jag drömde i natt:

Jag skulle åka iväg med en båt från en hamn. Men det var oklart om det ens var min båt, eftersom andra nyligen hade använt den och den var full med andras saker, en familj höll på att lasta av den och nån pojke hämtade ett legoslott från kajutan och allt världens.
Mitt i allt inser jag att min båt ligger i vägen för en mycket större båt, typ en megastor passagerarfärja som anländer i samma stund och nästan krossar min båt mot kajen.

Varpå nån sätter min båt I EN JÄKLA BALJA så den ligger där och skvalpar patetiskt vid sidan av jättebåten som nonchalant förtöjer vid kajen.

Nå, sen när jag äntligen ska åka iväg så är det någon som säger att han här ska åka med, det är en korthårig, totalt intetsägande man. Han talar inte och jag vill inte ha med honom, men tänker att nå men okej då, man måste vara flexibel och jag kan lära mig nåt av situationen och han är säkert hur trevlig som helst och allt det där. Genast blir det problem för honom att stiga in i båten, fören är jäkligt smal och jag inser att det blir ett jäkla bök med den där karln som heller inte säger nåt.

Och sen, när vi äntligen är på väg och jag redan har hunnit förfasa mig över att jag inte kan läsa sjökort eller vet vart jag är på väg, så upptäcker jag att det inte ens är jag som kör båten, utan att själva båten har blivit lastad i nån jäkla buss som kör på bara land.

Så sist o slutligen:

1. Det var inte min båt och ifall det var det så var den använd
2. Jag körde inte den själv och hade jag gjort det, vete fan hur det hade gått
3. Jag hade passagerare jag inte hade velat ha

Life, much?

Lördagsmeddelande

Ett snabbt lördagsmeddelande till vem som helst som kan tänkas behöva det:

DU KLARAR DET.

Ja men det var så lite.

Effektivitet under coronatiden

I dessa tider verkar det ha utkrisstalliserat sig två typer av människor: De som får en massa gjort och de som inte gör det. I det stora hela ser det ut som att de som annars är bra på att komma i gång och få saker gjorda, nu också gör det, och de som i allmänhet har lite svårare med att komma i gång och göra något, nu har det extra svårt.
Själv hör jag definitivt till den andra kategorin. Jag vet inte hur andra egentligen har det, men för mig ter det sig extremt svårt att 1. komma i gång med någonting, 2. hitta en kontinuitet i mitt arbetssätt och 3. hålla mig motiverad. Ibland känns det rentav som att jag har en irriterande, retsam jokertyp inuti: Int ids du, skriker hen och nog hinner du, och äh, lata dig, säger hen när man vet att tiden rinner iväg och det är pinsamt lite man egentligen har fått till stånd under de senaste månaderna.

Nu under coronapandemin, då det skulle ha funnits ofantligt mycket tid att bara sätta sig ner och ta itu med allt revearbete (sånt arbete som man gör medan man sitter på sin reve) så har jag istället mest hittat mig matt och kraftlös, vet inte om det är inbillat eller inte, men hujädamig så mycket det ska till för att minsta lilla ska bli gjort. Jag är väl medveten om sånt där som att inspiration är överskattat och ingenting man ska vänta på, och jag är också totalt medveten om prestationssamhället med dess tvång och hur förhandsinställd man är på att mäta sitt värde i sina prestationer. Det är liksom inte samhället jag revolterar emot när jag är lat och ineffektiv, det är mig själv och mina egna målsättningar, vilket stör mig enormt.

Något som skulle ha hjälpt mig rejält under den senaste tiden, är ett sammanhang med människor som på något sätt motiverar varandra till att göra saker, typ en ateljé då. Bara det att nån har varit här och druckit öl och suttit i soffan medan jag har tecknat, har fått alltihopa att te sig mer verkligt och ack, så mycket mer givande. Jag har alltid inbillat mig att jag är en sån där människa som gärna arbetar ensam och utan yttre tryck, men geez, vilken lögn det är. Jag är egentligen en riktigt hopplös social människa som helst skulle behöva omge mig med folk konstant, och som till och med är riktigt attans effektiv ifall det finns nån annan som kollar på en medan man jobbar eller annars bara finns där som ett extra element. Är jag ensam, känns det som att tiden upplöses och ingenting riktigt finns på riktigt. Jag börjar spejsa ut i en massa andra föreställningar och lösryckta funderingar och även om jag gillar det också, så leder det ju inte riktigt någonstans i slutändan.

Nåja, nästa vecka ska jag breda ut allt jag har fått till stånd över golvet och sen göra nåt slags schema över vad jag ännu bör göra och hur mycket tid jag har på mig. För hur avlägsen sommaren än ter sig, så kommer den, och för mig innebär det att fylla en jäkla sal med 27 väggpaneler med konst, och från detta öde går det knappast att rymma.

Torsdag som känns som söndag

Jaha, så igår drog jag tydligen till med ett riktigt rage-inlägg. Skönt, det var en tid sen.
En liten rättelse till det bara: Det där jag svamlade om nån global regering, det var nu kanske inte helt genomtänkt. Nåt globalt organ (organ, haha! Så fånigt ord) som ser till planeten för människorna o planetens bästa vore ju på sin plats, men egentligen kanske makt o sånt borde koncentreras mer lokalt. Att nåt sånt kunde jag snarare ha sagt, så jag säger det idag istället.

Idag är jag bara kall och frusen. Vi tränade med Svarta havet och för en gångs skull var det inte helt dött i huvudet när jag skulle hitta på nånting, så det känns bra. Imorgon ska vi och hjälpa en gammal amerikansk tant att flytta. Det är J som igen har nåt i görningen, vet inte vartifrån han fixar allt sånt där mysko men sånt här är det nu.

The show must not go on

Idag möttes jag av nyheten att folk går bärsärkagång mot coronarestriktionerna i Europa. Rubrikerna är i stil med "populister, slöjbärare och hippier demonstrerar tillsammans, nåt liknande har sällan skådats" och jag tänker att jag inte är förvånad. Det handlar mer om människor i sig nu, än om vilket slags människa som väljer att protestera. Folk är trötta på att skydda sig och vara rädda, folk vill vara människodjur, folk vill leva och jag relaterar. Samtidigt kan jag ju tycka att det är rätt barnsligt att inte kunna ta situationen som den är och bara hållas hemma någon månad så att det här fanskapet skulle vara över, för faktum är ju att om folk bara skulle ta det här på allvar nu, så hade vi kunnat få coronan överstökat på en rätt så kort tid.
Men nej, folk ska ju leva också. Folk ska gå på jobb och kaféer och krogar och folk ska umgås och allt världens. Besvärligt.

Alltså: Jag relaterar fullständigt till att det här är för mycket för en människa att hantera. Det är inte naturligt, det ska inte vara så att vi bara ska hållas hemma och inte får hålla på med någonting alls som är naturligt för vår art. Skulle folk hålla resonemanget på den nivån, skulle jag kunna förstå protesterna bättre, MEN när de alltid ska gå hand i hand med en massa annat humbug också. Som det här med att man också sympatiserar med qanon, demonstrerar mot 5G, att man är skeptisk mot vaccin och hela coronan i sig, att man drar in nåt blaj om att det är staterna som hittat på alla restriktioner för att på nåt plan förhindra folk att leva, det är liksom där det börjar halta.
Jo, jag fattar att folk börjar bli desperata, det skulle vara kiva om det fanns en tydlig lösning på situationen, om det fanns en magisk trollpinne som bara kunde försätta allt tillbaka till status quo, som skulle göra det gjorda ogjort och få oss att lämna allt det här blajet bakom oss.
Problemet är nu bara, att status quo ej heller var nåt hållbart tillstånd.

Det som folk borde få bankat i sina tröga skallar, är att det ju inte bara är corona det handlar om. Bakom protesterna finns annat missnöje som har upphov i andra mekanismer och situationer, som att samhället under årtionden har byggt upp en strukturell orättvisa som gynnar de rika och slår ner de fattiga och som redan länge har sett till att denna orättvisa, i en katastrofsituation som nu, kommer att blomma upp ännu mer. Och det är DÄR skon på riktigt klämmer, i det faktum att vissa klarar av coronasituationen hujsigt bra för att de finansiellt har det hur välställt som helst, medan andra finner sig själva på ruinens brant. Då hjälper det liksom inte att gå ut och hojta att staten förtrycker folk genom att förhindra dem att gå ut och tjäna pengar, det krävs ett annat slags tänkande här, en annan omställning i samhällets själva grundvalar. Vi behöver ett samhälle i vilket vi DELAR på resurser istället för att vi tävlar om dem. Det här kommer att bli än mer aktuellt i och med att vatten kommer att ta slut här och där och de enorma flyktingmassorna inte kommer att avta, tvärtom: Vi kommer så småningom att ha en massa klimatflyktingar som behöver nånstans att bo och då går det inte att stänga gränser och hojta att hit kommer ni inte, då behöver vi en form av global regering som betraktar planeten som helhet och inte fånar sig om någo arma landsgränser och patetiska budgeter som i princip går ut på att ett tiotal krösusar ska få fortsätta sitta o rulla tummarna på sina kontor medan största delen av befolkningen stretar på på sina vanliga jobb.

