Historien om min ex

Nån gång så har jag faktiskt lust att skriva lite om min ex bara för att det idag ter sig så otippat att jag har varit tillsammans med en sån som honom; en helt vanlig typ men ändå bombastisk som en fjärt i öknen. Jag träffade honom en sommar i Paris, hyrde ett rum där i en månad och vi hade nog haft lite kontakt på nätet innan, jag visste alltså vem jag skulle träffa; en mexikan, en musiker-kompositör, en drömmare; en som på många jäkla sätt var väldigt likadan som jag (narcissistisk) men samtidigt ändå så jäkla annorlunda. Det blev en stormande kärlekshistoria, med betoning på stormande. Det blev sånt där en timme här och en timme där för han var naturligtvis gift också (vilket jag fick reda på senare, och han ljög om sin ålder och det vete fan vad han annars ljög om, det spelar till all tur inte nån roll längre). Den här mänskan tyckte om mig, ja, egentligen exotiserade han mig ungefär på samma sätt som jag exotiserade honom. Han hade aldrig upplevt någon som var så smal och så vit (!) och jag hade nog aldrig varit med nån som var så mörk och så fet. Hemska saker... Jag har heller aldrig i mitt liv mött en större douchebag, en mer självcentrerad mänska, en så totalt bortkollrad typ som hade flyttat från en välbärgad familj i Mexico för både kärlek och framgång i Paris men som fick smaka på "det riktiga livet", dvs märkte att ingenting blir som man vill, att man måste arbeta hårt för att bli till något, att de stekta sparvarna inte automatiskt flyger in i munnen på en och sånt. Bändet nådde aldrig några större framgångar, komponerandet blev det inte heller nåt värst mycket av. Hela tiden var det tal om hur viktiga och betydelsefulla typer han arbetade med (han hade visst förfört självaste Camille, javisst - enligt honom hade Camille också blivit väldigt intresserad av loopar efter att hon hade varit tillsammans med honom; underförstått hade HAN visat henne hur man kan använda sig av loopar i musiken). Ena dagen konkurrerade han med Calexico om att skriva musik till en amerikansk film, andra dagen var det tal om den fullständiga succé han och hans bänd skulle göra – snart.
Jag brydde mig ärligt sagt inte så mycket om honom, elakt nog så behövde jag känna mig riktigt ordentligt omtyckt pga en annan jäkla typ som hade gjort mig redigt illa före det. Men jag gillade hans sätt att vara ärlig, att så naivt tro på sig själv så det nästan var sött. Jag har aldrig hört så mycket snack om "the suffering artist" som när jag var med honom. Milda makter! En gång sa han att nån vis man i Mexico hade sagt att det fanns ett skimmer kring hans mammas mage när hon var gravid med honom. Jag visste inte om han ville få mig att tro att han var något speciellt, eller om han faktiskt var något speciellt. Jag betraktade honom snarare som ett fenomen, som nån slags bilolycka. Men han tog bra bilder, han hade ett öga för suddiga fotografier.
Och som jag sen blev omtyckt. Herregud. Det var my beautiful blue eyes, det var lovord och löfte om guld, juveler och kärleksbarn. Jag visste väl nog innerst inne att det som vi hade inte var något att hänga i julgranen. När vi träffades gick kommunikationen i kors, jag upplevde hela tiden att han var mer kär i idén om mig än i själva mig, att han både lite använde mig som något att visa upp (han var ingen höjdare själv) och som något att få sig själv i farten genom. Samtidigt kände jag mig konstant lite svartsjuk; jag visste att jag nog knappast var den enda som han tyckte att var så "fantastisk". Det var han själv som han alltid tyckte att var mest fantastisk, så var det ju, men åh; han var ju så missförstådd. Av alla. Jag kom passligt; han kunde glömma bort sin kommande ålderskris och samtidigt göra slag i saken och skilja sig från sin fru (om han nu nånsin gjorde det, om hon nu nånsin existerade). Hur som helst, så tyckte jag att det var spännande att vara en sån där som lämnade främmande hårstrån kvar i hans lägenhet, en som eventuellt orsakade bortförklaringar och sånt där, som var ett mysterium, ett hot, den andra kvinnan. Hahaha.
Sen gjorde jag slut. Det var katastrof, elände och misär från hans sida. Jag har nog aldrig upplevt en så nedbruten man, han blev ju attan nästan intressant där. Jag var hemma i Finland igen och jag minns att jag på Skype sa nåt om att jag nog inte vill det här nåt mer, och sen gick jag typ ut med hunden och tänkte inte på det mer. Han bröt samman totalt. Hans blogg fylldes med banal poesi, han var en förstörd karl, han försökte ge ut en bok (jag vet inte hur det gick med den), han beskrev sig själv konstant som so depressed och hans liv var så jäkla förstört, ja det var så synd om honom så ingen kunde förstå det. Han blev defensiv och unfriendade mig och allting, allting var så klart på nåt jävla vänster mitt fel, nu var det jag som var förstöraren, en i massan av alla de där som inte förstod honom, som inte respekterade honom som en human being eller vad det nu kan vara. Fortfarande besöker jag hans blogg ibland, och där är det samma visa opp och ner.
Ah, vad det är skönt att ha avslutat vissa saker i sitt liv bara.

Ibland

P.S. Ibland överväger jag att sätta hit en riktigt löjligt poetiskt vacker bild av mig själv, bara för att irritera min ex.

Mest definitivt

Tack o öde för att jag skriver här och för att typ allt som jag skrev ner och gjorde mig lustig över i inlägget nedan kom i tenten! Det är ju nästan som att man skulle tro att professorn är en följare av min blogg och att han vill mig extra väl, så väl riktade som frågorna var just för mina intressen.
Idag är det lääsh i byxorna, ska rida fram över virtuella slätter, luta mig tillbaka i soffan, äta choko och spela dragspel. Och eventuellt, oundvikligen, mest definitivt i nåt skede skriva klar min forskningsplan. Men inte ännu. Mest definitivt inte ännu. (Mest definitivt, ett uttryck lånat av farbror J som pratar riktigt underlig svenska emellanåt; den är översatt från engelsk litteratur menar han).

Religion och dittan och dattan

En dag som har tett sig som en grumlig mjödflaska, fastän vi är långt, långt från allt vad mjödtider heter och innebär. Bara EN dag till – några timmar till av medhårsstrykande text om symboler, riter, religion och kön, religion och dittan och dattan och så får jag i morgon, hetsigt åtta-på-morgonen-uttrycka mig om vad jag lärt mig under de här senaste dagarna, fan LÄNGTAR. Av den simpla orsaken att då är det här läsandet över. SEN kan jag börja koncentrera mig på annat: gradun.
Om exakt 1,5 timme ska jag stå vid ASA-biblioteksdisken och nattlåna den sista boken jag behöver. TA DEN INTE IFRÅN MIG om du första årets religionsvetare läser detta.

Och annars, annars så hittade jag en festlig bild.

