Inte för att jag alls är negativ men

Jag hoppas att den här dagen inte kommer att vara riktgivande för resten av månaden eftersom det här har varit en så urbota usel dag. Vi skulle åka till Nötö på morgonen, men så tappade J en mutter som höll fast bilens akku ner i motorn och vi hade ingen extra mutter. Så det blev inget Nötö. Istället gick jag in och så for bara luften ur mig. Jag var ju himla trött för det är tidigt man ska iväg till Nötö, så jag sov en hel del men där emellan var jag himla ledsen också, det är svårt att beskriva. Hela dagen kändes bara fel och jag hade ingen kraft att motarbeta dess arma uselhet. Mili är redan på Nötö med grannen E, så det blev uppenbart vilken totalt hopplös och onödig människa jag är utan hund också, hur stor del av mitt liv som kretsar kring att krafsa om, leka med och gå ut med den där arma hunden. Jag började gråta också, det var det ena och det andra. Allting känns så osäkert och samtidigt ödesdigert, världen därutanför, ens banala försök att få ord på det som sker. Folks desperation, demonstrationerna, coronaviruset som aldrig tycks villa ge med sig, rasisterna, fåntrattarna.
Inte ville jag åka med och träna för sista gången med Svarta havet heller. Jag åt gårdagens ris med bönor och fick ont i magen, prövade mina nya mediciner som ska funka mot uppblåsthet och IBS men som inte funkade. Och medan de andra tränade, så utvecklade jag en urinvägsinfektion. Plus att jag fick mens. Så när J kom hem så låg jag bara i fosterställning.
Och nu gör jag som man gör när man har urinvägsinfektion - man sitter uppe och bara dricker och dricker, te och varmt vatten och citronsaft och tranbärssaft. Inte verkar något hjälpa. Inte ens skriva kan jag som jag vill, vet inte varför jag ens vill försöka. Den här dagen är bara alldeles hopplös och känns obehagligt avgörande, som att den har en tyngd som vill säga en någonting. Imorgon ska J till Nötö, antagligen utan mig för jag kommer ligga här och kvida med min urinvägsinfektion och kanske få en antibiotikakur som tar kol på min redan äventyrade tarmflora också. Det känns bara på så många sätt som att jag inte orkar hålla upp den här människan som är jag och det är en helt ny känsla för mig som jag måste motarbeta på något arma vis. Jag har aldrig varit rent suicidal, eller kanske ens deprimerad på riktigt. Inte tror jag heller att det är något beständigt och nog kommer jag att piggna till bara den här arma infektionen går över och vi kommer till Nötö, men nu är det bara så otroligt motigt, alltihopa. Det var det. Fred.