Det här resonemanget att storföretag och flygbolag ska understödas till vilket pris som helst, är kanske det mest tydliga exemplet på var vi gör totalt fel. Om det är kapitalism vi leker, så måste excuse me, också kapitalism lekas rättvist, dvs om Görans blom- och korvtjänst går i konkurs så ska Finnair också göra det. Bara för att nån viss utvald är van vid att tjäna storkovan, så betyder det inte att det är så det är och bör vara, och jag fattar inte varför det här inte är allmänt resonemang utan varför det betraktas som helt normala nyheter att storföretag måste understödas. Fuck it, låt dem gå under. Finnair ska leka samma lek som Görans blom- och korvtjänst, om det är den leken vi leker.
Men grejen är ju att det är en attans rutten lek från första början, och hast du mir gesehen, så är det väl därför som den här leken också nu knakar i fogarna och visar sig vara orättvis och ohållbar.

Det går inte att gång på gång bygga upp ett attans ruttet ruckel och låtsas att the show must go on, när det attan är hur tydligt som helst att den inte kan det. Sen jag var femton har jag hållit på och predikat om att vår livsstil med dess arbetsplikt, överflöd och semesterresor är totalt ohållbar och att vårt enda alternativ att som människor fortsätta dra fram på den här planeten, är att ställa om vår livsstil rejält, att sluta äta och odla fram djur som om de vore pappersmassa och sluta inbilla oss att vi hela tiden behöver nya stereoanläggningar, telefoner och inredningsartiklar i våra meningslösa liv där bara bilden av vårt eget välmående har betydelse. Det HÅLLER INTE, det går inte att leva som om vi har sju jordklot och som att vi inte vet om att folk i andra länder syr våra kläder för struntsummor, det finns ingen logik i att jobba hela sitt liv för nåt poänglöst syfte som att generera mer pengar till nåt multinationellt företag, skyffla över de icke-produktiva, dvs åldringarna och de funktionshindrade i händerna på människor med urusla löner. Vi har gjort oss själva till VAROR och satt ett pris på allt, när ingenting egentligen handlar om någots eller någons värde - det låter så klyschigt att säga det, men vi har fumlat bort själva meningen med vår existens och livet, dvs att vara apor som kliar varandra på ryggarna och gör arbete som på sätt eller annat direkt har inverkan på våra egna liv. Vinst är ett galet och föråldrat begrepp, det handlar inte längre om att företag måste gå på vinst och sen dela ut en liten del av vinsten i form av löner, det handlar om att människor själva borde vara med om att äga de företag de jobbar i och att man sedan delar på det man producerar, hur attans svårt ska det vara att föreställa sig och att ställa om? Måste vi liksom dra fram en attans klimatförändring och ta kol på 95% av jordens befolkning innan folk ska fatta?

Så att, om coronan nu ska göra nån attans nytta i sin framfart, så borde det vara att sätta ljus på det här totalt ohållbara samhället som vi i och med kapitalismen och fri tävlan har varit med om att upprätthålla, och så borde vi gå ut och ropa att sluta nu för bövelen att ge konstgjord andning till typ Unilever och Finnair, när det är vårdarna, städarna, MÄNNISKORNA som behöver resurserna. För det som knappt nån talar om är att resurserna finns, möjligheten finns för varendaste en fåntratt med huvud, armar och ben att leva ett värdigt liv på den här planeten, så sluta nu för satan då att pumpa pengar i de som redan har mer än de behöver medan resten svälter o stretar. Förkasta nu det här attans systemet innan det förkastar oss. Over and out.

Vakava-vakava-vakava

Nämen åh, vilken inspirerande och tankeväckande bild! Alla häpnar och drar efter andan.
Såhär är det idag. Klockan elva direktsändning från riksdagshuset, nån presskonferens om ytterligare restriktioner i den här evinnerliga pandemin. Det bästa: Sändningen börjar redan innan ministrarna har ställt sig vid podiet. Man hör klafs-klafsandet av människorna som går förbi utanför, det kännspaka, tröstlösa dånandet av spårvagnarna och man ser och förstår, att just nu så blir det inte så mycket annat av det här livet, än att återigen vänta och se, vänta ut skiten som inte tycks kunna vara nånting annat än vakava-vakava-vakava.

Föreställer mig Finland som en liten tvättbjörn som inte riktigt vågar gå ut i roskishögarna bland de andra björnarna, som står bakom en avlagd grävskopa och iakttar hur pesten spritt sig mellan tassar och öronlappar hos de större, borstigare djuren nere på kontinenten och som sen vänder sig mot sin egen, blyga klan av inåtvända tvättbjörnar, tar fram en liten, liten megafon och säger vakava-vakava-vakava i den, med luftig, finsk, smekande röst. Och bland blygklanen finns det sen TVÅ tvättbjörnar som rullar omkring och kletar snor i ansiktena på varandra och sjunger i en svettig karaokemikrofon, medan de andra björnarna står och skriker och domderar på dom, att nu är det nu för jävligt detta, nu är det nu satan så ni beter er, ingenting förstår ni och nu måste vi ta oss samman, begriper ni int att nu måste vi visa exempel, om inte för andra så för varandra. Och när ingen ser går alla och fjärtar varandra i ansiktena.

Alla är nu inte vetenskapsmän, och de ska också få ha en åsikt, lol

Har tänkt en del på fenomenet Qanon nyligen, och hur mottagliga folk är för allt möjligt strunt för tillfället.
Minns att vi i folkloristiken läste om det här fenomenet för nåt som känns som en evighet sen, men det handlar typ om att folk i osäkra tider, är benägna att anamma alla möjliga nya livsåskådningar och rentav söker sig till förklaringsmodeller som tveklöst berättar för en hur saker ligger till. I brist på gudstro och kyrkan som inte längre har nåt större inflytande i dagens sekulariserade värld, så får alltså en massa andra rörelser starkt fotfäste.*

Plus att jag tror att många har ett behov av att känna att de ser något som andra inte ser och tro att de har nåt slags specialinsyn i hur saker ligger till. Tänk på uttrycket "mainstream media". Låter det inte lite som nåt som luras, nåt som en vettig människa borde ställa sig kritisk till? Nå, det är bara Qanon och alla möjliga högerextrema inriktningar som har fått medierapporteringen att te sig enkelspårig och inriktad - mainstream media handlar egentligen bara om journalister som gör sitt jobb. Och de gör sitt jobb som folk brukar, alltså både bra och mindre bra. Det är bara så bisarrt att börja dra in konspirationsteorier i en alldeles klassisk medierapportering.
Men alltså, sådan värld lever vi i idag, verkligen märkligt då källkritik är en grej.
Alla är nu inte vetenskapsmän, och de ska också få ha en åsikt, lol.

Nu blev det här ett helt kakigärt inlägg, för jag fick för mig att öppna en öl i mitten. Varför låter jag allt emellanåt som att jag är alkoholist, är inte ens intresserad av alkohol!

* Och ja, det här har jag skrivit om FÖRUUT, förut förut, exakt med de orden. Men, tänker inte ta åt mig av det, är så störd på att mina favoritkonton på insta också repostar the same shit over and over, blir så förbannad och besviken, man vill ju ha NYTT och påhittighet och grejer, men nej - sen förstår man ju att allting inte når alla alltid, alla sitter inte och scrollar nonstop liksom jag, så då blir det upprepning och bla bla.

Biden, Bernie, Greta och en gammal tramporgel

Idag tänkte jag att jag har fått nog av coronan. Jag vet att det inte går att säga så, att man bara har nog av nånting för att sen skyffla det ur världen, men det kändes verkligen som att inte en del av min kropp längre kan ta del av nåt som helst information när det gäller det viruset.
Paavo Arhinmäki hade nån corona-tweet som klämdes in mellan alla Biden's gonna save the world-posts, och den kändes bara suck, nu får det vara. Samtidigt som de här nya, mer smittande formerna lever loppan och hoppar från folk till folk och jag vet inte, jag märker bara att mitt psyke snart inte kan ta det här längre. Ska man vara mänska så måste man fan få komma ut och umgås och slicka andra mänskor i fejset och be dom klämma på ens bröst, eller så kan man ju lika gärna lägga sig raklång ner på landsvägen och vänta på döden.

Så att, igår blev då Biden president över det västra ockupationsriket USA. Man hurrade och stod bakom ansiktsmasker och fjantade sig över slipade glasvaser, fåntrattar blåste i horn, Biden själv stod och vinglade som en gammal skyltdocka från 1972 och allt var plötsligt sådär tråkigt och vanligt som politiken brukar vara. Men TACK FÖR DET alltså, nu har världens mest kända fascist frysts ut ur sina sammanhang och är bannad från sociala medier, så nånting i världen kan i alla fall betraktas som återställt.