SKRIV GÄRNA 50 SIDOR OM DET ÄNNU FÖR JAG FÖRSTOD INTE

Usch, den här veckan har varit så erbarmligt mörk och tråkig, så man tänker att man nästan inte borde skriva här och bara göra saken värre. Men sen å andra sidan, varje inlägg här är som en stämpel av sin tid, så att tisdagen den 22.10.2013, det var en rätt så skit dag det, det kan man väl också komma ihåg i och för sig.
Började med att jag hade tänkt gå till skolan och läsa där ostört halva dan, printa ut papper, låna böcker, äta lunch nånstans i nåt hörn där jag känner ingen (favoritsyssla bland många). Datorerna krånglade, det tog över en timme att logga in. Sen när jag väl hade loggat in så hängde sig Firefox (javisst, Firefox och vill ni veta vilket system de där datorerna hade? Vista! Skrattretande). Och printern funkade inte, stannade vid 99%:s dialogruta. Sen upptäckte jag att jag hade glömt plånboken hemma, så ingen lunch, inget lånat. Sen var jag på gott humör kan man tänka sig. Gömde en bunt böcker bakom en bokhylla och gick hem i regnet. (Minns inte om det egentligen regnade, men det spelar ingen roll. Det regnade inom mig, ÅH vilken metafor).
Sen de här tradiga religionsvetenskapsböckerna som försöker göra det tråkiga skönlitterärt och skojigt, 15 000 olika typexempel på hur symboler kan förstås, när allt man behöver veta kommer i en mening. Så att, där sitter man och skummar igenom 120 sidor dravel emedan ens anteckningar går på 5 sidor. FEM SIDOR text är allt som skulle behövas. Såhär:

Religionsvetenskapen gick från ett teologiskt perspektiv via ett humanistiskt perspektiv tills själva teologin och religionen blev de egentliga föremålen för vetenskaplig granskning.
Först var studierna textorienterade (religionshistoriska texter), sen blev byggnader, föremål, samtidsreligion, nyandlighet m.m föremål för forskning (kulturstudier).
Detta skrevs det säkert än 10-20 sidor om. Det här är förresten exakt precis så som det gick till i folkloristiken också och kanske alla andra humanistiska ämnen. Först studerade man gamla texter, sen annat. Inget nytt med den saken.

Religion kan uppfattas som
1. en uppenbarelse från Gud
2. en allmänmänsklig erfarenhet
3. ett primitivt misstag
4. en mänsklig konstruktion av social och psykologisk art
MAN MÅSTE KLARGÖRA VILKET TEORETISKT SAMMANHANG MAN TALAR UTIFRÅN (NO SHIT SHERLOCK! SKRIV GÄRNA 50 SIDOR OM DET ÄNNU FÖR JAG FÖRSTOD INTE.)

Religionsvetenskap kan förstås utgående ifrån en essentialistisk, reduktionistisk eller hermeneutisk förståelsehorisont.
Essentialistisk: man uppfattar att religionen man studerar har en helig verklighetsdimension, religionen framstår som något eget som existerar sui generis (här har man kört med fina ord som jag inte förstår vad dom betyder).
Reduktionistisk: det religiösa ges icke-religiösa förklaringar
Hermeneutisk: man TOLKAR. Of course. Hermeneutiskt, ALLTID tolkande. Hej humanism.

Det här var ju festligt! Nu orkar jag inte mera med det här, vet inte varför jag började skriva upp mina religionsvetenskapsläxor här inte, antagligen för att jag vill repetera och inte bryr mig om att underhålla eventuella bloggläsare det minsta.

Jo en sak till bara:

Det rådande paradigmet för religionsvetenskap just nu är religionsfenomenologiskt, dvs man JÄMFÖR religioner, vill visa på de religiösa fenomenens betydelser genom jämförelser.
Nu vet ni det och nu vet ni också ungefär vad 120 sidor vill ha sagt i en tråkbok som inte kan hålla sig kortfattad.

Enkla saker

Den här veckan kommer att gå åt i läsandets tecken. Har en tent i religionsvetenskap på torsdag och har lite blandade känslor inför den. Å ena sidan, rätt så enkla saker. Å andra sidan, så enkla saker att jag kanske tar dom lite väl med en klackspark? Minns den där ena tenten i folkloristik; strunt-enkelt tänkte jag. Det där klarar jag "med ren livserfarenhet", höhö. Sen fick jag två. Huj, vad jag skämdes. Alltså ska jag råda bot på detta genom att sitta i biblioteket i morgon och skriva ner allt jag vet och behöver veta om religionsvetenskap. Sen ska det nog ta sig. Och till helgen blir det en miniturné med Väinö till Pieksämäki och Jyväskylä. Gilla!

Night of the living nattbinda

Jag kom plötsligt ihåg något som jag inte har tänkt på på länge, nåt som jag utan att titta efter mig lämnade bakom mig i ungdomen, som är vitt och enormt, som börjar vid naveln och slutar där var rumpstrecket övergår i korsrygg ungefär, som gör att man gärna utan krusiduller går och lägger sig direkt om kvällarna även om det kanske händer saker, "ska du inte stanna uppe och se på film med oss?" - "Nää, jag ska nog gå och sova nu jag" - och så går man och det hörs ett plastigt PRASSEL, PRASSEL, PRASSEL, PRASSEL om bakändan på en. Jag talar så klart om NATTBINDAN! Bindan som till sin utformning snarast påminde om en skateboard, som fick en att känna sig som 5 och 80 år på samma gång, som alltid satt fel hur man än försökte placera den, som trots sin ENORMHET ändå sällan var där den skulle vara i byxorna på en om natten och man vaknade i en pöl medan nattbindan var skinande vit. Kanske nån av er använder såna härligheter ännu? Inte jag. Men det var tider det, nätterna med nattbindan.
(Detta kan tolkas som en smygreklam för menskoppen. Gå hit: http://www.leastore.fi/.)

Idag firar jag Fleming!

Åh, känslan som infinner sig halvtimmen efter att man har svalt den första penicillin-tabletten. Ahhhh, my kisiblåsa is slowly returning to it's normal state, thank Alexander Fleming for the amazing discovery of the antibiotic substance in 1928, idag firar jag Fleming! För övrigt så är det igen den där årstiden då alla dårar börjar göra sig till för snön och det stundande snöfallet (det har visst redan fallit i de norra delarna av vårt land). Jag kan inget annat göra än att IGEN referera till det här inlägget, Choose life!

"They have taken away my daily joy, my main reason to be on the computer each day"

Att jobba på Bingo Blitz kontor måste vara som att jobba på nåt slags center för slightly retarded people (ursäkta uttrycket). Med jämna mellanrum upprör sig spelare på att spelet går så trögt framåt, att man måste "slösa" så många credits och att man inte vinner någonting, och att vissa prestationstroféer "försvinner" från folks konton (för att de typ inte fattar att trycka på "collect"-knappen). Nån har bland annat startat en namninsamling för att bojkotta Bingo Blitz (med EN underskrift). Ser ni det roliga i det här? Man bojkottar ett online-spel! Betyder det inte typ att man... inte spelar det längre. Hahahaahah.
Det är som om spelarnas aggression egentligen på något plan riktas inåt mot spelarna själva för att de har blivit så jäkla involverade i ett virtuellt spel. De AVSKYR spelet. Men KAN INTE SLUTA. Säg något jävligare! Hahahaha.

En arg dam skrev in såhär:

"AND TO CEASERS AS WELL!! I AM LIVID RIGHT NOW!
I CONTATCTED YOU DAYS AGO ABOUT A BOYCOTT IN PROGRESS, YOU HAVE NOT RESPONDED TO THAT REQUEST. NOW I AM WRITING TO TELL YOU THAT BECAUSE I HOSTED THE EVENT, THEY HAVE GONE INTO MY ACCT AND TOOK AWAY ITEMS THAT THEY SHOULD NOT HAVE TAKEN, AS WELL AS CREDITS, COINS, KEYS. HOW DARE YOU GO INTO MY ACCT AND TOUCH ANYTHING AND FOR WHAT FREEDOM OF SPEECH? HOW CAN YOU ALLOW THAT TO HAPPEN. I WANT ALL MY ITEMS RETURNED TO ME. YOU ARE A BIG BUISNESS YOU ALL SHOULD KNOW BETTER FOR THE MERE FACT THAT WE WANTED THE GAME TO WORK RIGHT FOR EVERYONE? THAT IS REALLY LOW, EVEN FOR THEM!"

