Bipolär sjukdom och den inre klockan

Som ni, mina kära läsare, kanske vet, så har jag ju en bror som dras med klockren bipolär sjukdom och som har haft tre riktigt ödesdigra maniska faser i sitt liv (har skrivit om det bland annat här och här). För en tid sen kom finska forskare ut med en vetenskaplig artikel som visar sambandet mellan bipolär sjukdom och västerländsk livsstil, bland annat HBL skrev om det.

För mig ter det sig mer eller mindre som en självklarhet att det är (visserligen ett supervagt begrepp, men:) den västerländska livsstilen som står bakom sånt som exempelvis bipolär sjukdom. Det intressanta i den här vetenskapliga artikeln är dock det konkreta de har kommit fram till: Kronisk långvarig stress orsakar inflammationer i det centrala nervsystemet som i sin tur RUBBAR DEN INRE KLOCKAN. Det här finner jag speciellt intressant. Förut har man alltså trott att mani leder till minskat sömnbehov, men den här artikeln menar alltså att ens dåliga levnadsvanor som leder till rubbade sovvanor, leder till mani. Säkerligen är andra sidan av myntet att stressen triggar till nåt som sen leder till det motsatta, dvs depression.

Och hast du mir gesehen, dessa tendenser har jag upptäckt hos mig själv, speciellt nu när jag håller på med mina teckningar och det händer att jag kommer i farten och sitter uppe väldigt länge om nätterna för att bli klar med något. När jag vaknar nästa dag, är jag oftast splittrad i huvudet, ofokuserad och med en enorm kreativ energi, vilket ofta leder till att jag producerar ett oändligt antal instastories där jag typ spyr upp mandariner och talar olika språk, hehe. Det känns väldigt nära till hands att jag skulle spejsa ut i en fullblommande manisk episod ifall jag gick steget längre och helt enkelt tappade uppfattningsförmågan. Tack och lov har det än så länge inte gått så långt för min del, men jag har ju följt min bror på nära håll och vet exakt när det börjar spåra ut för honom. Hans maniska faser har alltid inletts med att han börjar sitta uppe om nätterna. Det är liksom det första tecknet, att den inre klockan rubbas, och sen blir han manisk.

Här finns så klart ett samband mellan landsbygd och stad också. Stadsliv som ofta kombineras med ett hektiskt arbetsliv och en massa mänskor som man hamnar "filtrera ut" ur sin uppmärksamhet eftersom de helt enkelt är för många, gör en stressad och mer benägen att drabbas av bipolär sjukdom. På landet eller i ett byasamhälle, lever man närmare inpå naturen med dess naturliga rytm och därigenom finner man enklare sitt eget djuriska lugn. Sen finns här så klart inbyggda genetiska och inlärda skillnader som att vissa fungerar urbra både i stressiga sammanhang och i städer, men det är en annan sak.

Att ungefär så, och nu har jag suttit med det här inlägget så länge att solen har vandrat till mitten av köksfönstret, men sådant är det ibland, att man bryts i tanken och återkommer.

Minns att vara ett fördomsfullt rumphål!

Av nån anledning tycks våren vara en tid då attityder och förhållningssätt som hänger ihop med rädsla för det främmande och för att bli lurad, får ny luft under vingarna. Kanske är det det, att solen börjar skina och folk vill påminna varandra om att inte bli alldeles för uppsluppna i ljuset och istället minnas vara fördomsfulla rumphål, vad vet jag.

Nåt som hör ihop med våren är varningsinläggen om förgiftad hundmat som nån trott sig se lite här och där, ingen vet nånsin exakt var. Och nu har jag stött på flera inlägg som varnar för tiggare.
Folk har tiggt pengar i alla tider, vad är det för konstigt med att nån är totalt pank och sen prövar lyckan genom att fråga runt på parkeringsplatser ifall nån har slantar över? Jag brukar alltid stanna ifall nån frågar mig något och ge några euron ifall jag har. Jag ser inget problem i det och jag bryr mig fan i vad de använder mina futtiga slantar till, hur som helst har jag det ju bättre ställt än dem.
Men det tycks vara OERHÖRT triggande för inåtvända finländare att behöva befatta sig med denna misär alldeles på nära håll och förödmjukas så till den grad att man tvingas öppna munnen och säga NEJ till en annan medmänniska.

Hoppas ni är lugna och nöjda i denna sprickande knopparnas tid. I skrivande stund är det gassande sol och ÅTTA grader ute, åtta. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, känner mig både hoppfull och desperat på samma gång.

Men jag ids nu inte

Jaha, igår blev det typ klart att vi går mot en ny lockdown och idag morse stod representanterna för regeringen i sina sorgekläder och deklarerade det uppenbara: Att nu ska det stängas ner igen.
Det är nog mycket krävt av en människa detta. Jag vet inte riktigt varför det påverkar mig så hårt det här, men det känns verkligen helt oöverkomligt att fortsätta leva, om livet ska innebära det här enformiga harvandet som jag för tillfället inte hittar nån som helst glädje i. Jag vet inte ens om det har med omständigheterna att göra, eller hur jag ska ta mig vidare från det här limmet jag har doppat mig själv ner i - jag vet bara att jag har oerhört lite resurser till någonting alls och det lockar OERHÖRT att bara droga ner mig med Xanax eller nåt annat tillståndshämmande, så man bokstavligen bara skulle få sova bort den här skiten.
Jag skulle kunna lista upp en del andra omständigheter som bidrar till min förhoppningsvis tillfälliga depression, som att jag inte fick nåt Taike-stipendium, antagligen eftersom jag inte är nån professionell konstnär, och som att byxlinningen spänner för att jag tycks ha gått upp i vikt och som att vänster tå är inflammerad för att jag har tryckt ner fötterna i mina alldeles för små gummistövlar eftersom mina gamla trotjänarkängor har sagt upp kontraktet och skulle behöva få nya botten. Och som att alla betydelsefulla spelställen och ateljéer bara rivs här i stan och som att hundens allergi är ett mysterium och som att vädret är bara piss och alla möjliga små betydelsefulla eller -lösa problem som jag nu ska gå och dras med.
Men jag ids nu inte.

Hårdare tag

Så flög åter en vecka iväg och lämnade spår efter sig av ett oroligt surr i luften. Förra året den här tiden, var det inte många dagar tills jag åkte iväg till Liverpool och därifrån med Scarlet Lady ut över Atlanten. Föga visste jag då, att resan skulle komma att ändra kurs mitt under färden och att vi inte alls for till New York som planerat, utan till Miami, där jag sen tumlade runt bland varma, salta vågor på South Beach och befrendade nån långhårig fransman vars underliga vänlighet jag ännu idag emellanåt tänker på. Bara ett par timmar fick jag vara i Miami, men attan att den staden på nåt sätt gjorde intryck på mig. Det är något med amerikaner och värme, sol och slappt leverne, det sitter bra ihop det där, de tar fram stereoanläggningar och drar av sig alla kläder.