Priset tog ändå

1. Bernie som dök upp i sin vanliga jacka och vantar som såg ut som om de var från Seinäjoki. Är det nån som ska komma med budskapet om att det är helt okej att använda vanliga kläder om och om igen, så är det väl Bernie, (jag ÄLSKAR BERNIE!!!)

OCH

2. Greta Thunberg som gav tillbaka till T med samma mått som han nån gång beskrivit henne, dvs: "He seems like a very happy old man looking forward to a bright and wonderful future."

Nå, vad har hänt här hemma i de dammbefästna lakanen och nersuttna sofforna medan världen har tagit ett steg framåt? Vi tog över en gammal tramporgel, den skyfflades från Kärsämäki till treenikämppän och den ser ut såhär:

Jag snackade om familjetillökning igår, det skulle alltså ha varit den här, men sen var det så dåligt före så vi inte vågade köra den ända hem till oss med vår snöiga gårdsplan. Hur som helst, den här weinbachen ska så gott som genast komma till användning - den kommer att användas som extra krydda i Svarta havets kommande album. Kan inte fatta att det där fanskapet snart är gjort och kommer skickas till slutmix och masterering.

Vår underanvända omdömesförmåga

Idag bjuder jag på något så exotiskt som: EN BILD! Visst är det helt världsfrånvänt? VEM kommunicerar genom bilder nuförtiden? INGEN! (Haha.)

Det här är ett exempel på min nästan avslutade roskisbild som ska till Nötö på utställning i sommar. Jag har bara ett par ynka kvadratcentimeter kvar på själva bilden, men de ska sen fyllas med grejer som munskydds-textilstruktur och tobakspaketstext, vilket tar en evighet att plita ner. Det är nog märkvärdigt när man börjar tänka på VAD man egentligen sätter tid ner på, som just det här med att sitta en timme och rita ett infruset karkkipapper som nån har slängt i en roskis. På något plan tänker jag att det är det som måste vara livet, det att göra det där som ingen någonsin kunde föreställa sig att kunde eller skulle göras. Att tänk om de som rökte eller slängde sina papper i den här roskisen, skulle ha vetat att det de slänger skulle bli komponenterna till en attans tavla i förgylld ram! Skulle de då ha börjat arrangera sina tobaksfimpar så att roskisinnehållet skulle se mer estetiskt ut? Kanske det, och då hade antagligen allt varit förstört.

Men det var inte det jag ville tala om idag. Jag ville säga någonting om vår numera underanvända omdömesförmåga och tendensen att gå inför att tycka nånting helhjärtat för att det hör till ens image. Till exempel att hata karlar för att man varit med en oansvarig karl som man lämnat, och sen är liksom alla karlar från reven och man börjar säga sånt som att "män bara ÄR sådana" och "när män lovar att förbättra sig och vill tillbaka, är det bara fejk och manipulation."

Jag tycker det är oroväckande att man har tagit till olika formler för att leva sitt liv. Sen när glömde vi att det är individuella människor vi har att göra med? Man kan inte hata män (eller man kan, så klart, vem är nu jag att döma) för isåfall måste man också på ett plan hata sig själv. Man kan inte säga att män, per definition, är si och så eller beter sig si eller så, för varje fall av man är UNIK och varje människa kan få insikter och ändra sig precis när som helst. Också rövhål, även om det är osannolikt. Poängen är att man måste använda sin egen omdömesförmåga. Man måste SJÄLV avgöra om människan i fråga är pålitlig och verkligen visar tecken på att villa ändra sig och bli en bättre människa. Man kan inte läsa på insta att "män gör så" och så är det på det viset, och sen funderar man inte mer på det.
Det är som att folk i allmänhet har blivit så otroligt rädda för att göra fel och att skada sig själva, att man letar efter häxkonster och instruktioner på nätet, så att man bara inte ska gå på den där fruktansvärda niten och GÖRA FEL: ungefär likvärdigt med att dö. Som att dö en liten död som det tar EVIGHETER och miljoner koppar yogite och dyra saltbehandlingar för att göra sig av med.

Det finns människor som ger sina partners och vänner nya chanser gång på gång på gång, eftersom de har en ihärdig tro på att folk kan förbättra sig, vilket är ett avundsvärt vackert karaktärsdrag hos en människa.
Samtidigt finns det de som aldrig skulle kunna tänka sig att ge en ny chans åt någon som har gjort nåt man inte tyckt att är okej. Och hör och häpna: Inget av dessa exempel är varken rätt eller fel. Det finns inget rätt eller fel i människorelationer, det finns bara människor o individuella val och avgöranden. Så här lever man sen, och så har man alltid gjort, säger jag som en mossig gammal femtiotalist.

Idag ska vi få EN NY FAMILJEMEDLEM i form av....
Det avslöjar jag imorgon! Spännande.

 

Nittonde januari + FRAMTIDSSPANING!

Jag fattar inte att det är nittonde januari idag, låter som ett skämt, månaden har ju just börjat? Nå, bra att de här eländesmånaderna rusar iväg ändå.

Snuset är slut. När snuset är slut, får man ta till sin egen inbyggda fokus, som är som ett par förvridna vindrutetorkare som förgäves vispar över en sprucken vindruta. Det är lite som att vakna upp om morgnarna, först får man ta sig ur alla inbillade lager av ruttenhet, smegma, ektoplasma och livsnöd som spunnit en puppa kring en om natten. Sen får man gå runt ett par varv, så att benen minns hur man går, ihopkurad ta sig nedför trapporna så att chocken över att stå upprätt inte överraskar en totalt. Och sen får man åstadkomma en smörgås och äta den, för att sen gå tillbaka och lägga sig. Take notes!

Idag har jag lovat mig själv att om jag avslutar min lilla A5-teckning, så får jag lov att spela Lotro till kvällen. Grejen med sådana här löften numera, är att jag ofta bara skiter i vad jag satt för löften åt mig själv och går direkt till belöningen i varje fall. Sådär är det att vara vuxen, man bara belönar och belönar sig själv för ingenting hela tiden! (Läs: jag, ni andra är säkert mycket mer ansvarsfulla och förståndiga.)

Framtidsspaning:

Men nu kom jag just från duschen, och då slog det mig, att framtiden högst antagligen kommer att innebära FÅ men KVALITATIVA klädesplagg, typ att man har tre par byxor, ett för varje väder, alla snygga och personligt anpassade. Samma med skjortorna, jumprarna och jackorna. Tror det blir mer och mer så att folk vill ha mindre prylar och mer kvalitet. Det är en naturlig utveckling i och med att folk får insikten i att exploateringen av planeten och arbetskraft inte kan fortsätta, samt att det finns en enorm marknad för kvalitativa kläder som riktar sig in på specialintressen och personliga preferenser. Plus att jag mer och mer ser en tendens i folks köpbeteenden, att de vill ha EN bra grej istället för fem halvbra.
Så att, så småningom kommer bergen av unkna tröjor och T-skjortor i garderoberna att förpassas till nåt slags sophög eller förbränningsanstalt, lopptorg kommer mer och mer att rikta sig in på retro- och klassiska prylar som aldrig går ur mode eller alltid är behändiga.

Att ta av sig den mörka kåpan av tigande

Nu är det så att jag har tänkt ta upp bloggskrivandet igen. Jag vet inte om det ens är någon som läser här längre, men det kvittar ju egentligen. Huvudsaken är väl att den här sidan faktiskt fortfarande existerar, och att ekot av alla de år jag gått här och plitat ner mina funderingar, fortfarande ringer här i faggorna, ehheh.
Jag har tagit avstånd till sociala medier. Efter jul avinstallerade jag insta och FB på telefonen, sen lade jag dem tillbaka då vi åkte till Lievestuore och spelade in ett album med Svarta havet, det fanns liksom tavara att lägga upp då. Och nu försöker jag bara att inte ramla ner i det där enfaldiga scrollan-modet, då all tid bara slukas upp av att man sitter och lealöst betar sig igenom flödet, som om där verkligen fanns något värdefullt. Jag vet inte, jag har bara totalt tappat lusten att följa med folks liv och funderingar. Jag finner det mesta så hopplöst oöverraskande, att jag mestadels bara blir trött och uppgiven av att se folks förutsägbara meininki. Jag vet ju att de flesta ser på sociala medier på samma sätt, alla tycker att allt bara harvar på i samma spår, men än så länge har det inte kommit nåt nytt som skulle ersätta det där enformiga instagrammandet, till exempel. Känns verkligen som att ett alternativ kunde vara på sin plats snart, kanske då typ att störta regeringar och det globala ekonomiska systemet, typ? Haha.

Jag gjorde något jag sällan brukar göra igår, tog fram min gamla dagbok från 2008 när jag träffade J, och läste igenom en stor del. Det är skitjobbigt med gamla dagböcker, för där finns ju sida efter sida med nedskrivna traumor och problem som inte längre existerar, så att återvända till dem, ger på ett plan problemen nytt liv igen. Men överlag slogs jag av hur jag alltid tycks ha haft perioder med extrem nedstämdhet. Det är så till den grad uppenbart, att jag lite undrar varför jag inte har sökt hjälp för det ens? Inte är det väl meningen att man ska leva och samtidigt vara totalt nedslagen av livet självt, eller? På nåt sätt har jag sett det som det naturliga för mig, och inte riktigt velat ha hjälp med det. Däremellan har jag ju haft dagar då jag varit extremt lycklig och totalt upprymd av nånting, och det verkar nu vara de här två lägen som jag pendlar emellan.