Svaret:

"Susan DeAngelo,
Thanks for writing in, Susan. I'm not sure what you are referring to as when you "left" the game on Tuesday or a boycott - did you mean you simply logged off?"

 Hahahaahah. Jag dööör. Ursäkta. Bingo Blitz är för roligt. Mer från Bingo Blitz fanpage:

"They have taken away my daily joy, my main reason to be on the computer each day. I don't know what to do with myself as I am unable to do so much now & I know so many like myself. How dare they do this without asking us?"

Jaa. Jag veeet iint.

Har urinvägsinfekt(AJ!)ion

SÅ irriterande. Trodde redan att jag hade botat den i och med idogt drickande av ingefärste, nypontuggande, vinäger, vitlök, citron och all världens blaj som jag hällde i mig i går kväll. Dagen idag var sen ganska bra. Men så till kvällen igen... BOOM. Kisitränga. I morgon studenthälsan och antibiotika. Hur fixade man livet förr alltså? Vad gjorde man i sådana här situationer?

Ponnysvans!

Roar ibland mig själv med att tänka på att det är rätt komiskt hur en så totalt självupptagen människa som jag kan bry sig så lite om sitt yttre. Mitt hår: en katastrof. Alla frisyrer jag haft har jag orkat sköta om i 2 dagar, sen blir det bara ponnysvans (när använde du det ordet senast? Va? Ponnysvans!) Nuförtiden: knoka. Mina kläder; knappt nån uppdatering sen nittotalet. Ah nittiotalet. Ibland när jag sätter på mig lite mascara, skjorta och vettiga byxor får jag för mig att jag lyser upp ett helt rum, så vacker blir jag. Som en adertonhundratalsmålning. Nu har jag blivit lite småfet så jag är ju inte som klippt och skuren ur en katalog (längre). Tänk om man hade orkat bry sig om sitt yttre.
(Ta det här inlägget med en enorm skopa salt.)

"EGEN TID framför datorn"-blaj

Det är svårt att motivera sig att skriva blogg efter ett så uselt inlägg som det förra... haha.
Men nu ska jag tappert skriva vidare. Det är en grej jag har funderat på. Föräldrar beskriver ofta stunden utan sina barn som något otroligt värdefullt, efterlängtat och skönt, typ "EGEN TID framför datorn, ahh!" Jag ser dessa uttryck som ett tecken på att man betraktar barnavlandet som en slags självklar plikt, något som alla ska gå igenom, vars mer besvärliga sidor alla förstår och kan sympatisera med. Ändå vill jag vinka lite försynt här från sidan om, att vet ni jag har egen tid hela tiden och det är ingen som har tvingat mig att skaffa barn, så antagligen måste man inte göra det. Bara som en påminnelse.
Jag FÖRSTÅR att det är skönt med egen tid utan barn, det är inte det, men jag tycker att den där jargongen kanske börjar bli lite väl iögonfallande. Dessutom är den lite småelak om man tänker att den eventuellt läses av sådana som längtar efter barn, som inte kan få barn. Vad ska man liksom som utomstående tycka? Antagligen är dessa föräldrar ute efter igenkännande nickar och uppmuntranden av andra föräldrar (för i deras värld finns det ju sällan annat än mamma-pappa-barn eller nå väl mamma-mamma-barn eller pappa-pappa-barn för att nu vara riktigt PK),  kommentarer som "ahh jaa, njut!" och "wish I was in your shoes" typ. Ändå kan jag inte låta bli att påpeka att hallå, det är era barn, det var ni som ville ha dom (ok, kanske inte alltid men mestadels). Om jag som barn skulle ha fått reda på att mina föräldrar i nåt skede skulle ha bräkt på hur skönt det är nu när Lotta är hos mormor, så skulle jag faktiskt ha blivit jäkligt sårad. Ok, kanske inte när jag var baby, alla vet att babyer är irriterande (haha skämt åsido) men ändå. Jag tycker alltså inte det är så jäkla trevligt med dessa sympatisökande statusuppdateringar, bloggposter och liknande. Ok, förlåt om ni enbart har tid att skriva blogg eller en rad statusuppdatering då era barn är på dagis eller sover middagslur, ni måste ju få skriva vad ni vill liksom. Men alla vet nog ändå att ni är så jäkla duktiga, ni föräldrar (ingen ironi där, faktiskt!) och att det säkerligen är skönt med lite egen tid. Vill nu bara höja ett varnande krökt pekfinger: tänk om ni hade varit utan era barn! Hur skojigt hade det varit med egen tid hela tiden, liksom? Var snälla med och tacksamma för era barn, föräldrar!

(Ur serien IGEN ett barninlägg. It never stops.)

Lista utan frågor

Ah, dessa listor. Stör mig på deras enformighet, läser alltjämt andras listor och gillar dom ändå på nåt plan så envisas också med att köra med dom själv allt emellanåt. Det här är en lista fast med frågorna borttagna:

Det har ju inte hänt så fruktansvärt mycket ännu. Vi var ute med hunden, den lekte med ekollon, hittade burkar & flaskor värda 60 cent, åt 2 Reissumies Tositumma, bästa brödet som finns just nu (för att göra lite reklam:). Bråkade lite för att jag inte ville se på 80-tals australiensisk musikfilm på morgonen. Min lunch bestod av bokstäverna L U N C H. I natt drömde jag nånting om att jag var utomlands, hyrde en bil som hade en massa bensin kvar ännu när vi skulle lämna tillbaka den, blev bjuden på underliga droger som gjorde att man flög en liten stund och sedan blev man väldigt trött, nåns farsa som inte var det minsta berörd av knarkandet, underliga gråa öststatshus, sen Stockholms T-bana, en gammal vän som plötsligt insisterade att förföra en annan gammal vän (dom har nog aldrig träffat varandra irl). Poängen med allt det där minns jag inte. Dagens outfit består av gamla saker, halsduk, sånt. Den här hösten har jag lärt mig att sånt där teambuilding-mumbojumbo faktiskt fungerar på nåt plan. Nästa fest jag ska gå på är kanske den i Jyväskylä sen nån gång om 1000 år. Just nu är jag så irriterad på att jag inte kan uttrycka/bestämma mig. Däremot vill jag rekommendera våfflor. Min favoritlåt just nu är kanske Moderat: A new error. (Säg nån om ni vet varifrån det där syntthemat kommer - så bekant ju men kan inte placera det!) Hörde låten i Borgåbussen och det blev stämning direkt. Riktig bussåkarlåt.

Olust

Lika grannt och fint höstigt som det är utanför, lika befängt elakt, trögt och smetigt är det i mitt huvud (för att nu omväxlingsvis igen fokusera inåt på mig själv, hehe). Min enda tillflyktsort för tillfället är internet; där förstår jag vad som händer, där har jag tid att formulera mig och där kan jag uttrycka mig så att alla förstår. På alla andra plan sker det ingenting, det är kaos.
Ibland tar jag på mig obekväma byxor bara för att se hur länge jag ids sitta i dom.
Sen när jag efter inte en lång stund alls glider tillbaka ner i mina pyjamasbyxor tänker jag att inget nånsin kommer att bli till nånting, någonsin, alls.