Hur som helst, det var coronan som kom och vände upp och ner på allting. Sen åkte vi hem via Charlottes och New Yorks flygfält och då infann sig redan den där hektiska rädslan för att viruset kan lura på varje handtag och under vartendaste vessalock, som man ännu inte har blivit av med. Jag LÄNGTAR, längtar så efter att kunna gå ut och vart som helst och att kunna tala med människor så spottet strittar och att kunna fara omkring som en vind i fyllan och säga olägligheter och bete sig ifrågasättbart, att göra misstag och att vandra hem i slasket och att stå i långa köer och lyssna på andra människor och vad vet jag.

De kommande veckorna och månaderna kommer jag ha så mycket att göra att jag knappt förmår tänka på det. Jag ska designa en ny T-skjorta och jag ska redigera en bok som en gobb har skrivit ihop, jag ska göra grejer för museet och träna med Svarta havet och allt där emellanåt ska jag få ihop min egen utställning också, vilket innebär att jag måste rita en stor eller två mindre teckningar i veckan. Den här veckan lyckades jag inte få min stora teckning klar, eller jag hade kunnat göra det, men det tog så emot det där sista, så jag tänkte att äh. Får ta i lite hårdare nästa vecka. Jag avskyr när jag skjuter saker framåt och just börjar tänka i stil med att "det får bli hårdare tag nästa vecka istället." För faktum är att det aldrig blir hårdare tag, ofta blir det bara ännu mer slappare tag och så slutar det med att saker hopar sig och man blir tunnhårig och arg och nära sammanbrott hela tiden, och så bryter man ihop av bagateller som att hunden måste ut eller nåt liknande.

Vänner

Femton minuter har jag kvar av vändagen, och minsann - i år har jag verkligen tänkt extra mycket på vänskap. Jag uppever det svårare och svårare att få vänner ju äldre jag blir, eftersom människor tenderar att få en massa maner när de blir äldre, idéer om sig själva och hurdana de är, de blir så familjära och de blir så fulla av vuxenhet, och så blir det så svårt att hitta något där.
Eller ja, felet är väl mest hos mig själv förstås. Jag har inte hittat nåt bekvämt fack där jag känner mig höra in, och jag flackar fortfarande omkring som om jag vore tjugofem. Med en fyrtiooårings stela kropp då, ska tilläggas, och med alla årens agg, uppbyggda bitterhet och sitt enormvuxna förakt som sitter på en som en grann fågel på axeln.

Inte har jag nånsin heller riktigt haft lätt för att bonda med folk. Eventuellt har de flesta det lite liknande. Det är svårt med folk nuförtiden, alla pratar i mun på varann. När man blir vuxnare, så börjar man också, av nån anldening snarvla så fruktansvärt mycket, man bryr sig inte riktigt om vad man säger längre, och man har slutat bry sig om vad folk tänker om en, så man bräker på. Och hur träffar man nu någo intressanta mänskor då, om man typ antingen bräker på eller sen står psykotisk och skräckslagen i nåt hörn.

När jag var i 20-årsåldern och vid ett skede befattade mig med att ha en normal vänskap - dvs man träffades och man gjorde saker och jag bjöds med på konstiga vänskapliga flickfrukostar och supertråkiga fester, så märkte jag att det inte var nåt för mig. Och jag förväntades bara fungera, gå fram och presentera mig och mingla med folk eller vafan man gör som jag inte kan göra. Så jag vantrivdes, och kände mig super-awkward, och så stack jag. Ensam. Till nån krog. Och trivdes som fan. När jag fick vara ensam och fick dragit till en klädsam och frigörande fylla på tyskt vete, så rullade jag ut mig själv och därmed förmågan att hitta vänner. Jag träffade nu all världens dårar. Jag kanske frågade ut dom, som jag ibland brukar. Jag kanske stod och såg fånig ut tills nån kom och pratade med mig. Fan vet jag. Det funkade och jag trivdes. Man måste ju träffa folk man inte alls känner, det är ju så man utvidgar sig i livet och så vidare.
Grejen är att jag skulle kunna göra det där ännu. Det skulle bara inte ha samma effekt. Det skulle kännas hemskt sorgligt. I min ålder är ensamma kvinnor på krog oftast alkisar eller desperata. Det är inte så att desperation nödvändigtvis inte är klädsamt heller, det är det säkert, vad vet jag.

Huvudsaken: Det är svårt med vänner. Att hitta dem. Ibland går det naturligt, oftast inte. Och det blir svårare, ju mer förlorad man blir i idén om hurdan man är.
Så att sådant, gott folk, på vändagen.

Yours truly.

Världen, undergången och avkomman

Hur attan ska man leva i dessa dåliga nyheternas tidevarv, det är en fråga som slår mig nästan varje morgon då jag inser att jag åter har vaknat och det finns en ny dag att ta itu med? Jag har kort och gott tappat livslusten fullständigt, det är väl övergående och kanske inte så alarmerande som det låter, men motivationen är så gott som på noll och det enda jag koncentrerar mig på är att så obemärkt och oförstörande som möjligt bereda min väg här på planeten, samtidigt som jag tecknar mina ödesmättade teckningar av skräp i naturen som en symbol för den ruttna mänsklighet som härskar och skriver mina barnsliga sångtexter som ibland får mig att gråta av ren desperation.

Jag tänkte häromdan, när jag såg nån fånig dokusåpa om folk som gifter sig med människor från andra sidan jordklotet, att människor i alla tider har levt och fått barn med tanken på att barnen förhoppningsvis kommer att få ett bättre liv än de själva. Det verkar gå som en röd tråd genom mänsklighetens historia - man lever och får sitt liv att fungera på sätt eller annat, men fokus är ändå på avkomman och att på alla möjliga sätt försöka fixa till ett liv som innebär bättre förutsättningar för ens barn.
En stor orsak till att jag valt att inte försöka få barn, trots att det egentligen är en himla stor önskan hos mig, är tanken på att mina barn skulle växa upp i en fullkomligt kaotisk värld. Jag kan inte för mitt liv se att livet på något sätt skulle bli bättre under de närmaste 50 åren, och det är just sådana röster som Greta som bidrar till den förståelsen, men mycket annat, mer vagt som typ bara viskar till mig att vad du än gör, få inte barn, för de kommer att leva ett liv i kamp och frustration. Och det önskar väl ingen en annan människa, allra minst ens egna barn? Jag vet inte, samtidigt som det är ett inbyggt, förprogrammerat element hos varje människa, att oberoende av livssituation, världsläge, ekonomi och förutsättningar, att trots allt försöka få den där arma släktlinjen att gå vidare, så får man väl ändå lov att lägga korten på bordet och verkligen se vad det är som är på väg att hända här i världen? Faktum är att vi har typ fem år på oss, FEM ÅR har världen på sig att bestämma om vi vill lägga om våra överkonsumerande vanor och omstrukturera energitillgångarna, eller se fram emot en framtid med sjukdomar, naturkatastrofer, bränder och översvämningar. Det är knappt så jag själv tror på det, att klimatförändringen är ett faktum, man tror väl aldrig att nåt skit är på väg att hända förrän det bokstavligen händer på ens egen bakgård och det här är väl också nåt inbyggt mänskligt karaktärsdrag, att alltid villa se det bästa möjliga scenariot och att sällan kritiskt skåda sig själv och sina egna val. Och det är väl underbart, och det är det som gör mänskligheten rätt underbar, men samtidigt så enfaldig.