Hur som helst, så var det en väldigt ansvarsfull och självmedveten 28-åring jag mötte i min dagbok, på många sätt en mer vuxen mänska än vad jag är nu. Jag uttryckte mig om min brist på samhörighet med mänskor, jag frågade mig att ska det vara såhär när jag halvåtta på morgonen satte mig på spårvagnen i Helsingfors för att sen komma hem sent och vara alldeles infernaliskt trött. Jag ifrågasatte arbetslöshet bland folk som inte ens ville ha ett arbete, jag ifrågasatte marijuana, jag tedde mig överlag som en människa som fortfarande hade nåt slags vädrande spröt i luften, som var frustrerad men som ändå hade nån form av självrespekt och en uppfattning om hurdan värld jag ville leva i.

Jag insåg att jag har slutat ställa de där frågorna, vilket gjorde mig aningen rädd. Jag tycker att vuxenhet så mycket handlar om att NÖJA SIG och jag blir rabiat av att det är så mycket av just det. Man kan knappt tala med folk om sina problem längre, för nu ska man inte ha några problem mer, man är vuxen och man ska bara vara positiv och älska sig själv och sin situation, hur attans knasig den än är. Är man lat är man bara emot prestationssamhället, är man i ett dåligt förhållande, ska man inte snacka om det för det är barnsligt. Man ska bara nöja sig och tiga och tiga tills det blir skilsmässa, för man gör inte ens slut längre, nej man skiljer sig för man är ju vuxen och har slutat tala om allt utom inredning, har slutat lyssna på musik för att ens huvud är igenmossat, har slutat träffa nya mänskor för man vet inte längre hur man är och hur man skulle presentera sig, så man håller sig till de gamla vännerna som man egentligen är infernaliskt trött på, men har man några val kanske? Nej. Och främst av allt, och det som jag finner mest upprörande: Många har lagt den ungdomliga rebelliska attityden bakom sig och exempelvis börjat äta kött igen. Vad betyder detta? Jo, att ungdomens ideal bara var en påklistrad schablon som passade för att framhäva den egna identiteten, bakom fanns inget egentligt intresse för eller insatthet i varför det exempelvis är viktigt att vara vegetarian. Det är viktigare än någonsin! Men nej, mitt under världens undergång, när de mänskliga konstruktionerna väger mer än jordens biomassa, när den vilda djurpopulationen har sjunkit ner till, var det 5%, och djurindustrin världen över är den mest oetiska, oproduktiva, förödande och livsfarliga business som finns, så väljer man att börja stöda den igen.
Alltså, hur kan man leva med sig själv efter ett sånt val? Jag undrar bara. Ter jag mig fördömande, så ÄR jag det, jag har uppriktigt svårt att hantera folk som 2021 inte fattar att främst vara vegetarian/vegan och det ska då vara sagt. (Alltså, ett visst gottande i köttimojs och ostfondue om helgerna kan jag väl relatera till, vid festligheter är man oetisk ibland, och det är förlåtet, man är ju trots allt bara en människa som vill unna sig saker ibland. Det är det slentrianmässiga köttätandet jag snackar om.)
Ja, vuxenhet som innebär slentrianmässighet och obryddhet är verkligen en trigger för mig och jag uttryckligen avskyr när det visar sig att folks ideal och tankar om att förbättra världen, bara visade sig vara nåt slags ungdomlig hickup, som sen hamnar i bakgrunden för denna enorma BEKVÄMLIGHET som sprider ut sig när man blir vuxen och får börja göra egna val.

Så, jag tänkte börja skriva blogg igen för att komma ur denna mörka kåpa av tigande, som jag upplever att har hängt över mig i ett par år nu. Jag måste vakna, måste formulera mig igen för att kunna hitta nya infallsvinklar. Dagboken lärde mig att jag är en evig prokrastrinerare med hur många idéer som helst, men väldigt lite förmåga att verkligen göra nånting av något alls. Så att, det har jag mer eller mindre blivit vän med. Skit samma fast jag inte producerar nån stor roman, det kvittar ifall min konstutställning bara blir nåt tillfälligt blaj som inte leder till nåt mer, couldn't care less ifall Svarta havets skiva inte får nåt som helst genomslagskraft, vem bryr sig ifall min förmåga att skriva fyrstämmiga körarrangemang aldrig kommer till praktik? FUCK IT. Det här är mitt liv och jag gör vad jag kan och orkar. Huvudsaken är att jag inte tiger samt att jag är snäll och ärlig med mig själv och andra. Det enda jag vill, är att vara behövd och älskad, att omge mig med mänskor jag gillar, samt att själv vara kapabel att älska, dvs att sträva efter att bli en lite bättre version än den jag råkar vara nu. Resten kan se sig.

Därför följer jag med USA:s presidentval

Det är svårt att förhålla sig till en morgon som denna. I skrivande stund har jag precis kommit på jobb till museet. Al Jazeera English snurrar på i bakgrunden och gräset ter sig urblekt, kaffet alldeles för starkt, världen ditmålad, för allt känns fullständigt opp åt väggarna.

Jag ska försöka haspla mig ur nåt som beskriver den situation vi befinner oss i, även om det självfallet finns mer insatta, sociologiska och historiskt anknutna förklaringsmodeller och synpunkter på situationen, samt att jag är övertrött och villrådig. Hur som helst - jag följer med presidentvalet eftersom det speglar de tider vi befinner oss i - en tid då sanning, mätningar och bevis inte spelar någon roll! Jag vet inte om motsvarande har funnits i mänsklighetens historia, men vi befinner oss i en situation då en nitisk lögnare, trots att han gång på gång har blivit uppdagad, trots allt finner stöd och respekt i sitt hemland, och det är en tendens vi ser världen över.
Demokraterna har gjort ett såkallat misstag i att tro att nåt slags reson eller vett ska råda bot på det fiasko mr T som president har ställt till med, men T:s fortsatta popularitet tyder på det absolut värsta: Sanning och bevis spelar inte längre någon roll i den politiska värld vi befinner oss i. Maktutspel och ord utan substans fungerar, ifall man bara har en habitus som utstrålar nåt som jag snarast kan jämföra med The Bachelorette: En vinnarmentalitet och en ovilja att förlora. Alltså verkligen: Det närmaste jag kan komma att tänka på i jämförelse med Trump är dudesen i det som försiggår i The Bachelorette, som går in för att till varje pris vinna ungmöns hjärta, passar de ihop eller inte - det spelar ingen roll, så länge man är en VINNARE. I bakgrunden tassar de vettiga, de som funderar på om de överhuvudtaget vill ha denna kvinna, om det konkret går ihop med ett förhållande, dylikt velande.
Tänk på det en stund. Alla mätningar och fakta har förlorat. Sanning och reson har förlorat, och jag tycker att man från demokratiskt håll borde gå ut med det budskapet och stort. Det finns ingen skam i att förlora ifall man har rätt, det finns en annan taktik som råder och har tagit över vårt politiska klimat världen över (och det är därför jag följer med presidentvalet) - och det är en ovilja att inse sina egna misstag och en imbecill förmåga att utstråla makt och vinnarmentalitet, oberoende av var sanningen ligger.

Den är en skrämmande nedmontering av demokratin vi nu beskådar i real time, och jag fasar för vad nästa steg blir, då den här polariseringen i världen, ifrågasättande av media med mera, tycks få allt mer fotfäste. Fy fan för denna utveckling, fy fan för världen. Jag vet inte hur vi ska lösa det dilemma vi befinner oss i, men inte är det genom demokrati som det ser ut nu, inte.

Ingenting är normalt

Jag har inte skrivit här på evigheter, och emellanåt har jag tänkt att har det hänt då, att man har blivit en sån där tråkig vuxen? Förr var det helt självklart för mig att tänka, att jag alltid skulle skriva (dagbok då). Sen slutade dagboksskrivandet och övergick till blogg, och numer tycker jag bara att det är samma tankar, ofta destruktiva, som opponer cirkulerar omkring i mitt huvud.

Har i alla fall kommit fram till att hösten tycks vara en svår tid för mig. Det är väl för att vi jobbar så hårt med kaféet om somrarna, det blir liksom ingen balans. Bara full-on eller totalt stillestånd. Förra året skitsade jag ju mer eller mindre totalt, i år har jag bara känt mig deprimerad och fått lite tråkiga ovanor som jag sen har börjat vänja mig av vid, och nu går det väl ganska ok. Förutom att världen håller på att gå helt bananas då. Jag vet inte vad jag ska säga om det ens. Allt känns så åt skogen, mina tidigare domedagsinlägg ter sig banala jämfört med hur det ser ut nu.