Blombuketten går till dig, dagens uslaste farsa

Vaknade och var på ett "fäkta vilt omkring mig"-humör. Bara skitiga kläder, halsen sjukare än igår, hörseln sådär ett par meter bort för att öronen är låsta av förkylning, allmän trötthet och okoncentrationsförmåga och sen galenskaper och fåntratteri på internet. Som jag ju inte borde uppröra mig på, men som jag trots allt upprör mig på. Lär mig nån hur man ska slappna av och ignorera grejer, ok? How do you do it? Choko tycks inte hjälpa. Ej heller lugnande diskning. Allra minst läsning om världsreligioner även om det stundom är mycket intressant.

KLAPP KLAPP KLAPP blombuketten går till dig,
dagens uslaste farsa som
filmade istället för att trösta och förklara

Vad jag vill säga? Ok, vi kör. Jag blir så jävla UPPRÖRD på folket och att SÅNT HÄR ska få en massa delningar på FB när det finns svältande barn, naturkatastrofer, genmanipulation som kommer att få vem vet vilka följder, massiv torskdöd i haven, klimatuppvärmning, you tell me. Men NEJ, att en säkerhetsvakt tog bort en jäkla hullut päivät-ballong från ett oskyldigt barn, that's what keeps you going. Liksom. Where are your priorities?! Seriöst? Hur långt kan den här masspsykosen slääsh egoismen gå? (Egoismen för att folk enbart tycks bry sig om sånt som berör dem själva, dvs sånt som ens egna barn, och är det inte ens egna barn så kan man relatera, "det KUNDE ha hänt mitt barn"). Den där farsan som har filmat den där filmen har helt tydligt velat skapa sensation genom att till sist riktigt trycka upp sin jäkla smartphone i fjäset på sitt eget barn, för att riktigt få fram ett besviket barns uttryck. Istället för att trösta/förklara för barnet att ballongen bara var till låns (och därigenom snyggt få in en livsvisdom; vissa saker äger man inte, man bara lånar dom) så har han FILMAT. Och ärligt sagt, så inte verkar det där barnet bry sig så jäkla mycket om den där ballongen precis, snarare är det bara fucking förvirrat. Hur kan en farsa vara så jäkla självinvolverad att det är viktigare att filma nån som tar ifrån ens barn en ballong, än att förklara för barnet att "nu måst vi lämna tillbaka ballongen, för Stockmann har sina prioriteter uppåt röven och tycker att en jäkla ballong är superviktig".
Liksom mänskor! Do you get them?

Allsköns härligheter på torsdagskvälln.

Dajdaj. Jag har ju bilder också. Men nu orkar jag inte posta dom, får bli till en annan dag. Är sjuk, flunssig och täppt i näsan samtidigt som sånt där klart, tunt snor sipprar igenom täpptheten. Nu kom hit just en kaveri som hade kakkat ner sig, behövde byxor och skjorta. Hen kom in så pass skärrad att inte ens hunden gick fram och hälsade, fast den annars alltid gör det. Vi satt alla i kollektiv stumhet&förfäran; "det kunde hända mig också." Det gurglar till i magen, man hinner ingenstans. Efteråt pustade vi ut och hunden hittade i blotta förskräckelsen en ny fåtölj som den aldrig har sovit i förut. Vem sa att det är tråkigt att vara hemma?

Nu vill vi ha rättvisa! Varje jävla dag!

Jag tror att ett av problemen här i Finland är att aktivism och motstånd förknippas med sånt där hörhöilände, gräsrökande, rastor och 90-talshippien. Inte för att det är något som helst fel med det - det är bara att deras livsstil ibland överlyser viljan att verkligen förändra något, att få något till stånd, liksom! Det är så synd att viktiga saker på ett visst plan ska likställas med viljan att ta droger och låta sina sinnen rinna ut i rännstenen bara. Eskapism och att kämpa för förändring skulle aldrig borda ske på samma plattform, för i så fall kommer man ju aldrig att nå alla dessa Matti Meikäläinens som arbetar och ger fan i kineser som jobbar hela jävla dan för att vi ska få släntra omkring med iPads.

I mina vildaste drömmar är vi ett gäng kostymnissar som i seriös office-anda delar ut flygblad och håller föreläsningar för "vanligt folk", berättar vad som är på gång. Men jag vet nog heller inte hur man ska gå till väga, en annan del av mig tror faktiskt att det behövs nån total katastrof eller nåt riktigt alarmerande för att folk ska vakna upp ur sin dagliga "det ordnar sig/I don't fucking care"-koma.

Var ju just i Rumänien där ett stort kanadensiskt företag har fått rätten till att spränga och gräva guld i nåt som ska bli Europas (eller var det världens) största guldgruva - vilket skulle få katastrofala följder för rumänerna etc, och det gav hopp att se att faktiskt ortsbefolkning av alla slag engagerade sig i demonstrationerna - inte bara aktivisterna. (Har annars också litet emot det där ordet "aktivist" - som om det var något man kunde vara; emot ALLT: "Jag är en demonstrant, jag demonstrerar när det finns demonstrationer och andra mänskor som är likadana som jag, egentligen ger jag fan i vad demonstrationen handlar om men det är oftast något med kärnkraftsmotstånd eller pälsfarmning, bilden av Che Guevara funkar för övrigt till allt.")
Att alla slags mänskor demonstrerade betydde liksom att nu förstår folk att det är fara på riktigt, att då betyder demonstration faktiskt motstånd och i samma veva bygger man också upp en kollektiv vi-anda som klargör var gränserna går, vad vi som människor inte går med på.

Nä, som sagt har jag litet av en apokalypsfiilis idag, den har helt besatt hela min kropp och inte idag heller kommer jag att förmå göra något vettigt, "vettigt vettigt" vad nu sen det ska betyda - men sånt där vardagligt; studier, tentläsning etc, fuck that liksom! Jag har en känsla av att det är många som vill förändra, vill protestera och den här frustrationen skulle måsta riktas, vi skulle behöva en talesman, vem vet - en demonstration mellan 17-18 VARJE DAG på riksdagshusets trappa, en lång lista med saker som behöver förbättras och ändras på radikalt här i vår västerländska värld, att nu orkar vi inte mera leva i denna välfärdslögn, nu vill vi ha rättvisa! Varje jävla dag!

Tanken på att det eventuellt kommer post

Sen jag kom hem från Rumänien har jag inte förmått mig göra nånting alls. Trots att jag å ena sidan är fylld med ny livslust och en slags hunger på livet, kan jag inte överhuvudtaget koncentrera mig på det här som det är meningen att jag ska koncentrera mig på nu: tenter och gradun. Har alltid haft svårt för grejer som jag bedömer som onödiga och poänglösa för mitt fortsatta liv. Den här gradun, oberoende om jag får den gjord eller inte, kommer högst antagligen inte att ha någon som helst betydelse för mitt fortsatta liv! Varför i hela fridens namn skulle jag egentligen behöva göra den då? För att bevisa mig själv att jag kan? Då kan jag ju lika gärna bevisa mig själv att jag kan något annat och på köpet faktiskt få nånting rent konkret, som ett café eller en food truck eller ett leende av en främmande mänska, vad som helst än en bunt lång text som ska diskuteras och kontrolleras och omskrivas och bultas på, allt för att sen bli instoppad i en bokhylla eller sparad i pdf-form på nån hårdskiva för att knappst ens öppnas igen? Seriöst, jag kan inte för brinnkära livet förstå hur ni där ute lyckas med att värpa fram avhandlingar, forskningar, pappersarbete av olika slag. Har ni inte nån grundlig, inre drift som säger "ta en bulla" eller "gå ut och gå och titta på höstfärgerna" istället? För ett ögonblick sen kändes det rätt så överväldigande att jag hörde posteljonen komma in i trappuppgången och tanken på att postluckan kanske snart kommer att smälla till och det kommer post. Sen kom det ingen post och jag kunde andas ut, men snart vaknar J och så fylls det här rummet av en till person, herrigud, hur ska jag fixa det liksom?
Bara för att ge lite perspektiv. Jag orkar inte idag.