En annan tanke, som talar för att försöka få barn, är att man då kanske automatiskt mer skulle bli nåt slags kämpe för de värderingar som man tycker att bör råda här i världen. Det skulle liksom mer vara på ens agenda att verkligen jobba för en bättre värld, ifall man hade barn som man visste att ska leva mycket längre än man själv, för många gånger känner jag mig bara som en gammal, övermogen tomat som inte kan annat än klaga och måla upp alla fasansfulla föreställningar om hur världen kommer att gå under, och det är ju tamejfan inte uppbyggande det heller.
Så att, hur man än gör blir det fel, eller rätt då, det beror på. Jag önskar mest att jag hade varit en älg i skogen, så jag slapp tänka alls.

Greta: Vi måste vända den här attans skutan

Igår såg jag på Greta-dokumentären på Arenan. Överlag var det nog en sorglig historia, men också en väldigt berättande, mänsklig historia.
Det är något med människor som förstår sig på djur. Jag lade märke till Gretas sätt att umgås med hundarna, att stå stilla med hästen och bara vara med den. Tycker ofta att människor som verkligen intresserar sig för att vara med och lyssna på djuren, också har en närapå automatisk förståelse för hur världen fungerar och hur man bör leva. Alltså, det går utöver det här med att man inte äter kött eller liknande, det är nåt slags medvetenhet snarare. En medvetenhet om att allt levande har betydelse och att man tillsammans är en okomplicerad del av existensen. Det här fanns så tydligt i Greta.

Det som var alldeles överväldigande tragiskt i Gretas berättelse, var hennes genuina önskan att få bestlutsfattare att ta klimatförändringen på allvar, hur lite hon egentligen hade velat stå sådär och hålla tal, hur påfrestande det var att åka världen runt med bil och tåg och båt.

Lika sorgligt var det att se hur personkulten kring henne blomstrade, hur folk nästan såg henne som nåt slags förkroppsligat helgon, snarare än bara en desperat flicka som har fallenhet för att minnas information och som nu vill berätta åt oss alla att allting håller på att gå åt helvete. Samtidigt stod hon stoiskt ut med uppmärksamheten som ett nödvändigt ont, ett naturlig följd till att folk genom hennes exempel vaknar upp till medvetenhet (hoppades hon), men man såg också desperationen som växte fram hos henne allt eftersom hon talade och talade på större och större konferenser, upprepade samma ord men med mer ilska, bara för att möta samma likgiltighet och trötta huvudnickningar från alla de där med makt. Deras likgiltighet var också något som hon var smärtsamt medveten om.

På något sätt känns det som att vi har gått förbi nåt slags viktigt, avgörande skede. Jag skulle gärna villa kunna sätta fingret på vad det handlar om, men det är alarmerande det här att vi dyrkar en person mer än vi lyssnar på hennes genuina kunskap och budskap.
Jag önskar att man hade gett mer utrymme för Greta att presentera de fakta hon har kommit fram till, för om det är någon vi lyssnar på, så är det väl just våra utvalda älsklingskändisar. Alltså, vi måste sluta mata personkulten kring Greta och istället lyssna på vad hon har att lära de som ännu inte har förstått: Vi måste vända den här attans skutan.

Mod

Idag morse kom jag att tänka på en gammal vän som jag inte längre har någon kontakt med. Vi var bästisar i lågstadiet, när vi var typ nio, och hon var tamejtusan en av de tuffaste människor jag nånsin har mött.

En gång när jag, emot reglerna, gick hem på rasten eftersom jag hade glömt min handarbetspåse, så fick jag kvarsittning av den stroppiga handarbetsläraren som jag såhär i efterhand har insett att var en osäker, auktoritär, konservativ tant som inte riktigt visste hur hon skulle utöva sin makt. Hennes rättshaveri och känsla för ordning och reda slog ner lite hur som helst, den här förmiddagen i form av en kvarsittning åt lilla mig, bara för att jag hade gått hem efter min handarbetspåse under rasten.

Nå, eftersom jag var ett mycket osäkert barn som inte ville sticka ut och bara göra saker rätt och inte ställa till med scener och besvär, så reagerade jag på denna kvarsittning genom att börja gråta hejdlöst. Jag hade aldrig föreställt mig att en så liten handling kunde ha så ödesdigra följder, jag både skämdes och kände mig orättvist behandlad på samma gång.
Och då, jag minns det så tydligt, då slog min vän bakut och förvandlades till ett ohanterligt monster. Vi höll på med ett par yllesockor, hon var dessutom duktigare än alla andra och hade stickat långt och perfekt, hon må ha varit handarbetslärarens älsklingselev. Hon slängde iväg saxar och sin stickning och ställde sin lilla kropp emot denna hotfulla tant, som helt tappade fattningen inför ett litet barn som vågade bete sig på det där sättet, något hon säkert aldrig hade kunnat förvänta sig. Jag minns att det blev någon form av konstig duell mellan dem där mitt i salen, alla höll andan och jag var både imponerad och förskräckt på samma gång, fokus for liksom från mig som hade ställt till med en liten bagatell bara, till min vän som ställde till med en jäkla föreställning eftersom HON tycke att JAG hade behandlats orättvist.

Jag har nog sällan mött någon som har stått upp för mig på det där sättet. Ju mer jag tänker på det, ju finare ter det sig, hennes totalt orädda och osjälviska handling enbart på grund av en vän. Blir nästan tårögd när jag tänker på det. Hoppas hennes mod har lett till andra, betydelsefulla erövringar i livet hos henne. Knappast minns hon ens sin heroiska handling.

Kropp som fruset isblock

Februari har börjat i och med en viss effektivitet hos mig, det är väl allvaret som har sökt upp mig och det faktum att tiden inte är oändlig, det kommer en sommar och då är det jag som står där med min utställning som är najs eller bajs. Så jag har kommit riktigt bra i gång med mitt tecknande, men så kommer det ju motgångar som att en viss grå tusch tog slut idag, sånt händer förstås, men nu måste jag ner till centrum och få tag i några nya gråa tuscher, och äsch ändå. Jag började redan på en ny teckning som innehåller mer grönt, men det är ändå den där med grått som är min prioritet, och så tänker jag nu redan kl. 14.22, att det kanske var den dagens prestation då och så blir det mer grått imorgon.