Hur som helst, jag har insett att hösten för mig BORDE vara en tid med utlopp för en massa idéer och (det där ordet som jag avskyr) kreativitet. Av nån underlig anledning, har jag fått för mig att det är bättre att inte göra nånting alls, och så sitter jag hemma och är explosiv istället. Ingen bra lösning. Lägg lite coronanojor på det och sen en bisarr längtan efter vanliga saker, som att allt bara skulle vara fullständigt normalt: Mitt liv, allt där ute och så vidare. Ingenting är normalt.

Nå, i år har jag i alla fall 27 stycken teckningar att tänka på, ska ha teckningsutställning på Nötö nästa sommar. Det blir full-on tusch och mitt trashy nature-projekt, har inget officiellt namn ännu, men det ska bli tuschteckningar av skräp i naturen. Lite exempel kan man se här. Är både väldigt exalterad och ganska nervös inför det här, eftersom det konkret innebär att jag hamnar värpa ut två teckningar per månad. Sist och slutligen är det ingen megastor mängd, men det ska ändå göras. Blah blah.

Sommar-inlägget (säkert det enda)

Jag ville egentligen bara titta in här och säga att det gick som jag trodde - jag kom till Nötö och lyckan återvände. Det goda humöret, flytet, allt. Det är så simpelt med livet, att när man har mycket att göra, så tycks det andra existentiella grubblet och det deppiga hamna i bakgrunden. Har insett så mycket, till exempel hur mycket av den här våren som gick åt till att gräma över min bror och hans öde. Och nu inser jag ju såna enkla saker som att det där inte har nånting som helst med mig att göra.

Vi har det bara skönt på Nötö, eller. Skönt och skönt, man är ju arg ibland, arg över att det finns så lite egen tid, över att man aldrig får en ledig dag, känslorna är på ytan, det känns som om ådrorna i ens hud är mer påtagliga än vanligt, som att livet är mer från hand till mun, det är svårt att förklara när man går från ett stillestånd till någonting som är så totalt annorlunda än det man vanligtvis håller på med. Säkert dillar jag om det här varje år också, men i alla fall. Jag trivs här, det finns så otroligt fina människor här, det är genuin vänskap och genuina möten och blah blah.

Vi har fått en frivilligarbetare som bara är guld, en helt fantastiskt fin människa som det är så enkelt att ha att göra med. När det är mycket att göra, bara glider hon in i arbetsuppgifter som om hon aldrig hade gjort annat, och när det är lugnt går hon ut i skogen och målar små tavlor och hittar nya stigar.
Lite oroliga är vi över vädret och att det blåser så mycket och inte har varit så väldans jämnt med kunder, men å andra sidan så är det bara början av juli ännu.

Jag fyllde 40, det var skönt. Jag blev uppvaktad och allt världens, det var också fantastiskt roligt. Joakim lagar bra mat, jag nyser ibland och är orolig över corona. Har simmat väldigt lite och varit mer trött än vanligt, faktiskt olidligt trött, tidvis.

Nåh, men till min största lärdom hittills i sommar:
Vi har diskuterat en del om människor som aldrig verkar vara riktigt nöjda med livet, människor som ständigt går omkring med en missnöjd rynka i ögonbrynet och som tenderar att klaga istället för att själva göra någonting åt omständigheterna. Det här är ofta människor, som ur en servicearbetares synpunkt, det inte GÅR att göra nöjda, oberoende om de hade fått allt vad de hade önskat sig: God mat, gratis till och med, en fin solnedgång, ett fantastiskt tillfälle, andra människor. Problemet med sådana människor är att de inte utgår ifrån sig själva, de fattar alltså inte att man själv måste vara ett exempel på det slags värld man vill leva i.
Det var så klart J som poängterade detta, när vi snackade om mänskor som tenderar hamna i bråk med andra och som inte tycks besitta förmågan att diskutera med andra människor och i mötet försöka förstå den andras utgångspunkt. De är missnöjda med världen för att den inte är exakt så som de önskar att den var, och har fastnat i nåt slags offerkofta i vilket faktum att de nån gång har blivit fel behandlade, har färgat av sig på hela resten av deras liv.
Det finns knappast något som är viktigare än att arbeta sig ut ur sådana skadliga tankebanor.

Nåja, nu ska jag koncentrera mig på min tredje och sista Cranberry-lonkero, hoppas att det inte regnar på lördag då vi får en fantastisk trubadur hit. Nu är jag alltså lite i fyllan, men livet är NU och jag känner mig så sällsynt levande här bland skruttiga enar och sandiga vägar och highland cattle. Jag är så glad och livskraftig här ute i naturen, en hälsosam blandning av livsglädje och total utmattning som är så karaktäristiskt för min tillvaro här på Nötö.
Hoppas ni har en fin sommar.

Inte för att jag alls är negativ men

Jag hoppas att den här dagen inte kommer att vara riktgivande för resten av månaden eftersom det här har varit en så urbota usel dag. Vi skulle åka till Nötö på morgonen, men så tappade J en mutter som höll fast bilens akku ner i motorn och vi hade ingen extra mutter. Så det blev inget Nötö. Istället gick jag in och så for bara luften ur mig. Jag var ju himla trött för det är tidigt man ska iväg till Nötö, så jag sov en hel del men där emellan var jag himla ledsen också, det är svårt att beskriva. Hela dagen kändes bara fel och jag hade ingen kraft att motarbeta dess arma uselhet. Mili är redan på Nötö med grannen E, så det blev uppenbart vilken totalt hopplös och onödig människa jag är utan hund också, hur stor del av mitt liv som kretsar kring att krafsa om, leka med och gå ut med den där arma hunden. Jag började gråta också, det var det ena och det andra. Allting känns så osäkert och samtidigt ödesdigert, världen därutanför, ens banala försök att få ord på det som sker. Folks desperation, demonstrationerna, coronaviruset som aldrig tycks villa ge med sig, rasisterna, fåntrattarna.
Inte ville jag åka med och träna för sista gången med Svarta havet heller. Jag åt gårdagens ris med bönor och fick ont i magen, prövade mina nya mediciner som ska funka mot uppblåsthet och IBS men som inte funkade. Och medan de andra tränade, så utvecklade jag en urinvägsinfektion. Plus att jag fick mens. Så när J kom hem så låg jag bara i fosterställning.
Och nu gör jag som man gör när man har urinvägsinfektion - man sitter uppe och bara dricker och dricker, te och varmt vatten och citronsaft och tranbärssaft. Inte verkar något hjälpa. Inte ens skriva kan jag som jag vill, vet inte varför jag ens vill försöka. Den här dagen är bara alldeles hopplös och känns obehagligt avgörande, som att den har en tyngd som vill säga en någonting. Imorgon ska J till Nötö, antagligen utan mig för jag kommer ligga här och kvida med min urinvägsinfektion och kanske få en antibiotikakur som tar kol på min redan äventyrade tarmflora också. Det känns bara på så många sätt som att jag inte orkar hålla upp den här människan som är jag och det är en helt ny känsla för mig som jag måste motarbeta på något arma vis. Jag har aldrig varit rent suicidal, eller kanske ens deprimerad på riktigt. Inte tror jag heller att det är något beständigt och nog kommer jag att piggna till bara den här arma infektionen går över och vi kommer till Nötö, men nu är det bara så otroligt motigt, alltihopa. Det var det. Fred.

Osoven och suicidal

Jaha, idag är jag bara osoven, suicidal och förbannad. Tänker på den där incidenten med köttätar-ickefeministen, att varför sa jag bara inte NO MIKS VITTU SÄ SYÖT SIKOI PERKELE, MAISTUUKS KÄRSIMINEN? och SIT KUN SUN MIESPUOLINEN TYÖKAVERI SAA 20% PAREMPI PALKKA KUN SÄ, NIIN SÄ OOT SIT IHAN OK? och IHAN JEES ETTET ARVOSTA SITÄ TYÖTÄ MIKÄ NAISET LÄPI HISTORIAA ON TEHNYT JUURI SINUA VARTEN.

Blir så satans förbannad på hela situationen ju mer jag tänker på den, det var ändå frågan om en utbildad mänska som jobbar på universitetet perkele. Har man lov att vara så fucking dum i huvudet i dagens Finland?
Lägg till att jag läst ett par kommentarfält om BLM samt om ukrainsk arbetskraft i Finland och kom sen och säg att det inte lockar att avsäga sig all kontakt till omvärlden och flytta ut i skogen. Plus att vi snart flyttar till Nötö och jag ska mana fram nåt slags trevlig cafétant.
Nej gonatt.