Min rumänska 10 mil från Molkom-upplevelse

Jag måste ta itu med början av det här nu medan det mesta är i färskt minne - annars blir det inte av. Kom idag hem från träningskursen i Rumänien, "Learning through playful activities" efter en vecka av fånigheter, lekar, missförstånd, ungdomar från hela Europa, strunt, skojigheter, dans, massage, polsk vodka och sånt där. Ja, var ska man börja? Kastade ju in mig i detta utan att ha några som helst föraningar eller förväntningar på vad det kunde tänkas handla om. Ville bara ut och vända i världen lite (faktiskt, efter att ha talat om det här med att man inte borde resa så jäkla mycket etc) och då jag kom över ett tillfälle vid vilket man dessutom kunde lära sig nånting, tog jag tillfället i akt.
Jag hade mer trott att det här skulle gå ut på föreläsningar och praktiska övningar, att man främst själv skulle fokusera på att bli nån slags ungdomsledare, men icke. Efter första och andra dagen började jag inse jag hade kommit till en sån här personlig utveckling/energi-mumbojumbo-kurs där man bygger torn av vessapappersrullar, försöker få ett ägg att överleva ett kast från första våningen med hjälp av plastpåse, folie, tråd och går omkring och lyssnar på skogen samt förvandlar sig själv till en växt för ett ögonblick. Kursen var i princip riktad till ungdomar men nog fanns vi än 3-4 stycken som representerade det äldre gardet också, men egentligen spelade ålder absolut ingen roll i ett sånt här sammanhang. Först kände jag mig rent desperat, tänkte att hur fan ska jag fixa det här; tog ofta ledarrollen i grupperna eftersom jag tyckte att ingen förstod nånting eller hade några idéer, var medlare i strid, översättare vid missförstånd, tog ut mig totalt och hade en motstridig känsla av att vara totalt oumbärlig samtidigt som jag tänkte alla antagligen skulle fixa det här så mycket bättre utan mig. Ville helst gå och lägga mig i mörkret med ett vått förband om kvällarna när det var meningen att man skulle socialisera sig med de andra deltagarna, spela spel i allmänhet och lära känna mänskor. Vi skrattade ibland med de andra finnarna åt det faktum att det alltid var vi som var analytiska, förstod alla samtidigt som ingen tycktes förstå varandra, försökte ge rum åt andra, försökte förklara etc. Varför verkar det alltid som om hela resten av Europa har karaktärer och olika sätt att vara på, medan vi bara är amöbor som analyserar och anpassar oss?
Nå, allt eftersom veckan framskred lade jag märke till rent underliga saker. En lek gick ut på att deltagarna skulle ta sig igenom ett spindelnät gjort av trådar och jag blev lyft som en jäkla stock genom det högsta hålet ever, bara skrek av förfäran av att låta sig själv vara i nån annans händer, rent bokstavligt allstå - men känslan efteråt var ju rent euforisk, vetja (btw, det här är HELT min personliga 10 mil från Molkom, jag i australiensarens roll!). Rubriken för den dagen var "teamwork" och nog attan började man känna sig som i ett team. Jag började fantisera om the end of the world och hur det skulle ha fungerat att hamna med de här mänskorna i nåt slags sammanhang som i t.ex. Lost eller The Walking Dead.

En annan dag skulle vi ut och gå, lyssna, dofta, lägga nåt objekt på minnet, och senare skulle vi "bli" det där objektet och stå i en fånig ring och imitera skogsljud och leka ogräs, jaja - jag var uttråkad och ska precis berätta varför. När nån säger orden "we don't usually listen to sounds around us or actually notice details" vill jag bara avbryta och säga "aj inte?" Hela mitt väsen går ut på att lyssna på ljud i skogen, lägga märke till maskar, blad, nypon, stenar, käppar och detaljer omkring mig så när nån kommer och säger nåt sånt där så känns det nästan som en ren förolämpning för mig och jag blir rent irriterad av att göra såna där "upptäck omvärlden"-övningar i grupp, nåja snällt stod jag där och var ett litet rött lingonris. Ledaren svamlade sånt där "The fantastic thing about theater is that we can allow ourselves to be what ever you want" och i mitt stilla sinne sa det bara so what? Såna här övningar är väl roliga och spännande för sådana som aldrig lyssnar, ser sig omkring, fäster sig vid detaljer. Dom måste väl få göra sånt här under organiserade omständigheter och känna sig upplysta. För mig är det bara fucking vardag och jag är uttråkad.
På fritiden spelade folk spel, drack sig fulla, ålmade sig omkring på golvet under hysteriskt skratt, eller puttade omkring en ballong i luften. Jag var ofta totalt blockad i sinnet, kände bara att jag ville nå helt annat på en sån här kurs – skrattar och ålmar mig omkring på golvet gör jag hemma. Kändes också så typiskt att det fanns folk som kom dit rädda, inåtvända och på dåligt humör som sen öppnade sig och fick the time of their life, medan jag kom dit med öppet sinne och gott humör, men fick det bara svårare att orka med meininkin för varje dag som gick.

En teaterövning var riktigt rolig och givande verkligen. Vi blev indelade i små grupper och skulle göra random pointless grejer, agera med varandra eller utan varandra men kring ett gammalt bord. Jag gick omkring med en stolsdyna på huvudet och svamlade på finlandssvenska, stortrivdes. Och när jag såg på den andra gruppen som också gjorde en serie konstiga saker i följd och upprepade det, så märkte jag att ett sånt där underligt flyt infann sig, jag hade kunnat se på det där hur länge som helst. Det är konstigt när man inser att en serie aktioner faktiskt blir till något; ett tillfälligt verk där och då, vackert på nåt sätt i all sin meningslöshet. Jag fick plötsligt en sån där aha-upplevelse och insåg att övningarna vi gjorde faktiskt ställde till med saker i huvudet på mig.
I en annan teaterövning skulle vi uttrycka olika känslor som vi fick delade till oss från lappar, jag fick "angry" och det var också givande, fick dessutom vara arg på en som jag på riktigt var riktigt arg på så det var ju finemang; skuffade, svor och hade mig. Och det infinner sig ett sånt där endorfinskt härligt lugn (kanske självgodhet) efter att man har gett utlopp för lite teaterspelade känslor, det är verkligen härligt det där att vara lite nervös och sen göra nåt knasigt inför grupp och sen bara gå tillbaka och sätta sig på sin stol som om ingenting hade hänt.

En annan dag skulle vi göra olika uppgifter och vinna till oss material för ett torn som vi skulle bygga. Jag sprang på tid och vann ett paraply, fick en hushållspappersrulle, en rulle tejp och lite tidningspapper och sen satt man där som ett fån och koncenterade sig på att bygga ett högt torn. Sen skulle vi slå ihop oss i team och gissa om jag och en estnisk gubbe byggde det högsta tornet (bara för att understryka min totalt onödiga fallenhet för att ständigt villa tävla)? Självfallet. Kändes hur idiotiskt som helst att det viktigaste för stunden plötsligt var att bygga ett jäkla torn.
En annan övning var att personliggöra, namnge och paketera in ett ägg i olika material, så att det sen överlevde ett kast från första våningen. Jag var seriös som attan och vårt ägg överlevde. I nåt skede tänkte jag faktiskt att mitt humör nog hade varit förstört för hela dan om vårt ägg inte hade överlevt. Måste kanske ta och se igenom mina prioriteringar.

