Vakava-vakava-vakava

Nämen åh, vilken inspirerande och tankeväckande bild! Alla häpnar och drar efter andan.
Såhär är det idag. Klockan elva direktsändning från riksdagshuset, nån presskonferens om ytterligare restriktioner i den här evinnerliga pandemin. Det bästa: Sändningen börjar redan innan ministrarna har ställt sig vid podiet. Man hör klafs-klafsandet av människorna som går förbi utanför, det kännspaka, tröstlösa dånandet av spårvagnarna och man ser och förstår, att just nu så blir det inte så mycket annat av det här livet, än att återigen vänta och se, vänta ut skiten som inte tycks kunna vara nånting annat än vakava-vakava-vakava.

Föreställer mig Finland som en liten tvättbjörn som inte riktigt vågar gå ut i roskishögarna bland de andra björnarna, som står bakom en avlagd grävskopa och iakttar hur pesten spritt sig mellan tassar och öronlappar hos de större, borstigare djuren nere på kontinenten och som sen vänder sig mot sin egen, blyga klan av inåtvända tvättbjörnar, tar fram en liten, liten megafon och säger vakava-vakava-vakava i den, med luftig, finsk, smekande röst. Och bland blygklanen finns det sen TVÅ tvättbjörnar som rullar omkring och kletar snor i ansiktena på varandra och sjunger i en svettig karaokemikrofon, medan de andra björnarna står och skriker och domderar på dom, att nu är det nu för jävligt detta, nu är det nu satan så ni beter er, ingenting förstår ni och nu måste vi ta oss samman, begriper ni int att nu måste vi visa exempel, om inte för andra så för varandra. Och när ingen ser går alla och fjärtar varandra i ansiktena.