Det känns som att min kropp är ett fruset isblock och som att armar och ben är fastopererade i torson, och varje gång man ska använda nåndera krävs det enorm energi och beslutsamhet. Kroppen vill liksom bara sjunka in i varma lakan, gå i ide, upphöra att existera. Kanske en effekt av isolationen, kanske allmän livsleda och kanske till och med nån form av panik, inser jag. Efter att bland annat ha hört AOC ingående berätta om vad som hände henne på Kapitolium för snart en månad sen, och efter att ha förstått att sannfinländarna får allt mer stöd, så känns världen verkligen totalt osäker, kaotisk och på ett ganska konkret plan i upplösningstillstånd. Det är en molande oro som gnager i mig, den har väl funnits i större och mindre grad alltid, men som sagt, den här pandemin och det faktum att det är uppror och kaos på så många håll i världen, samt att framtiden känns som ett stort frågetecken, får i varje fall mig att känna mig frusen och rätt handlingsförlamad. Som att jag vill sova och vakna upp till en sol som värmer en mer välkomnande värld, eller nåt.

Men så kommer plikterna emot, så klart, dem har väl alla i form av barn som inte har nån aning om världens tillstånd, i form av mat som måste lagas och djur som måste rastas och i mitt fall, band som ska träna och jag som måste stå på mina två ben och upprätthålla nåt slags standard. Livet går vidare, för bövelen, men på vilket sätt, det är frågan.

Life, much? En dröm.

Är jag en sån där tönt som berättar om mina nattliga drömmar på min blogg? Svar ja. Ifall jag drömmer sådana här drömmar som typ är lika simpla som min klichémässiga fantasi och som ropar TOLKA MIG, I'M EASY. För lyssna på detta. Det är helt enkelt för töntigt för att vara sant, det jag drömde i natt:

Jag skulle åka iväg med en båt från en hamn. Men det var oklart om det ens var min båt, eftersom andra nyligen hade använt den och den var full med andras saker, en familj höll på att lasta av den och nån pojke hämtade ett legoslott från kajutan och allt världens.
Mitt i allt inser jag att min båt ligger i vägen för en mycket större båt, typ en megastor passagerarfärja som anländer i samma stund och nästan krossar min båt mot kajen.

Varpå nån sätter min båt I EN JÄKLA BALJA så den ligger där och skvalpar patetiskt vid sidan av jättebåten som nonchalant förtöjer vid kajen.

Nå, sen när jag äntligen ska åka iväg så är det någon som säger att han här ska åka med, det är en korthårig, totalt intetsägande man. Han talar inte och jag vill inte ha med honom, men tänker att nå men okej då, man måste vara flexibel och jag kan lära mig nåt av situationen och han är säkert hur trevlig som helst och allt det där. Genast blir det problem för honom att stiga in i båten, fören är jäkligt smal och jag inser att det blir ett jäkla bök med den där karln som heller inte säger nåt.

Och sen, när vi äntligen är på väg och jag redan har hunnit förfasa mig över att jag inte kan läsa sjökort eller vet vart jag är på väg, så upptäcker jag att det inte ens är jag som kör båten, utan att själva båten har blivit lastad i nån jäkla buss som kör på bara land.

Så sist o slutligen:

1. Det var inte min båt och ifall det var det så var den använd
2. Jag körde inte den själv och hade jag gjort det, vete fan hur det hade gått
3. Jag hade passagerare jag inte hade velat ha

Life, much?

Lördagsmeddelande

Ett snabbt lördagsmeddelande till vem som helst som kan tänkas behöva det:

DU KLARAR DET.

Ja men det var så lite.

Effektivitet under coronatiden

I dessa tider verkar det ha utkrisstalliserat sig två typer av människor: De som får en massa gjort och de som inte gör det. I det stora hela ser det ut som att de som annars är bra på att komma i gång och få saker gjorda, nu också gör det, och de som i allmänhet har lite svårare med att komma i gång och göra något, nu har det extra svårt.
Själv hör jag definitivt till den andra kategorin. Jag vet inte hur andra egentligen har det, men för mig ter det sig extremt svårt att 1. komma i gång med någonting, 2. hitta en kontinuitet i mitt arbetssätt och 3. hålla mig motiverad. Ibland känns det rentav som att jag har en irriterande, retsam jokertyp inuti: Int ids du, skriker hen och nog hinner du, och äh, lata dig, säger hen när man vet att tiden rinner iväg och det är pinsamt lite man egentligen har fått till stånd under de senaste månaderna.

Nu under coronapandemin, då det skulle ha funnits ofantligt mycket tid att bara sätta sig ner och ta itu med allt revearbete (sånt arbete som man gör medan man sitter på sin reve) så har jag istället mest hittat mig matt och kraftlös, vet inte om det är inbillat eller inte, men hujädamig så mycket det ska till för att minsta lilla ska bli gjort. Jag är väl medveten om sånt där som att inspiration är överskattat och ingenting man ska vänta på, och jag är också totalt medveten om prestationssamhället med dess tvång och hur förhandsinställd man är på att mäta sitt värde i sina prestationer. Det är liksom inte samhället jag revolterar emot när jag är lat och ineffektiv, det är mig själv och mina egna målsättningar, vilket stör mig enormt.

Något som skulle ha hjälpt mig rejält under den senaste tiden, är ett sammanhang med människor som på något sätt motiverar varandra till att göra saker, typ en ateljé då. Bara det att nån har varit här och druckit öl och suttit i soffan medan jag har tecknat, har fått alltihopa att te sig mer verkligt och ack, så mycket mer givande. Jag har alltid inbillat mig att jag är en sån där människa som gärna arbetar ensam och utan yttre tryck, men geez, vilken lögn det är. Jag är egentligen en riktigt hopplös social människa som helst skulle behöva omge mig med folk konstant, och som till och med är riktigt attans effektiv ifall det finns nån annan som kollar på en medan man jobbar eller annars bara finns där som ett extra element. Är jag ensam, känns det som att tiden upplöses och ingenting riktigt finns på riktigt. Jag börjar spejsa ut i en massa andra föreställningar och lösryckta funderingar och även om jag gillar det också, så leder det ju inte riktigt någonstans i slutändan.

Nåja, nästa vecka ska jag breda ut allt jag har fått till stånd över golvet och sen göra nåt slags schema över vad jag ännu bör göra och hur mycket tid jag har på mig. För hur avlägsen sommaren än ter sig, så kommer den, och för mig innebär det att fylla en jäkla sal med 27 väggpaneler med konst, och från detta öde går det knappast att rymma.