"En oo kyllä feministi"

Den här veckan började månaden då jag fyller 40. Det spelar inte någon större roll, men det känns betydelsefullt, som en milstolpe. Som att vissa avgörande egenskaper hos en bör vara utvecklade vid det här laget.
Det som jag har lärt mig under mina fyrtio år, är att livet främst tycks handla om att ramla in i dåliga rutiner och att sen bygga upp nya. Det är ungefär allt vad jag har hållit på med. Jag har konstant kämpat med att mota tillbaka en vilja att slå bakut, en sabotör eller en lat hedonist, det beror ungefär på vem som råkar vara hemma för dagen. Det är ett himla sjå att försöka hålla reda på alla sina personligheter, bara det här med att skapa ett enhetligt uttryck, att hålla sig till en stil eller en uppgift - ett kall i livet, har varit outgrundligt svårt för mig. Jag har snarare sett livet som en gymnastiksal full med möjligheter - trapetshopp, jonglering, hopp över bock och repklättring. Jag har velat kasta mig från repen till bocken, ja ni förstår. Det är verkligen det enda jag har velat göra.
Min mamma sa en gång, småironiskt om mig, att "Lotta hon ska bara ha roligt." Med det, tyckte jag mig ana att hon lite menade att jag försummade alla plikter eller måsten här i livet, kanske ansvar. Jag var bara här för att roa mig, för att vara med på festerna men slippa diska.
Men vad tusan ska livet vara om inte roligt? Jag tycker det är sånt här som folk i allmänhet tycks upptäcka allt för sent - att de har satsat så mycket på någonting meningslöst och vad det nu är, och sen är livet mitt i allt förbi och oj nej, man skulle typ ha ringt sin vuxna son, man skulle ha arbetat mindre och uppfyllt sina egna önskemål mer eller vad det nu kan handla om.
Det är ju roligt man ska ha, åtminstone kan man sträva till det. Och roligt har man genom att sen göra vissa ansvarsfulla val också, man gör sig själv så lycklig man kan. Nog tusan hinner man diska sen.
Tills man inte kan det, då. Tills man ramlar in i ett mörkt hål och slutar göra yoga, hetsäter om kvällarna, ser på dåliga serier och avskyr sig själv.

Nå väl. Jag önskar i varje fall att varje feminist och vegetarian hade hamnat i den situation jag var i förrgår, då jag träffade en ny människa som sa att 1. "otteks te niinku kasvissyöjii?" (E ni liksom vegetarianer?) och 2. "Siis mä en kyllä oo feministi" (alltså jag är nog inte feminist). Det är så spännande, för den där frågan om jag är vegetarian har jag personligen inte fått på vem vet hur många år, det är inte något jag längre tänker på ens, snarare tänker jag på hur svårt det är att hålla sig till att vara vegan så att man något så när kan leva med sig själv. Men så hittar man sig själv i en situation då en person man aldrig har träffat förr sitter mitt emot en, glufsar i sig en pizza med SKINKA och ananas, o frågar en att e man vegetarian?
Det var hälsosamt. Det var en påminnelse om att resten av världen rullar på med sina skinkpålägg och medwurstar. Det påminde mig också om att köttätare ser vegetarianer som sådana som gör ett val varje gång de exempelvis beställer pizza. Som att man väljer bort kött, som att det är något speciellt att man inte väljer skinkpizza, som att skinkpizza vore normen.
Jag insåg att jag lever i en värld i vilka köttdiskarna är pyttesmå och knappt existerande, de är förpassade till något dammigt och bortglömt skrymsle som jag aldrig ser i butiken och det är utdaterade och deprimerade gubbar från 1995 som går där och funderar på jauheliha och kanankiusaus, inte den riktiga världen.
Senare samma kväll kom då det där "mä en kyllä oo feministi" och det var ju också en sån där situation då man intresserat lutar sig framåt och säger "ai niinkö?" För så reagerade jag. Det var en situation som jag inte har varit i förr, så jag visste inte hur jag skulle reagera. Hela mitt väsen skrek att NU SKA DU VARA PEDAGOGISK SATAN, NU HAR DU DIN CHANS ATT BEVISA ATT FEMINISTER INTE ÄR HELT FRÅN REVEN och det var som att filmer om hur jag borde reagera projicerades i mitt huvud på samma gång, repändorna dalade ner framför ögonen på mig och jag tänkte att hur tusan ska jag lägga orden här nu då, vilket rep ska jag dra i? Jag sa typ nånting om att det handlar om allas lika värde. Det blev ju inte alls någon succé. Jag blev bara och fundera på hela situationen efteråt sedan, vilken vikt och vilka fördomar det ligger i meningen "en oo kyllä feministi."

Rullorna

Jag återvände till de sociala medierna något tidigare än jag hade tänkt, eftersom jag fick ett sånt enormt behov av att posta min teckning på instagram. Och först var det väl lite av en tjolittan lej, jag är tillbaka-känsla, men sen insåg jag att det bara är samma gamla rullor som rullar på och så blev jag så trött och besviken. Klart att det finns goda vänner där också, folk som får en på gott humör, roliga saker och fina utbyten, men det mesta, ändå. De gamla rullorna. Och vad skulle det annars vara liksom, annat än de samma gamla rullorna? Vad är det man tror sig vara ute efter, när man scrollar runt utan mål och mening, vad är det för magisk brunn man tror att man är ute efter? Nå just det, ingen alls.

Det känns bara som att det blir allt svårare att motivera sig till att på något sätt "hänga med" eller intressera sig för andra människor. Kanske är det den här sociala distanseringen som har tagit sin toll on me, för jag kan inte för mitt liv minnas att jag någonsin har varit såhär avskyvärt inställd till mänskligheten överlag.
Jag är trött på folk, på folks ansikten, folks osäkerheter, folks enformiga, lättgenomskådliga resonemang, folks oförmåga att se större mönster, folks ständiga tillbakaramlande i nostalgiska begivenheter, folks allvar där jag tycker att man kunde vara skojfrisk och folks skojfriskheter där jag tycker det hade passat med ett sunt allvar.
Min inställning artar sig i en totalegoism och obryddhet som man nog säkert ska akta sig för. Jag menar - många av ens känslor härstammar väl från de rädslor och aggressioner man själv inte riktigt kan hantera, eller? Som det här med att jag blir skitsur på folk som är gravida eller helt muina miehinä går inför att försöka få barn nu, jag tänker kanske att eftersom jag är så himla rättlevande och förstår att se min egen position ur ett världsperspektiv, så avstår jag från att få barn, av ren solidaritet. Och så tycker jag om att peka finger på alla som inte gör det - tänka - ah du svaga, egoistiska människospillra. Ska så klart placera dina naiva, egna önskemål som att få barn framför planetens välmående, jo just.
Samtidigt som jag kanske, djupt inne, egentligen längtar efter ett barn och är avundsjuk på folk som vågar. Jag vet inte.

Poängen är i varje fall att jag blir så himla trött på det här med att allt alltid bara ska GÅ VIDARE, utan att nån ids reflektera desto mer över varför, eller om det finns andra sätt att göra det här på. Nu när coronahotet tillfälligt ser ut att vara lite över, så ska folk samlas i köer och så ska de göra allt det där som de inte har fått göra på så länge, dvs shoppa och supa och vad vet jag. Med ansiktsmasker på. Det här med att bära ansiktsmask är också något som jag har tänkt en del på, och som jag verkligen ser rött inför, av flera olika orsaker.
Det är själva tanken på att man ska leva livet så som det alltid har levts, men med ansiktsmask på. Jag klarar det inte. Jag tycker att det är något som har gått så grundligt fel där, något som kolliderar med hela vårt artbeteende, med allt vad det innebär att vara människa. För en människa är ju ett djur, ett däggdjur, liksom apan. (Ett jävligt missanpassat däggdjur dock, som har lyckats med att manipulera in hela arten i nåt slags psykotiskt stresstillstånd, i vilket arbete och konsumtion går i första hand.)
Jag skulle våga påstå, att ansiktsmasker tar bort hela meningen med att vara människa, eftersom vi då inte kan läsa varandras ansiktsuttryck. Kvar finns liksom bara mönstren, ritualerna vi gör: Vi kan hålla nyhetssändning, vi kan gå till butiker, vi kan vara på möten och åka buss och flyg och göra allt vi annars brukar göra med mask på, men vafan har det för betydelse, om vi inte tydligt kan läsa av varandras ansiktsuttryck?
Jag tänkte på det här när jag såg någon nyhetssändning från Amerika, med en reporter som entusiastiskt rapporterade från ett shoppingcenter med en fancy mask på, och tänkte att nu är det nu tusan det här. Hit har vi kommit. Vi har lyckats med konststycket att fucka upp vårt eget leverne så rejält att vi nu tvingas skydda oss från oss själva, och därmed rådda bort hela meningen med livet. Vi har våldfört oss på djur för vår egen vinnings skull, vi har ätit dem, torterat och placerat in dem i industrilika förhållanden. Vi VISSTE det dessutom, att vår livsstil inte är hållbar, att en pandemi kunde utbryta närsomhelst, med vår djurhantering. Och hast du mir gesehen, det hände.
Och istället för att sträcka upp händerna och medge att vi har gjort fel och vi måste förändra vår livsstil RADIKALT för att inte allt ska gå i fördärvet - nej, istället tar vi en mask på och säger the show must go on.

Och mer fanskap är på kommande, det kan ni svära på. Jag orkar inte ens vara positiv längre, jag är klar med det här livet.