En kille som hade varit lite mysko hela tiden (min gissning var att han var stenad) sa nåt heltokigt där en dag vid matbordet. "I misunderstand people because the evironmental changes are messing with our minds". I ett sånt skede är det bara att nicka allvarligt och säga "ahaa". Men den här myskoga typens mystiskhet tilltog och vissa började göra narr av hans konstigheter; att mitt i allt få för sig att det är varmt och öppna ett fönster, att sätta på sig solglasögon inomhus, att konstatera att han just såg vattnet hälla upp sig själv eller att en gubbe just flög över bordet, samt att han mer och mer började sitta och flina för sig själv av ingen orsak alls. Till sist kom en ambulans efter honom och det visade sig att han var schizofren och inte hade tagit sin medicin på en tid. Många var chockerade och illa berörda. Jag tyckte det var vardag.

På fredagen var vi i Cluj Napoca och presenterade lekar och lekte med barnhemsbarn i en lite sjabbigare stadsdel. De påminde om barnen i Guatemala; såna där glada, uppsluppna mänskor som har varit med om hemska saker. Vi visade lekar åt dom och dom visade lekar åt oss, det var lyckat.
Det var bara vissa i gruppens inställning som jag irriterade mig på. En polack var totalt illa berörd och chockerad över den uppenbara fattigdomen, sa "det här stället har dålig energi" och jag ville bara slå hen i huvudet och säga att nu fan tar du dig samman. En annan vojade sig över hur synd det är om de här barnen och hur hemskt det är, jag visste inte vafan jag skulle säga, var så chockerad av deras reaktion. En flicka visade oss sitt rum och foton av sin avlidna mamma och polacken såg ut som att hen ville sjunka genom golvet av obehag. Så jävla pissig stil att vara ledsen och uppgiven i en situation där hopp är det enda man borde komma med. Där sa den estniska gubben högt "there is always hope" och det klingade så fint i väggarna. Samma typ berättade senare att hans mamma hade vuxit upp på koncentrationsläger i Sovjet. Perspektiv liksom.
Tror att det är såna där mänskor som kommer från rika posh-områden som aldrig har befattat sig eller brytt sig om misär eller fattigdom – det är dom som sen tycker synd om fattiga och föräldralösa och är chockerade över spartanska hem. De ser en skillnad mellan dem och de fattiga/föräldralösa istället för att se likheterna; att vi alla är mänskor med samma behov, samma nöjen och samma funderingar.
Det är folk som tycker synd om fattiga som också skriver under tanken på att inget kan förändras, att man bara på grund av ren och skär tur har hamnat i bra förhållanden och att fattiga alltid kommer att förbli fattiga medan rika alltid kommer att vara rika. Det är beslutsfattare med en sån jävla inställning som också ser till att inget nånsin förändras till det bättre för dom som har det sämre, eftersom dom ser fattigdom och rikedom som någo slags existentiella kriterier som vi inte kan påverka. Fuck them, säger jag.

Nu har jag skrivit ett sånt helvetes långt inlägg, men jag tänkte att om jag inte gör det nu, så blir det kanske inte av. Skulle ännu kunna skriva mycket mera; om maten, om hundarna, om gästvänligheten, om kontrasten till surpupperiet på Münchens flygplats idag men jag tror det får vara för idag. Trots att jag har varit helt utmattad under hela veckan, så är nog slutsatsen ändå att det här var en riktigt superpositiv upplevelse. Milde tid, vad jag sattes på prov. OMG vad givande det var att spela teater, att tala inför grupp, att leka fåniga lekar och skratta högt, att dansa till tunak tunak tun och att få uppriktigt beröm över hur jag ritar. Har lärt mig många nya lekar och har också för första gången på länge känt mig ganska bekväm med att berätta lite längre historier inför en mindre grupp. Det är nåt jag alltid varit lite rädd för.
Under sista dagen händes såna där lappar med deltagarnas namn upp i fönstret och så skulle man skriva meddelanden åt folk så att allt blev en enda "we are fucking awesome" mutual admiration-fest. Jag tycker väl egentligen att det är hur fånigt som helst att man ska klämma fram de där vänliga och berömmande orden till mänskor som man nödvändigtvis inte har så mycket gott att säga åt, men sen när man ser vad de där orden gör med en själv och att man verkligen har nåt fint att skriva åt andra så kommer man nog snabbt på andra tankar. Nog är det fan härligt att stå och klappa en mänska på axeln och uppriktigt önska denna allt gott, för när jag tänker efter så är det nog längesen jag har bondat med mänskor på det här sättet under en såhär kort tid. Går riktigt med såna där hippie-tankar att "mänskor e så jävla underbara" för tillfället, och det är väl attan harmlöst!

All along it was a fever

Det är roligt när man kommer på sig själv med att tokgilla viss populärmusik, och det händer i och för sig mig rätt ofta, att jag sitter och håller tillbaka nåt slags lätt utbrott medan jag t.ex. lyssnar på Rihannas Stay. Jag tycker verkligen att den är en jäkla bra låt, det är ju det! Så jävla catchy med sitt "all along it was a fever" och så tvärt tonartsbyte från dur till moll direkt. Vad kan en gammal tonartsknarkare annat än halft tappa andan av förtjusning.
Den här låten verkar för övrigt ha samma effekt på ungdomen som Bangles Eternal Flame hade på min generation i slutet av 80-talet, det var alldeles andäktigt tyst då handarbetslärarn en gång satt på den låten under en lektion, minns jag. Alla var på något sätt kollektivt överens om att det där var den bästa låten som skrivits... ever. Bättre än så blir det inte. "Close your eyes, gimme your hand, darling."
Något i mig älskar att musik kan vara så otroligt berörande, att man har förmågan att låta sig förföras av något som för vissa kan te sig så sockersött banalt, så totalt hjärndött.

I MORGON SKA JAG TILL TRANSSYLVANIEN PÅ KURS. HJÄLP. JAG SKA VARA I CLUJ NAPOCA HELA DAGEN. GUD VARE MED MIG, JAG ÄR SÅ NERVÖS.

Israel-förvirring

Siis miten kello voi aina loksahtaa sinne kahta lähempää? Det där var säkert ingen korrekt finska, men jag hade lust att skriva "kello loksahtaa".

Idag läste jag om förintelsen och Israel. Jag visste egentligen ingenting sånt där som att Hitler i princip erövrade en massa länder samtidigt som han effektivt utrotade en massa judar, så att samtidigt som Tyskland blev större blev det ju också fler och fler judar som skulle bort. Hur ologiskt som helst! Och att Hitler kom till makten eftersom man i Tyskland skämdes över att ha förlorat i första världskriget och var i djup ekonomisk kris och så. Man gav plats för en redig (nåja) karl som hade klara planer och en jäkla bok (Mein Kampf) som han skrivit i fängelse, eftersom han tidigare hade försökt sig på en KUPP av nåt slag. Vah? Hur kan man visa förtroende för nån som har försökt sig på nån kupp och hamnat i fängelse för det? Vad för kupp, förresten? Nåja, Hitler fick bli stadsminister och lyckades av nån anledning trycka ner alla andra partier så att hans eget naziparti fick styra och ställa bäst det ville (hur han resonerade sig till det kan man ju allt undra). Mitt i allt skulle judarna utrotas, bland annat eftersom man misstänkte att de i samråd med frimurarna hade planer på att överta världen, typ. Och så ansågs det (av nån anledning) att det var judarnas fel att Tyskland hade förlorat i första världskriget. Varför? Hur förvirrande som helst.