Torsdag som känns som söndag

Jaha, så igår drog jag tydligen till med ett riktigt rage-inlägg. Skönt, det var en tid sen.
En liten rättelse till det bara: Det där jag svamlade om nån global regering, det var nu kanske inte helt genomtänkt. Nåt globalt organ (organ, haha! Så fånigt ord) som ser till planeten för människorna o planetens bästa vore ju på sin plats, men egentligen kanske makt o sånt borde koncentreras mer lokalt. Att nåt sånt kunde jag snarare ha sagt, så jag säger det idag istället.

Idag är jag bara kall och frusen. Vi tränade med Svarta havet och för en gångs skull var det inte helt dött i huvudet när jag skulle hitta på nånting, så det känns bra. Imorgon ska vi och hjälpa en gammal amerikansk tant att flytta. Det är J som igen har nåt i görningen, vet inte vartifrån han fixar allt sånt där mysko men sånt här är det nu.

The show must not go on

Idag möttes jag av nyheten att folk går bärsärkagång mot coronarestriktionerna i Europa. Rubrikerna är i stil med "populister, slöjbärare och hippier demonstrerar tillsammans, nåt liknande har sällan skådats" och jag tänker att jag inte är förvånad. Det handlar mer om människor i sig nu, än om vilket slags människa som väljer att protestera. Folk är trötta på att skydda sig och vara rädda, folk vill vara människodjur, folk vill leva och jag relaterar. Samtidigt kan jag ju tycka att det är rätt barnsligt att inte kunna ta situationen som den är och bara hållas hemma någon månad så att det här fanskapet skulle vara över, för faktum är ju att om folk bara skulle ta det här på allvar nu, så hade vi kunnat få coronan överstökat på en rätt så kort tid.
Men nej, folk ska ju leva också. Folk ska gå på jobb och kaféer och krogar och folk ska umgås och allt världens. Besvärligt.

Alltså: Jag relaterar fullständigt till att det här är för mycket för en människa att hantera. Det är inte naturligt, det ska inte vara så att vi bara ska hållas hemma och inte får hålla på med någonting alls som är naturligt för vår art. Skulle folk hålla resonemanget på den nivån, skulle jag kunna förstå protesterna bättre, MEN när de alltid ska gå hand i hand med en massa annat humbug också. Som det här med att man också sympatiserar med qanon, demonstrerar mot 5G, att man är skeptisk mot vaccin och hela coronan i sig, att man drar in nåt blaj om att det är staterna som hittat på alla restriktioner för att på nåt plan förhindra folk att leva, det är liksom där det börjar halta.
Jo, jag fattar att folk börjar bli desperata, det skulle vara kiva om det fanns en tydlig lösning på situationen, om det fanns en magisk trollpinne som bara kunde försätta allt tillbaka till status quo, som skulle göra det gjorda ogjort och få oss att lämna allt det här blajet bakom oss.
Problemet är nu bara, att status quo ej heller var nåt hållbart tillstånd.

Det som folk borde få bankat i sina tröga skallar, är att det ju inte bara är corona det handlar om. Bakom protesterna finns annat missnöje som har upphov i andra mekanismer och situationer, som att samhället under årtionden har byggt upp en strukturell orättvisa som gynnar de rika och slår ner de fattiga och som redan länge har sett till att denna orättvisa, i en katastrofsituation som nu, kommer att blomma upp ännu mer. Och det är DÄR skon på riktigt klämmer, i det faktum att vissa klarar av coronasituationen hujsigt bra för att de finansiellt har det hur välställt som helst, medan andra finner sig själva på ruinens brant. Då hjälper det liksom inte att gå ut och hojta att staten förtrycker folk genom att förhindra dem att gå ut och tjäna pengar, det krävs ett annat slags tänkande här, en annan omställning i samhällets själva grundvalar. Vi behöver ett samhälle i vilket vi DELAR på resurser istället för att vi tävlar om dem. Det här kommer att bli än mer aktuellt i och med att vatten kommer att ta slut här och där och de enorma flyktingmassorna inte kommer att avta, tvärtom: Vi kommer så småningom att ha en massa klimatflyktingar som behöver nånstans att bo och då går det inte att stänga gränser och hojta att hit kommer ni inte, då behöver vi en form av global regering som betraktar planeten som helhet och inte fånar sig om någo arma landsgränser och patetiska budgeter som i princip går ut på att ett tiotal krösusar ska få fortsätta sitta o rulla tummarna på sina kontor medan största delen av befolkningen stretar på på sina vanliga jobb.

Det här resonemanget att storföretag och flygbolag ska understödas till vilket pris som helst, är kanske det mest tydliga exemplet på var vi gör totalt fel. Om det är kapitalism vi leker, så måste excuse me, också kapitalism lekas rättvist, dvs om Görans blom- och korvtjänst går i konkurs så ska Finnair också göra det. Bara för att nån viss utvald är van vid att tjäna storkovan, så betyder det inte att det är så det är och bör vara, och jag fattar inte varför det här inte är allmänt resonemang utan varför det betraktas som helt normala nyheter att storföretag måste understödas. Fuck it, låt dem gå under. Finnair ska leka samma lek som Görans blom- och korvtjänst, om det är den leken vi leker.
Men grejen är ju att det är en attans rutten lek från första början, och hast du mir gesehen, så är det väl därför som den här leken också nu knakar i fogarna och visar sig vara orättvis och ohållbar.

Det går inte att gång på gång bygga upp ett attans ruttet ruckel och låtsas att the show must go on, när det attan är hur tydligt som helst att den inte kan det. Sen jag var femton har jag hållit på och predikat om att vår livsstil med dess arbetsplikt, överflöd och semesterresor är totalt ohållbar och att vårt enda alternativ att som människor fortsätta dra fram på den här planeten, är att ställa om vår livsstil rejält, att sluta äta och odla fram djur som om de vore pappersmassa och sluta inbilla oss att vi hela tiden behöver nya stereoanläggningar, telefoner och inredningsartiklar i våra meningslösa liv där bara bilden av vårt eget välmående har betydelse. Det HÅLLER INTE, det går inte att leva som om vi har sju jordklot och som att vi inte vet om att folk i andra länder syr våra kläder för struntsummor, det finns ingen logik i att jobba hela sitt liv för nåt poänglöst syfte som att generera mer pengar till nåt multinationellt företag, skyffla över de icke-produktiva, dvs åldringarna och de funktionshindrade i händerna på människor med urusla löner. Vi har gjort oss själva till VAROR och satt ett pris på allt, när ingenting egentligen handlar om någots eller någons värde - det låter så klyschigt att säga det, men vi har fumlat bort själva meningen med vår existens och livet, dvs att vara apor som kliar varandra på ryggarna och gör arbete som på sätt eller annat direkt har inverkan på våra egna liv. Vinst är ett galet och föråldrat begrepp, det handlar inte längre om att företag måste gå på vinst och sen dela ut en liten del av vinsten i form av löner, det handlar om att människor själva borde vara med om att äga de företag de jobbar i och att man sedan delar på det man producerar, hur attans svårt ska det vara att föreställa sig och att ställa om? Måste vi liksom dra fram en attans klimatförändring och ta kol på 95% av jordens befolkning innan folk ska fatta?