Jag måste älska mig själv,

så som jag håller på, tänkte jag just när jag donade en varm kakao med MASSVIS hårt vispad sojagrädde, HELT ÅT MIG SJÄLV. Med kakao sprinklad på toppen.
Sen gjorde en blomfluga självmord i min kopp, i exakt samma stund som jag hällde på min utsökta, VEGANSKA kakao. Så jag började sila och hålla på. Inte vill man ju äta fluga. Inte hittade jag flugan. Den fastnade inte i en sil och jag tänkte att nå väl, lyckas den komma igenom den silen, så må den lyckas. Det ger jag åt den genom att äta den och på så sätt hedra dess minne.
Hur som helst, gott var det, himmelskt.

Saker som roar mig under dessa coronatider

Idag vaknade jag och kände mig full av livslust, det var fantamej längesen. Kanske var det för att vi tränade igår med Svarta havet, och det kändes så normalt, som ett kärt återseende av en vän, som en påminnelse om att det nån gång, nånstans, kommer att finnas en värld igen, en värld i vilken man spelar keikkor, gör turnéer, träffar folk och dricker ur samma glas. Inte ännu, men nån gång.
Och när jag sträckte mig efter telefonen (som naturligtvis är det första man gör, oberoende om man har avinstallerat sociala medier eller inte), så hade jag blivit inbjuden till balkonghäng med två kära vänner imorgon. Blev helt salig av bara tanken.
Så anmälde jag mig till Röda korsets väntjänst, ska gå nån nätutbildning nästa vecka och sen i framtiden, förhoppningsvis kopplas in i nåt slags vänverksamhet, det får man se hur det artar sig. Drömmen är ju att få befrenda nån som kommit utomlandsifrån eller nån åldring som sitter ensam.
Med andra ord - en bättre början på dag får man fan leta efter.

För att lite roa mig och kanske någon annan, så har jag sammanställt en kort lista över saker som roar mig under dessa coronatider.

1. Butikskedjor som marknadsför fenomen som personal shopping, då man får gå till en stängd butik och handla med en expedit som finns där enkom för en. Eftersom folk inte går i butiker längre, så är ju butikskedjor desperata efter kunder. Deras arma försök att få folk att intressera sig för meningslösa saker som nya kläder och smink är så bedårande. Jag skrattar så jag knappt kan hålla mig på stolen. För mig får allehanda megakedjor gärna gå i konkurs så det bara sjunger om det. Jag drömmer om en tid i vilken folk fullständigt skiter i att förnya garderober och vardagsrum och dylikt nonsens.

2. HM SOM GÖR MILJONFÖRLUSTER

3. Alla andra struntkedjor som går i konkurs

4. Tanken på tomma turistområden, mastodontfirmor som någonstans köpt upp en hel beach som i tiderna hört till nån lokalbefolkning som har fiskat där i tusentals år. Och hur hotellen som heter saker i stil med "Sunny Beach resort" och "Lux Aurora", nu står tomma med trasiga flaggor som fladdrar i vinden. Och hur nån Krösus vankar omkring i nån hopplöst smaklös lyxvilla och är olycklig och inte ser någon framtid. FÖR FRAMTIDEN ÄR INTE GJORD FÖR DIG, UTSUGARE.

5. Flygplanen som står tomma i nån hangar, kryssningsfartygen som hänger i sina hamnar och världshaven som drar efter andan

6. Alla andra vattendrag och i princip hela moder jord som sömnigt ser upp ur sin koma och plötsligt kan se klart.

7. Tanken på att världen inte kommer att vara sig lik nånsin igen, på gott och på ont. I alla fall förändring, åt något håll. Grundvalar som skakas om i sina inbillska ställningar, mänskligheten som kanske trevande närmar sig tanken på att det inte går att existera på den här planeten, ifall man inte lever i samklang med allt annat levande liv.

Tidens konstighet och kunglig diapam

Konstig tid vi lever i. Kan emellanåt drabbas av nåt slags eufori, en underlig lätthet över att bara existera och ha fötter som känns lätta att gå med, för att sedan helt tappa alltihopa - inte orka med någonting. Som idag. Har legat på soffan hela eftermiddagen och halva natten, och spelat mobilspel. Jag har inte orkat ta itu med någonting, inte velat, bara borta har jag velat vara, så nära icke-existensen man bara kan komma.
Emellanåt har J kommit förbi och visat att han finns, men även han har någo viktiga säsonger på gång i Football Manager på övre våningen. Man hör emellanåt hur han suckar och svär, kommenterar sitt spel, medan en övertygande berättarröst malar på i nån ljudbok som faktiskt låter riktigt intressant. Han lyssnar alltid på ljudbok, J. Han bakar och lyssnar, talar i telefon och lyssnar. Allt gör han medan han lyssnar.

Nu, halvtre på natten, är det som att det knakar i maskineriet för mig, NU passar det att stiga upp. Man har legat och ruvat på det här som vill ut hela dagen, man har inte riktigt fattat att man bara skulle behöva skriva lite av sig. Som den odåga man är gör man det svårt för sig och gör exakt motsatsen till vad man egentligen skulle må lite bättre av.
Men nåja.

Sedan allt det här med brorsan hände är det ju så klart mycket jag har tvingats fundera på. Som varför sådant här drabbar just min bror, och om han någonsin kommer att bli frisk. Och om jag någonsin kommer att kunna ha nån form av respekt för honom igen. Han har förstört så mycket, han har betett sig så fruktansvärt illa.
Ja men så får man ju inte säga. Han är sjuk ju, han förstår inte. Hur som helst, ibland orkar man inte vara duktig och förstående. Han är ett rumphål, ett själviskt, eländigt litet rumphål som aldrig har förstått hur bra han egentligen har det, och nu tror han sig hålla på att bli medlem i Illuminati också. Han togs in på mentalavdelningen för någon vecka sedan och där sitter han och surar och känner sig missförstådd medan han har kontakt med nån gubbe från Georgien som vill att han ska skicka en video där han sitter i en självritad pyramid med sju röda ljus från Tokmanni och läser upp nåt slags initieringsblaj.
Pappa skrev ett förfärat mail. Han hade hittat nåt brev och sa att brorsan hade gjort nån satanistisk ritual och jag hamnade försöka förklara att sånt där ter sig skrämmande men är bara blaj.
Samtidigt började jag läsa på om Illuminati och blev själv helt förskräckt.

Jonä, man orkar ju inte. Det känns också som att, varför ska jag ens skriva om det? Är det ens rättvist att skriva om någon som saknar självuppfattning? Antagligen inte.
Dessutom, kan jag tycka, känns det som att det är många som bara gottar sig i alltihopa, som ihärdigt följer med och ojar sig eller förfärar sig och tänker oj nej, de där greenarna. Nog har dom ett elände. Så funderar dom kanske var det gick fel med uppfostran, mänskor som inte fattar nånting.
Nä, egentligen är jag hemskt arg, nånstans djupt inne, det är en bångstyrig ilska som inte har något fäste och som inte riktigt riktar sig mot någon heller. Jag är bara fruktansvärt trött och arg på människor överlag. Inte alla förståss.

Jag måste säga, att det var många som tog kontakt efter det förra inlägget. Det var väldigt fint, det kändes bra, det var precis det jag önskade - att folk skulle prata lite mer om mental ohälsa och hur det är att vara närstående till någon som går och blir galen. Så det var väldigt fint. Det är viktigt att avdramatisera sådant här som mental sjukdom.

Men, jag har märkt att jag tappat tålamod. Jag har exempelvis inget till övers för konspirationsteorier, eller folk som är dumma i huvudena och har åsikter om coronaviruset, dessa jävla åsikter, att det här är bra, det här är skit, ladida. När vi inte VET någonting. Och när regeringen, som för en gångs skull är kompetent, har vett att faktiskt lyssna och ta till sig de råd som experter och i branschen kunniga ger dem, och gör beslut därefter. Så orkar människor, dessa imbecilla, okunniga apor som kränger omkring på sociala medier som om det var deras egna vardagsrum, så orkar de gå där och TYCKA en massa.
Nej, sådant har jag inget alls tålamod med. Så jag gick ur de sociala medierna för en månad. Instagram och Facebook, jag avinstallerade skiten.