Israels historia var sedan så otroligt råddig att jag inte fick någon rätsida på det. Judarna kom ju nån gång från området där Israel är idag (ni vet där Jesus föddes och det, hehe), men så bor där av nån anledning också muslimer (när kom dom dit? Inte fanns ju muslimerna där på Jesu tid) och araber som tydligen alltid har bott där (araber som sen blev muslimer, på nåt vänster. Säkert när islam kom, typ). Men varför åkte judarna bort in the first place för att sen ena herrans många år senare komma tillbaka och säga "vänta nu, det här är ju vårt land"? Fick inte det minsta klart för mig vad Israel var från början, hur det söps bort samt sen igen blev till efter andra världskriget och under vilka premisser. Klart blev i varje fall att de har krigat så mycket de bara har hunnit: Junikriget var preventivt, oktoberkriget ett försvarskrig, Suez-kriget i samråd med England och Frankrike och Libanonkriget en attack på Libanon, så klart.

Undrar om jag borde tycka att det är pinsamt hur okunnig jag är i historia? Det är nu bara först nu, efter 30, som jag har blivit intresserad av historia. Hur kan man liksom INTE vara intresserad av historia? Så synd, så synd att jag söp bort hela min skoltid (okej, inte bokstavligen söp, men satt och ritade bak i häftet i stället för att lyssna och fråga).

Fnurr på den inre telefontråden - om adoption

Nu ska jag skriva om något ytterst problematiskt och personligt, för vad är jag annars vaken för? Nämligen om adoption. Här i helgen började J plötsligt prata om adoption sådär på riktigt, surfade runt på sidor och grejer, sa att vi nu kunde kolla igenom det där på allvar, eftersom jag nu har pratat om barn minst en gång i månaden under det senaste året och min babyfeber (enligt honom) håller på att rinna ut genom öronen på mig (det gör den inte!). Jag satt mest som fastspänd i fåtöljen och tvångsföljde med nåt fånprogram om en amerikansk tant som hade blivit fast för knarksmuggling i Peru. Allt medan tankar pockade, malde, knackade en mot tinningen: Va? Nå? Du som så gärna vill ha barn, hur ställer du dig nu till den här frågan?
Jag satt där i stolen och tänkte felaktigt och otroligt politiskt inkorrekt nog på hunden Mili som kom från Paimio och hur jag hittade dens annons på nätet, och samtidigt som jag ville slå mig själv på käften kretsade tankarna kring likheterna mellan adoption och att köpa en hund från Tori.fi. Det hjälpte inte alls att J pratade om att man kan "adoptera barn från Estland" och sånt, jag ville inte lyssna, inte förstå eller ta ställning, jag måste få tänka på det där grundligt först.

Orsakerna till att adoption ens kommer på tal hos oss är naturligtvis det här att jorden är överbefolkad och att det finns så många barn som behöver hem, att man hur enkelt som helst egentligen skulle kunna adoptera nån annans barn än att gå igenom en graviditet och föda ett eget barn.
Det är bara nån biologisk tanke här som ger mig totalt fnurr på den inre telefontråden. Jag inbillar mig såhär gammaldags, att en graviditet inte bara har till uppgift att utveckla en fullt fungerande mänska inuti en, utan också att förbereda bäraren för att bli morsa. Där har man tid att i nie månader gå runt och känna sig virrig och mänsklig, tänka att "it's over" och "nu börjar det riktiga livet" och alla floskler man kan tänkas komma att fundera på emedan man går där och väntar barn. Jag har för mig att man inför en adoption måste känna en slags längtan efter ett barn och att man verkligen har velat bli förälder länge, att det är typ det enda man vill, eller så. Nå väl, innan man adopterar ska man gå på adoptionsrådgivning och diskutera om sitt liv och sina funderingar, så att de kan klargöra att man på alla sätt skulle bli en duglig morsa, så antagligen hade jag aldrig offentligt kunnat bevisa att jag skulle bli en bra mor (eller det skulle bli en massa bredsmilande lögner - igen!).

Det slog mig bara att det nog inte är så enkelt det här med adoption, och inte ska det ju vara det heller, det är inte det jag menar. Om man ska adoptera, måste man vara så otroligt jäkla säker på att man vill bli förälder, för man kan inte bara ångra ett beslut som man gör när man köper nån fel storleks kappa på nätet, skicka tillbaka grejen och så var det aldrig hänt. Och jag insåg att jag inte ens på långt när är klar att ens fundera på sådana här saker. Men sen insåg jag också, att skulle jag bli gravid, så hade jag nog attan varit klar när som helst. Varför är det så? Inte har jag ju emot andras barn eller att adoptera, tvärtom, det är definitivt ett alternativ. Ändå känns det som att man verkligen måste vara en supermorsa om man ska adoptera nån annans barn. Ska man ha egna barn är det ju bara att knulla slarvigt och se vad som händer, nå åhå så var skadan skedd, bäst att bli morsa då bara (inte för att jag heller menar att man blir gravid sådär lätt, men ändå, det är ju möjligt). Liksom mera vårdslöshet i den handlingen.

Det är lätt att ljuga

Kommenterar en grej om stipendieansökningar på FB, skriver att jag gillar stipendieansökningar för att dom appellerar till mitt spelberoende och för att jag är bra på att ljuga. Samtidigt slår det mig: jag är verkligen ganska bra på att ljuga, men det är för att lögnerna finns överallt, hela tiden. Det är lätt att ljuga, speciellt för sig själv. "Först ska jag spela lite bingo, sen ska jag arbeta". Får samtidigt ett mail från Ostohyvitys: "Meillä on ikävä sinua". Det är också en lögn.
För att slippa tänka mera på lögner kör jag i gång en turnering i Bingo Blitz, tänker samtidigt att jag mer gillar att skriva om mina projekt än att verkligen göra mina projekt. Det är den där eggande känslan av att få det att låta bra som jag gillar, och känslan av att vara ovanför, utanpå, se ner på det som händer, planera det som ska hända. Det är nog min allvarligaste personlighetsstörning, den där att jag gärna håller mig till ett slags utanförperspektiv samtidigt som jag försöker ta itu med projekt som jag sen inte orkar med för att jag aldrig sätter mig in i dom. Men stipendieansökningarna är som ett strategiskt utanför-pokerspel: har du formulerat dina ord rätt så klirrar det i kassan.

Soffkarmens mjukaste hörn

Jag släntrar omkring i strumpläst och med mjukisbyxornas linning dragna högt opp ovan (den rätt så icke... existerande...) midjan. Jag har spårat ut totalt i kväll, förpassat mig själv till soffkarmens mjukaste hörn, sett på fånprogram, njuter av att känna mig lätt blockad i sinnet, dum i huvudet. J säger att han aldrig njuter av sånt, att han alltid direkt slutar med saker som får honom att känna sig slightly retarded. Det är fint att man är olika. Men ibland undrar jag nog. Det är ändå en ganska betydande olikhet att en vill låta ögonen rinna ut i ett enda suddigt landskap medan en annan vill lösa neurologiska frågeställningar eller formulerar filosofiska problem i huvudet under en bussresa. Men på något sätt passar vi nu sen ihop.