Så att, om coronan nu ska göra nån attans nytta i sin framfart, så borde det vara att sätta ljus på det här totalt ohållbara samhället som vi i och med kapitalismen och fri tävlan har varit med om att upprätthålla, och så borde vi gå ut och ropa att sluta nu för bövelen att ge konstgjord andning till typ Unilever och Finnair, när det är vårdarna, städarna, MÄNNISKORNA som behöver resurserna. För det som knappt nån talar om är att resurserna finns, möjligheten finns för varendaste en fåntratt med huvud, armar och ben att leva ett värdigt liv på den här planeten, så sluta nu för satan då att pumpa pengar i de som redan har mer än de behöver medan resten svälter o stretar. Förkasta nu det här attans systemet innan det förkastar oss. Over and out.

Vakava-vakava-vakava

Nämen åh, vilken inspirerande och tankeväckande bild! Alla häpnar och drar efter andan.
Såhär är det idag. Klockan elva direktsändning från riksdagshuset, nån presskonferens om ytterligare restriktioner i den här evinnerliga pandemin. Det bästa: Sändningen börjar redan innan ministrarna har ställt sig vid podiet. Man hör klafs-klafsandet av människorna som går förbi utanför, det kännspaka, tröstlösa dånandet av spårvagnarna och man ser och förstår, att just nu så blir det inte så mycket annat av det här livet, än att återigen vänta och se, vänta ut skiten som inte tycks kunna vara nånting annat än vakava-vakava-vakava.

Föreställer mig Finland som en liten tvättbjörn som inte riktigt vågar gå ut i roskishögarna bland de andra björnarna, som står bakom en avlagd grävskopa och iakttar hur pesten spritt sig mellan tassar och öronlappar hos de större, borstigare djuren nere på kontinenten och som sen vänder sig mot sin egen, blyga klan av inåtvända tvättbjörnar, tar fram en liten, liten megafon och säger vakava-vakava-vakava i den, med luftig, finsk, smekande röst. Och bland blygklanen finns det sen TVÅ tvättbjörnar som rullar omkring och kletar snor i ansiktena på varandra och sjunger i en svettig karaokemikrofon, medan de andra björnarna står och skriker och domderar på dom, att nu är det nu för jävligt detta, nu är det nu satan så ni beter er, ingenting förstår ni och nu måste vi ta oss samman, begriper ni int att nu måste vi visa exempel, om inte för andra så för varandra. Och när ingen ser går alla och fjärtar varandra i ansiktena.

Alla är nu inte vetenskapsmän, och de ska också få ha en åsikt, lol

Har tänkt en del på fenomenet Qanon nyligen, och hur mottagliga folk är för allt möjligt strunt för tillfället.
Minns att vi i folkloristiken läste om det här fenomenet för nåt som känns som en evighet sen, men det handlar typ om att folk i osäkra tider, är benägna att anamma alla möjliga nya livsåskådningar och rentav söker sig till förklaringsmodeller som tveklöst berättar för en hur saker ligger till. I brist på gudstro och kyrkan som inte längre har nåt större inflytande i dagens sekulariserade värld, så får alltså en massa andra rörelser starkt fotfäste.*

Plus att jag tror att många har ett behov av att känna att de ser något som andra inte ser och tro att de har nåt slags specialinsyn i hur saker ligger till. Tänk på uttrycket "mainstream media". Låter det inte lite som nåt som luras, nåt som en vettig människa borde ställa sig kritisk till? Nå, det är bara Qanon och alla möjliga högerextrema inriktningar som har fått medierapporteringen att te sig enkelspårig och inriktad - mainstream media handlar egentligen bara om journalister som gör sitt jobb. Och de gör sitt jobb som folk brukar, alltså både bra och mindre bra. Det är bara så bisarrt att börja dra in konspirationsteorier i en alldeles klassisk medierapportering.
Men alltså, sådan värld lever vi i idag, verkligen märkligt då källkritik är en grej.
Alla är nu inte vetenskapsmän, och de ska också få ha en åsikt, lol.

Nu blev det här ett helt kakigärt inlägg, för jag fick för mig att öppna en öl i mitten. Varför låter jag allt emellanåt som att jag är alkoholist, är inte ens intresserad av alkohol!

* Och ja, det här har jag skrivit om FÖRUUT, förut förut, exakt med de orden. Men, tänker inte ta åt mig av det, är så störd på att mina favoritkonton på insta också repostar the same shit over and over, blir så förbannad och besviken, man vill ju ha NYTT och påhittighet och grejer, men nej - sen förstår man ju att allting inte når alla alltid, alla sitter inte och scrollar nonstop liksom jag, så då blir det upprepning och bla bla.

Biden, Bernie, Greta och en gammal tramporgel

Idag tänkte jag att jag har fått nog av coronan. Jag vet att det inte går att säga så, att man bara har nog av nånting för att sen skyffla det ur världen, men det kändes verkligen som att inte en del av min kropp längre kan ta del av nåt som helst information när det gäller det viruset.
Paavo Arhinmäki hade nån corona-tweet som klämdes in mellan alla Biden's gonna save the world-posts, och den kändes bara suck, nu får det vara. Samtidigt som de här nya, mer smittande formerna lever loppan och hoppar från folk till folk och jag vet inte, jag märker bara att mitt psyke snart inte kan ta det här längre. Ska man vara mänska så måste man fan få komma ut och umgås och slicka andra mänskor i fejset och be dom klämma på ens bröst, eller så kan man ju lika gärna lägga sig raklång ner på landsvägen och vänta på döden.

Så att, igår blev då Biden president över det västra ockupationsriket USA. Man hurrade och stod bakom ansiktsmasker och fjantade sig över slipade glasvaser, fåntrattar blåste i horn, Biden själv stod och vinglade som en gammal skyltdocka från 1972 och allt var plötsligt sådär tråkigt och vanligt som politiken brukar vara. Men TACK FÖR DET alltså, nu har världens mest kända fascist frysts ut ur sina sammanhang och är bannad från sociala medier, så nånting i världen kan i alla fall betraktas som återställt.

Priset tog ändå

1. Bernie som dök upp i sin vanliga jacka och vantar som såg ut som om de var från Seinäjoki. Är det nån som ska komma med budskapet om att det är helt okej att använda vanliga kläder om och om igen, så är det väl Bernie, (jag ÄLSKAR BERNIE!!!)

OCH

2. Greta Thunberg som gav tillbaka till T med samma mått som han nån gång beskrivit henne, dvs: "He seems like a very happy old man looking forward to a bright and wonderful future."

