Vår underanvända omdömesförmåga

Idag bjuder jag på något så exotiskt som: EN BILD! Visst är det helt världsfrånvänt? VEM kommunicerar genom bilder nuförtiden? INGEN! (Haha.)

Det här är ett exempel på min nästan avslutade roskisbild som ska till Nötö på utställning i sommar. Jag har bara ett par ynka kvadratcentimeter kvar på själva bilden, men de ska sen fyllas med grejer som munskydds-textilstruktur och tobakspaketstext, vilket tar en evighet att plita ner. Det är nog märkvärdigt när man börjar tänka på VAD man egentligen sätter tid ner på, som just det här med att sitta en timme och rita ett infruset karkkipapper som nån har slängt i en roskis. På något plan tänker jag att det är det som måste vara livet, det att göra det där som ingen någonsin kunde föreställa sig att kunde eller skulle göras. Att tänk om de som rökte eller slängde sina papper i den här roskisen, skulle ha vetat att det de slänger skulle bli komponenterna till en attans tavla i förgylld ram! Skulle de då ha börjat arrangera sina tobaksfimpar så att roskisinnehållet skulle se mer estetiskt ut? Kanske det, och då hade antagligen allt varit förstört.

Men det var inte det jag ville tala om idag. Jag ville säga någonting om vår numera underanvända omdömesförmåga och tendensen att gå inför att tycka nånting helhjärtat för att det hör till ens image. Till exempel att hata karlar för att man varit med en oansvarig karl som man lämnat, och sen är liksom alla karlar från reven och man börjar säga sånt som att "män bara ÄR sådana" och "när män lovar att förbättra sig och vill tillbaka, är det bara fejk och manipulation."

Jag tycker det är oroväckande att man har tagit till olika formler för att leva sitt liv. Sen när glömde vi att det är individuella människor vi har att göra med? Man kan inte hata män (eller man kan, så klart, vem är nu jag att döma) för isåfall måste man också på ett plan hata sig själv. Man kan inte säga att män, per definition, är si och så eller beter sig si eller så, för varje fall av man är UNIK och varje människa kan få insikter och ändra sig precis när som helst. Också rövhål, även om det är osannolikt. Poängen är att man måste använda sin egen omdömesförmåga. Man måste SJÄLV avgöra om människan i fråga är pålitlig och verkligen visar tecken på att villa ändra sig och bli en bättre människa. Man kan inte läsa på insta att "män gör så" och så är det på det viset, och sen funderar man inte mer på det.
Det är som att folk i allmänhet har blivit så otroligt rädda för att göra fel och att skada sig själva, att man letar efter häxkonster och instruktioner på nätet, så att man bara inte ska gå på den där fruktansvärda niten och GÖRA FEL: ungefär likvärdigt med att dö. Som att dö en liten död som det tar EVIGHETER och miljoner koppar yogite och dyra saltbehandlingar för att göra sig av med.

Det finns människor som ger sina partners och vänner nya chanser gång på gång på gång, eftersom de har en ihärdig tro på att folk kan förbättra sig, vilket är ett avundsvärt vackert karaktärsdrag hos en människa.
Samtidigt finns det de som aldrig skulle kunna tänka sig att ge en ny chans åt någon som har gjort nåt man inte tyckt att är okej. Och hör och häpna: Inget av dessa exempel är varken rätt eller fel. Det finns inget rätt eller fel i människorelationer, det finns bara människor o individuella val och avgöranden. Så här lever man sen, och så har man alltid gjort, säger jag som en mossig gammal femtiotalist.

Idag ska vi få EN NY FAMILJEMEDLEM i form av....
Det avslöjar jag imorgon! Spännande.