I dessa tider verkar det ha utkrisstalliserat sig två typer av människor: De som får en massa gjort och de som inte gör det. I det stora hela ser det ut som att de som annars är bra på att komma i gång och få saker gjorda, nu också gör det, och de som i allmänhet har lite svårare med att komma i gång och göra något, nu har det extra svårt.
Själv hör jag definitivt till den andra kategorin. Jag vet inte hur andra egentligen har det, men för mig ter det sig extremt svårt att 1. komma i gång med någonting, 2. hitta en kontinuitet i mitt arbetssätt och 3. hålla mig motiverad. Ibland känns det rentav som att jag har en irriterande, retsam jokertyp inuti: Int ids du, skriker hen och nog hinner du, och äh, lata dig, säger hen när man vet att tiden rinner iväg och det är pinsamt lite man egentligen har fått till stånd under de senaste månaderna.
Nu under coronapandemin, då det skulle ha funnits ofantligt mycket tid att bara sätta sig ner och ta itu med allt revearbete (sånt arbete som man gör medan man sitter på sin reve) så har jag istället mest hittat mig matt och kraftlös, vet inte om det är inbillat eller inte, men hujädamig så mycket det ska till för att minsta lilla ska bli gjort. Jag är väl medveten om sånt där som att inspiration är överskattat och ingenting man ska vänta på, och jag är också totalt medveten om prestationssamhället med dess tvång och hur förhandsinställd man är på att mäta sitt värde i sina prestationer. Det är liksom inte samhället jag revolterar emot när jag är lat och ineffektiv, det är mig själv och mina egna målsättningar, vilket stör mig enormt.
Något som skulle ha hjälpt mig rejält under den senaste tiden, är ett sammanhang med människor som på något sätt motiverar varandra till att göra saker, typ en ateljé då. Bara det att nån har varit här och druckit öl och suttit i soffan medan jag har tecknat, har fått alltihopa att te sig mer verkligt och ack, så mycket mer givande. Jag har alltid inbillat mig att jag är en sån där människa som gärna arbetar ensam och utan yttre tryck, men geez, vilken lögn det är. Jag är egentligen en riktigt hopplös social människa som helst skulle behöva omge mig med folk konstant, och som till och med är riktigt attans effektiv ifall det finns nån annan som kollar på en medan man jobbar eller annars bara finns där som ett extra element. Är jag ensam, känns det som att tiden upplöses och ingenting riktigt finns på riktigt. Jag börjar spejsa ut i en massa andra föreställningar och lösryckta funderingar och även om jag gillar det också, så leder det ju inte riktigt någonstans i slutändan.
Nåja, nästa vecka ska jag breda ut allt jag har fått till stånd över golvet och sen göra nåt slags schema över vad jag ännu bör göra och hur mycket tid jag har på mig. För hur avlägsen sommaren än ter sig, så kommer den, och för mig innebär det att fylla en jäkla sal med 27 väggpaneler med konst, och från detta öde går det knappast att rymma.
No comments:
Post a Comment