Nå, vad har hänt här hemma i de dammbefästna lakanen och nersuttna sofforna medan världen har tagit ett steg framåt? Vi tog över en gammal tramporgel, den skyfflades från Kärsämäki till treenikämppän och den ser ut såhär:

Jag snackade om familjetillökning igår, det skulle alltså ha varit den här, men sen var det så dåligt före så vi inte vågade köra den ända hem till oss med vår snöiga gårdsplan. Hur som helst, den här weinbachen ska så gott som genast komma till användning - den kommer att användas som extra krydda i Svarta havets kommande album. Kan inte fatta att det där fanskapet snart är gjort och kommer skickas till slutmix och masterering.

Vår underanvända omdömesförmåga

Idag bjuder jag på något så exotiskt som: EN BILD! Visst är det helt världsfrånvänt? VEM kommunicerar genom bilder nuförtiden? INGEN! (Haha.)

Det här är ett exempel på min nästan avslutade roskisbild som ska till Nötö på utställning i sommar. Jag har bara ett par ynka kvadratcentimeter kvar på själva bilden, men de ska sen fyllas med grejer som munskydds-textilstruktur och tobakspaketstext, vilket tar en evighet att plita ner. Det är nog märkvärdigt när man börjar tänka på VAD man egentligen sätter tid ner på, som just det här med att sitta en timme och rita ett infruset karkkipapper som nån har slängt i en roskis. På något plan tänker jag att det är det som måste vara livet, det att göra det där som ingen någonsin kunde föreställa sig att kunde eller skulle göras. Att tänk om de som rökte eller slängde sina papper i den här roskisen, skulle ha vetat att det de slänger skulle bli komponenterna till en attans tavla i förgylld ram! Skulle de då ha börjat arrangera sina tobaksfimpar så att roskisinnehållet skulle se mer estetiskt ut? Kanske det, och då hade antagligen allt varit förstört.

Men det var inte det jag ville tala om idag. Jag ville säga någonting om vår numera underanvända omdömesförmåga och tendensen att gå inför att tycka nånting helhjärtat för att det hör till ens image. Till exempel att hata karlar för att man varit med en oansvarig karl som man lämnat, och sen är liksom alla karlar från reven och man börjar säga sånt som att "män bara ÄR sådana" och "när män lovar att förbättra sig och vill tillbaka, är det bara fejk och manipulation."

Jag tycker det är oroväckande att man har tagit till olika formler för att leva sitt liv. Sen när glömde vi att det är individuella människor vi har att göra med? Man kan inte hata män (eller man kan, så klart, vem är nu jag att döma) för isåfall måste man också på ett plan hata sig själv. Man kan inte säga att män, per definition, är si och så eller beter sig si eller så, för varje fall av man är UNIK och varje människa kan få insikter och ändra sig precis när som helst. Också rövhål, även om det är osannolikt. Poängen är att man måste använda sin egen omdömesförmåga. Man måste SJÄLV avgöra om människan i fråga är pålitlig och verkligen visar tecken på att villa ändra sig och bli en bättre människa. Man kan inte läsa på insta att "män gör så" och så är det på det viset, och sen funderar man inte mer på det.
Det är som att folk i allmänhet har blivit så otroligt rädda för att göra fel och att skada sig själva, att man letar efter häxkonster och instruktioner på nätet, så att man bara inte ska gå på den där fruktansvärda niten och GÖRA FEL: ungefär likvärdigt med att dö. Som att dö en liten död som det tar EVIGHETER och miljoner koppar yogite och dyra saltbehandlingar för att göra sig av med.

Det finns människor som ger sina partners och vänner nya chanser gång på gång på gång, eftersom de har en ihärdig tro på att folk kan förbättra sig, vilket är ett avundsvärt vackert karaktärsdrag hos en människa.
Samtidigt finns det de som aldrig skulle kunna tänka sig att ge en ny chans åt någon som har gjort nåt man inte tyckt att är okej. Och hör och häpna: Inget av dessa exempel är varken rätt eller fel. Det finns inget rätt eller fel i människorelationer, det finns bara människor o individuella val och avgöranden. Så här lever man sen, och så har man alltid gjort, säger jag som en mossig gammal femtiotalist.

Idag ska vi få EN NY FAMILJEMEDLEM i form av....
Det avslöjar jag imorgon! Spännande.

 

Nittonde januari + FRAMTIDSSPANING!

Jag fattar inte att det är nittonde januari idag, låter som ett skämt, månaden har ju just börjat? Nå, bra att de här eländesmånaderna rusar iväg ändå.

Snuset är slut. När snuset är slut, får man ta till sin egen inbyggda fokus, som är som ett par förvridna vindrutetorkare som förgäves vispar över en sprucken vindruta. Det är lite som att vakna upp om morgnarna, först får man ta sig ur alla inbillade lager av ruttenhet, smegma, ektoplasma och livsnöd som spunnit en puppa kring en om natten. Sen får man gå runt ett par varv, så att benen minns hur man går, ihopkurad ta sig nedför trapporna så att chocken över att stå upprätt inte överraskar en totalt. Och sen får man åstadkomma en smörgås och äta den, för att sen gå tillbaka och lägga sig. Take notes!

Idag har jag lovat mig själv att om jag avslutar min lilla A5-teckning, så får jag lov att spela Lotro till kvällen. Grejen med sådana här löften numera, är att jag ofta bara skiter i vad jag satt för löften åt mig själv och går direkt till belöningen i varje fall. Sådär är det att vara vuxen, man bara belönar och belönar sig själv för ingenting hela tiden! (Läs: jag, ni andra är säkert mycket mer ansvarsfulla och förståndiga.)

Framtidsspaning:

Men nu kom jag just från duschen, och då slog det mig, att framtiden högst antagligen kommer att innebära FÅ men KVALITATIVA klädesplagg, typ att man har tre par byxor, ett för varje väder, alla snygga och personligt anpassade. Samma med skjortorna, jumprarna och jackorna. Tror det blir mer och mer så att folk vill ha mindre prylar och mer kvalitet. Det är en naturlig utveckling i och med att folk får insikten i att exploateringen av planeten och arbetskraft inte kan fortsätta, samt att det finns en enorm marknad för kvalitativa kläder som riktar sig in på specialintressen och personliga preferenser. Plus att jag mer och mer ser en tendens i folks köpbeteenden, att de vill ha EN bra grej istället för fem halvbra.
Så att, så småningom kommer bergen av unkna tröjor och T-skjortor i garderoberna att förpassas till nåt slags sophög eller förbränningsanstalt, lopptorg kommer mer och mer att rikta sig in på retro- och klassiska prylar som aldrig går ur mode eller alltid är behändiga.