Vi har alltså varit i Borgå, på Vessö med J. En hel vecka var vi där och under tiden vi var där togs brorsan in. Vi hann träffa honom några gånger innan han for till sjukis, han är inte sig själv. Han är avtrubbad, spänd och irriterad. Man kan inte ifrågasätta någonting han gör, då blossar han upp.
Jag blev så förbannad på honom på Vessö att jag i ett skede jagade upp honom i skogen. Det var ett dåligt tillfälle, jag var helt slut redan som det var. Jag hade önskat att vi hade ätit tillsammans med mina föräldrar och brorsans fru, bara vi, så att vi skulle kunna prata i lugn och ro. Men nej, brorsan var med. Och vilket pisshuvud han var. Han satt ute och domderade, han bredde ut sig i soffan med sin satans telefon, han talade så himla fult med mamma, han sa att det är vi som behöver terapi hela högen. Och att vi inte skulle stå ut med att vara intagna på mentalavdelningen en dag ens. Det var kanske då som det brast för mig och jag gjorde allt det där som man inte ska. Jag såg helt enkelt rött, jag for upp ur trädgårdsgungan, jag skuffade och skrek och jag minns fan inte, men jag lärde mig i alla fall en sak. Han berördes inte alls. En människa i maniskt tillstånd påminner faktiskt skrämmande mycket om någon som är besatt av en demon. Jag kunde skrika av förtvivlan och reagera på ett sätt som skulle få vilken vanlig människa som helst att rygga tillbaka av förfäran eller att inse situationens allvar, men brorsan. Han bara stod där och var likadan som förr. Avtrubbad, måhända lite stirrig. Sådan som han är i vilket fall som helst. Det var en bra läxa för mig. Känslor funkar inte. Inget normalt funkar, när nån är manisk.
Sen hittade jag förra hundens Diapam som den fått tillskrivet för åska och nyårsraketer och sen tog jag en tablett varje gång jag skulle ha något med brorsan att göra. Det gick galant, Diapam är kungligt. Man blir lite dåsig, kanske lite vimmelkantig, men man kan fortfarande hänga med. Och ingenting berör en. Man blir inte arg. Det är perfekt.

Så, den sista tiden har mestadels gått ut på att dagligen konversera med mina föräldrar, mest pappa. Det blir ofta så, det är vi som funderar och har våra teorier. Mamma ringer sen, när någon mer konkret nyhet har uppenbarat sig. Brorsans fru hör också av sig. Vi är ett litet nätverk av människor som av någon outgrundlig anledning bryr oss om någon som jag i skrivande stund inte skulle orka tänka en endaste stund mer på. Jag skulle verkligen villa kasta in handduken. Jag skulle villa kunna säga att okej, det blir som det blir, nu kan vi inte göra mera.
Istället har jag suttit vaken och läst om kulter och hur man ska konversera med någon som är medlem i en kult. Jepp. För nu har vi ju inte bara med en bipolär person att göra, nu har vi också en psykotisk kultmedlem i vår vardag. Nån som kallar sin mästare "Father." Det är bara den ena dåraktigheten efter den andra.
Först höll han på att luras med i nåt otroligt lättgenomskådligt och barnsligt internetscam, och minuten efter så tror han att han har med riktiga Illuminati att göra. Sånt där är farliga saker. Inte nu längre för att han kan bli lurad på en massa pengar, men för psyket. En psykiskt rubbad människa i sitt svagaste tillstånd, ligger så himla nära till att också ramla in i något som låter för bra för att vara sant, dvs en kult som utlovar en massa pengar och härlighet och som samtidigt utplånar de få känslor av realitetsanknytning som ännu finns kvar.
Så ni förstår att jag är slut.
I mina telefonanteckningar har jag skrivit:

How to talk to someone in a cult

"It's great that you're developing yourself and your skills so positively and that the group is making you so happy."

Keep saying that.

Det är inget mindre än en psykologisk teknik. Man kan inte anfalla en kultmedlem med sina farhågor och sina "fattar du inte att du blir lurad?" Man måste gå in genom bakdörren, låtsas att man är okej med det som händer, upprepa: "Vad bra de gör dig så lycklig." Undermedvetet börjar den som är med i kulten ifrågasätta hur lycklig hen nu sedan är, och lär till sist eventuellt börja förstå att hela sammanhanget är en stor lögn.
Fortfarande har jag sporadisk kontakt med brorsan via Telegram. Håller tummarna.

Vägen som leder ner till vårt hus

Jag kom att tänka på det i förrgår, när jag ställde mig mitt på vägen som leder ner till vårt hus, och karlavagnen råkade befinna sig mitt ovanför huvudet på mig. Att jag alltid har behandlat kriser och svårigheter genom att berätta om dem. Helst offentligt då. När jag var liten minns jag att jag gick omkring och berättade åt andra hundrastare som jag mötte, att fafa hade dött. Jag ville bara att de skulle veta det. Det var min första stora sorg. Inte var det något märkvärdigt med det, bara en stund man delar.

Så nu vill jag dela med mig detta: Min bror har bipolär sjukdom. För honom uttrycker den sig mest genom att mot- eller medgångar kan trigga igång perioder av grandiositet och mani med en helt galet förhöjd självkänsla. Plus att han tappar omdömet. Hans hjärna blir helt speedad, det känns fantastiskt, jag har en mild variant av något liknande ibland som jag ändå tycker att jag kan hantera, till och med vinna på emellanåt, så jag kan förstå vad det handlar om.
Med honom är det annat. Han blir helt psykotisk, han dricker kaffe och jallu, röker tobak och vakar om nätterna, vilket ytterligare drar ut på tillståndet. Han blir helt odräglig och totalt omöjlig att ha att göra med. Han börjar spendera pengar, hejdlöst. Han låter sig luras av fejkprofiler på Facebook, fast de är obviously fake, det skiter han i. Han verkar beroende av tillståndet som tanken på framgång för en till, oberoende om det är fejk eller inte. Han får för sig att han ska göra succé - han och hans jäkla enmansbänd. Han spelar samma låtar upp och ner, live. Han kör omkring med bilen, livestreamar från alla städer i Nyland. Han tar in på hotell Kämp i Helsingfors och livestreamar även därifrån.
Han är sjuk. Det är ett tillstånd som han inte kan göra något åt, när han väl befinner sig i det. Och jo, det är ett jäkla misstag att han igen befinner sig i ett sånt här tillstånd, vi kunde ha hindrat det. Kanske. Man kan också bara skylla på honom som slutade äta medicin. Det är onödigt att leta efter en syndabock.

Vi börjar lära oss nu, resten av familjen. Det lönar sig inte att försöka resonera med en människa som befinner sig i ett maniskt tillstånd. Det är jättesvårt att fatta det, att en människa kan gå från att vara helt normal till att plötsligt tappa omdömesförmågan totalt. Till att inte förstå enkla konsekvenser. Till att bli oresonlig, odräglig. Och allt detta, medan han själv befinner sig på toppen av allt. Allt flyter äntligen, man håller på att bli ett med jorden. Vilda djur går vid ens sida, för att man är så naturlig. Man är dessutom Guds gåva till kvinnor - man är snygg, charmig och vältränad. Man är ett kap.

I bakgrunden står vi, resten av familjen, som ett garde gråklädda trasdockor, viftande vid skogens rand. Vi försöker hejda hans framfart. Under idoga whatsapp-samtal ringer vi till och med till ambulansen vid ett tillfälle, brorsan eldar bastu, sju brasor och alla batterier på fullt i sommarstugan. Han ska spela in en liveinspelning. Han ska hitta på ny musik. Han har kontakt med något som han kallar sin manager, nån från Ghana, på Facebook.
Ingenting gör han, han sitter på golvet, sotig i ansiktet och livestreamar något som allt mer börjar likna psykos. Jepp. Det är då en familj blir en familj, alla går in i sina givna roller. Jag blir rådgivaren, farsan blir beräknaren och mamma blir draghästen. Vi avgör att brorsan är för sjuk för att kunna förstå sitt eget tillstånd. Att han behöver tvångsintas. Så han tvångsintas, i fyra dagar. Sen blir han utskriven, ursinnigare än någonsin. Han hotar och domderar. Allt blir bara värre.

Det är så mycket när en mänska blir mentalt sjuk. Det är ju också skammen, tanken på att andra skrattar åt hans dårskap. Det är självförebråelsen, att man inte lyckas hålla sig lugn som man borde utan blir förbannad på honom. Det är hela det där "hur kunde det bara gå såhär?" blandat med "vad i helvete ska vi göra? Kommer de att fatta att han behöver tas in? Är han sjuk nog? Ska vi bara vänta?" Samtidigt börjar mamma, pappa och jag mer och mer svetsas samman i vår förmåga att verkligen fundera igenom hur vi hanterar sådana här kriser på bästa möjliga sätt. Jag tycker att vi börjar bli riktigt bra på det, om jag ska vara helt ärlig. Inte gör vi många vettiga beslut och nog har vi svårt att skilja mellan sjukdom och person, men jag måste säga att vi kommunicerar väldigt bra. Både i skrift och tal. Det är helt okej att komma nära sina föräldrar via kriser. Om vi nu ska se någonting positivt i det hela. Jag hoppas vi kan inkludera brorsan i något skede också.

Sen åker han iväg med bilen. Jag orkar inte ens berätta om allt galet han har ställt till med under de senaste två veckorna. Det värsta är ju sociala medier, att de finns och att de utnyttjas så in i helvete av psykiskt sjuka personer. De blir ju en del av beroendet. Scrollandet och uppdaterandet av statusar är ju intensivt och eggande i sig, alltså blir det ännu mer intensivt när man blir manisk.
Ja, det är bara en enda röra. En röra som är så jävla tragisk och som jag hoppas att har ett slut, den här gången också. Det var fin solnedgång idag, det bakas morotskaka och det finns stunder då jag inte tänker på brorsan och vad han ställer till med. Emellanåt kan man nästan tycka att allt är frid och fröjd ifall inte allt vore rent åt helvete.