Att ta av sig den mörka kåpan av tigande

Nu är det så att jag har tänkt ta upp bloggskrivandet igen. Jag vet inte om det ens är någon som läser här längre, men det kvittar ju egentligen. Huvudsaken är väl att den här sidan faktiskt fortfarande existerar, och att ekot av alla de år jag gått här och plitat ner mina funderingar, fortfarande ringer här i faggorna, ehheh.
Jag har tagit avstånd till sociala medier. Efter jul avinstallerade jag insta och FB på telefonen, sen lade jag dem tillbaka då vi åkte till Lievestuore och spelade in ett album med Svarta havet, det fanns liksom tavara att lägga upp då. Och nu försöker jag bara att inte ramla ner i det där enfaldiga scrollan-modet, då all tid bara slukas upp av att man sitter och lealöst betar sig igenom flödet, som om där verkligen fanns något värdefullt. Jag vet inte, jag har bara totalt tappat lusten att följa med folks liv och funderingar. Jag finner det mesta så hopplöst oöverraskande, att jag mestadels bara blir trött och uppgiven av att se folks förutsägbara meininki. Jag vet ju att de flesta ser på sociala medier på samma sätt, alla tycker att allt bara harvar på i samma spår, men än så länge har det inte kommit nåt nytt som skulle ersätta det där enformiga instagrammandet, till exempel. Känns verkligen som att ett alternativ kunde vara på sin plats snart, kanske då typ att störta regeringar och det globala ekonomiska systemet, typ? Haha.

Jag gjorde något jag sällan brukar göra igår, tog fram min gamla dagbok från 2008 när jag träffade J, och läste igenom en stor del. Det är skitjobbigt med gamla dagböcker, för där finns ju sida efter sida med nedskrivna traumor och problem som inte längre existerar, så att återvända till dem, ger på ett plan problemen nytt liv igen. Men överlag slogs jag av hur jag alltid tycks ha haft perioder med extrem nedstämdhet. Det är så till den grad uppenbart, att jag lite undrar varför jag inte har sökt hjälp för det ens? Inte är det väl meningen att man ska leva och samtidigt vara totalt nedslagen av livet självt, eller? På nåt sätt har jag sett det som det naturliga för mig, och inte riktigt velat ha hjälp med det. Däremellan har jag ju haft dagar då jag varit extremt lycklig och totalt upprymd av nånting, och det verkar nu vara de här två lägen som jag pendlar emellan.

Hur som helst, så var det en väldigt ansvarsfull och självmedveten 28-åring jag mötte i min dagbok, på många sätt en mer vuxen mänska än vad jag är nu. Jag uttryckte mig om min brist på samhörighet med mänskor, jag frågade mig att ska det vara såhär när jag halvåtta på morgonen satte mig på spårvagnen i Helsingfors för att sen komma hem sent och vara alldeles infernaliskt trött. Jag ifrågasatte arbetslöshet bland folk som inte ens ville ha ett arbete, jag ifrågasatte marijuana, jag tedde mig överlag som en människa som fortfarande hade nåt slags vädrande spröt i luften, som var frustrerad men som ändå hade nån form av självrespekt och en uppfattning om hurdan värld jag ville leva i.

Jag insåg att jag har slutat ställa de där frågorna, vilket gjorde mig aningen rädd. Jag tycker att vuxenhet så mycket handlar om att NÖJA SIG och jag blir rabiat av att det är så mycket av just det. Man kan knappt tala med folk om sina problem längre, för nu ska man inte ha några problem mer, man är vuxen och man ska bara vara positiv och älska sig själv och sin situation, hur attans knasig den än är. Är man lat är man bara emot prestationssamhället, är man i ett dåligt förhållande, ska man inte snacka om det för det är barnsligt. Man ska bara nöja sig och tiga och tiga tills det blir skilsmässa, för man gör inte ens slut längre, nej man skiljer sig för man är ju vuxen och har slutat tala om allt utom inredning, har slutat lyssna på musik för att ens huvud är igenmossat, har slutat träffa nya mänskor för man vet inte längre hur man är och hur man skulle presentera sig, så man håller sig till de gamla vännerna som man egentligen är infernaliskt trött på, men har man några val kanske? Nej. Och främst av allt, och det som jag finner mest upprörande: Många har lagt den ungdomliga rebelliska attityden bakom sig och exempelvis börjat äta kött igen. Vad betyder detta? Jo, att ungdomens ideal bara var en påklistrad schablon som passade för att framhäva den egna identiteten, bakom fanns inget egentligt intresse för eller insatthet i varför det exempelvis är viktigt att vara vegetarian. Det är viktigare än någonsin! Men nej, mitt under världens undergång, när de mänskliga konstruktionerna väger mer än jordens biomassa, när den vilda djurpopulationen har sjunkit ner till, var det 5%, och djurindustrin världen över är den mest oetiska, oproduktiva, förödande och livsfarliga business som finns, så väljer man att börja stöda den igen.
Alltså, hur kan man leva med sig själv efter ett sånt val? Jag undrar bara. Ter jag mig fördömande, så ÄR jag det, jag har uppriktigt svårt att hantera folk som 2021 inte fattar att främst vara vegetarian/vegan och det ska då vara sagt. (Alltså, ett visst gottande i köttimojs och ostfondue om helgerna kan jag väl relatera till, vid festligheter är man oetisk ibland, och det är förlåtet, man är ju trots allt bara en människa som vill unna sig saker ibland. Det är det slentrianmässiga köttätandet jag snackar om.)
Ja, vuxenhet som innebär slentrianmässighet och obryddhet är verkligen en trigger för mig och jag uttryckligen avskyr när det visar sig att folks ideal och tankar om att förbättra världen, bara visade sig vara nåt slags ungdomlig hickup, som sen hamnar i bakgrunden för denna enorma BEKVÄMLIGHET som sprider ut sig när man blir vuxen och får börja göra egna val.

Så, jag tänkte börja skriva blogg igen för att komma ur denna mörka kåpa av tigande, som jag upplever att har hängt över mig i ett par år nu. Jag måste vakna, måste formulera mig igen för att kunna hitta nya infallsvinklar. Dagboken lärde mig att jag är en evig prokrastrinerare med hur många idéer som helst, men väldigt lite förmåga att verkligen göra nånting av något alls. Så att, det har jag mer eller mindre blivit vän med. Skit samma fast jag inte producerar nån stor roman, det kvittar ifall min konstutställning bara blir nåt tillfälligt blaj som inte leder till nåt mer, couldn't care less ifall Svarta havets skiva inte får nåt som helst genomslagskraft, vem bryr sig ifall min förmåga att skriva fyrstämmiga körarrangemang aldrig kommer till praktik? FUCK IT. Det här är mitt liv och jag gör vad jag kan och orkar. Huvudsaken är att jag inte tiger samt att jag är snäll och ärlig med mig själv och andra. Det enda jag vill, är att vara behövd och älskad, att omge mig med mänskor jag gillar, samt att själv vara kapabel att älska, dvs att sträva efter att bli en lite bättre version än den jag råkar vara nu. Resten kan se sig.