"Jag blir inte full på samma sätt som förut"

Har varit på lite semester, spelningar och grejer i Helsingfors-Borgå. Det har varit asroligt. Riktigt skoj faktiskt med omväxling. Är på ett skönt och lojt- "allt ordnar sig"-humör och är rentvagad och mätt.
På fredagen spelade vi på en liten privatfest som unga mänskor hade fixat i ett gammalt trähus vid Lapinlahtis gamla sjukhus i Hesa. De lyssnade på gammal finsk vals, tango, traditionell dansmusik varvat med lite nytt och de flesta var sådär jäkligt snyggt klädda med pärlhalsband, kjolar och håruppsättningar på ett sånt där retro-vis. De bjöd på vin, hemlagade kex och bakverk. Det slog mig att där har vi framtiden. Den där tillställningen gjorde mig oerhört lycklig och hoppfull på något vis. Ingenstans satt någon i ens egen ålder, full, burdus eller allmänt bara sur och traggade om nåt sånt här att bli gammal eller sade "jag blir inte full på samma sätt som förut". Vi spelade och alla dansade kritiklöst. Man blev själv fylld av en sån barnslig, tvångslös glädje.
Vi fortsatte till en annan fest där en teaterstuderande bjöd på ett överteatraliskt uppträdande och Jaakko Laitinen struttade runt i kostym. Värdparet satt och laborerade med olika spiritusflaskor och blev till sist aspackade och stod och svajade i tamburen. Det var inga direkt glada miner, mest fylleflås och uppgivenhetskänslor. Jag tänkte att just såhär är det ofta nuförtiden med folk i min ålder. I kontrast till den där förra festen var det ännu tydligare. Men det var roligt att spela. Försökte dansa lite sen också men kände mig mest trött bara, satt en lång stund inne på toaletten och glodde i väggen bara. Vi åkte bort i stor taxi och övernattade i en trång säng i Berghäll tillsammans med en katt som hette Hippi och en hund som hårade ner allt. Vaknade och såg en karl som låg sådär snyggt med kalsångerna vidöppna. Vi tog ut hunden, köpte R-kioskkaffe och bytte vatten i skålen. Tog Borgåbussen mot skogen och svamparna. Alla var nöjda.

Tabletter, tabletter tabletter tabletter

Nån som blivit trött på det där ordet? TABLETTER hemma, tabletter i skolan, tabletter på jobbet, "Finnairin lentoemäntä tarjoaa kohta tabletteja". Ska vi verkligen vara drogpåverkade hela tiden?!
Höhöhöhöhö.

I Savonlinnan Normaalikoulu har skolböckerna ersatts med såna här datorer. Vad ska man säga om sånt här egentligen? Jäkligt praktiskt ju nog och att vara med sin tid, men jag skulle gärna se nån färsk undersökning gällande det här "what happens to your mind" när man nästan enbart ser, rör och följer med saker som inte är konkreta, utan som är typ ljus i olika former bara. Händer det inte något med ens tänkande? Kanske inte. Vet nån? Och hur är det med synen, krävs det inte mer hjärnkapacitet att läsa text som på ett sätt "inte är där" utan som ibland är där och ibland inte är där, beroende på vilken knapp man trycker på. Jag menar, en fysisk bok är en bok och kan aldrig vara nåt annat. En sån här tablett kan ena stunden vara biosalong, andra stunden matematikbok eller radiokanal eller ritbord eller vad den nu kan vara. Vad gör det här med ens abstrakta tänkande, liksom? Som sagt, eventuellt ingenting.
Sen tänker jag också (eventuellt lite föråldrat) att skolan på nåt sätt vara en motpol till allt det där andra man gör under vardagen. Och eftersom smartfånarna och datorerna ju mer eller mindre har tagit över underhållningen för dagens barn och tonåringar - ska de nu också behöva stirra i en skärm också på skoltid?

In Finland we have this thing called food pt 3

Damn, I think it is time for a new photographic episode of Finnish delicious food plates, as usual from Kotikokki.net. Did you miss part 1 or part 2? In that case, there they are.

Oh no, someone's intestines just fell out.

Different consistency of poop.

It is somewhat poetic, isn't it? That wooden spoon, that gloomy sauce...

I am your new icecream something-something friend. I have two arms and one head.

...my mind just went blank...

Somehow this sings to me as I look at it. It is somewhat burlesque.

Let's pretend this egg inspired sausage dream isn't burned at all.

What they probably eat at the metagalactic center, Kolob. Other galaxies rotate around it.

Look what the dog brought in.

Ingenting på hela ängen blir över

Nämen. Nu har jag suttit uppe till kl. 3.25. Och gjort vad? Nå läst blogginlägg bland annat. HJÄLP! Jag gör ju ingen nytta alls. Jag som ska samla rödklöver i morgon.
LOL.

"Bits and pieces"

I går natt drömde jag om en kortväxt, svart kille som jagade mig med gevär. Det var obehagligt och jag hade sån där dödsångest riktigt, att vad skulle han jaga mig för, jag hade inte gjort nånting. Kändes hotfullt på riktigt när han siktade på mig med sin gevärspipa. Jag lyckades springa ut i nån slags skogsmark och gömde mig under en brun filt, var helt säker på att jag skulle smälta in i omgivningen, att han inte skulle se mig. Men så hörde jag hur han kom och ställde sig alldeles intill mig, jag kände hans hårda stövlar mot min rygg. Och så stod han bara där, tiden gick, det var så jäkla obehagligt så jag till slut spratt till av panik, trasslade in mig i den där filten samtidigt som jag var tvungen att ställa mig upp och se på honom. Och då såg jag att han egentligen var en ledsen och desperat pojke, och så sa han nåt på engelska om att han är så arg på alla som har allt, att "bits and pieces" av mitt leverne och den jag är får honom att ha orsak att skjuta mig. Mest talade han om det här med kärlek; han fick mig att känna mig utsatt och konstigt förlägen bara för att jag är i ett förhållande och han inte. Jag märkte plötsligt att jag kanske inte var rent dödshotad, utan att det här var en desperat, kärlekstörstande människa som var otroligt less på allt, avundsjuk och bitter. Konstigt.

För övrigt så borde man kunna göra något åt designen här på bloggen, den är inte så jäkla snygg. Men jag oorkaar intee. Att snygga till bloggen är ungefär lika svårt som att orka borsta håret. Eller tvätta det. Eller klä på sig vettiga byxor om man inte egentligen ska ut nånstans en dag. Eller att motstå frestelsen att ta en matportion till när det finns, eller att äta bullaglass till efterrätt. Eller att sminka sig. Eller att skriva brev till den där nittioåriga Gunhild som snart dör. Det finns oändligt med exempel.

En annan sak jag hade tänkt berätta här på bloggen är anledningen till att jag har så otroligt många, kufiska följare ----->
typ där. 40 stycken tror jag.
Många av de där är inte mina följare, egentligen. Förlängesen jobbade jag en sommar på biluthyrningsfirma i München (ett par år senare efter att jag hade varit där som aupair så googlade jag till mig ett jobb i Tyskland, jovisst it is possible!). Jobbet gick ut på att få bilfirman att synas i sökmotorerna så jag är en jävel på sökmotoroptimering ska ni veta. Jag passade också på att sätta in min blogg i diverse virtuella kataloger, så därifrån kom också de här myskoga följarna, som typ alla är från Dubai, Indien eller Arabemiraten. Alla de där bloggarna personerna hänger ihop med säljer typ bröllopstjänster eller underbyxor. Jag förstår inte sammanhanget, men så ligger det alltså till.

Nånstans i Transsylvanien

Snart ska jag till Transsylvaniens huvudstad i Rumänien: Cluj Napoca. JA! Det hade ni inte väntat er va? Jag med min ekonomiska katastrof och allt. Nej, jag hittade här tidigare i höst en möjlighet, en förening som finansierar större delen av resorna och uppehället, så om två veckor ska jag åka på kurs om lärande och spel: "learning through playing activities" eller hur det nu var. Spännande som attan!

Och vad gör man om man lite vill fiilistellä innan man ska ut på resa? Jo man slår upp maps.google.fi och placerar den där lilla gula street view-gubben på lite slumpmässiga ställen i stan och så ser man om man trivs.

Jag kan säga att jag får ganska bra vibbar av Cluj Napoca.

"Philooosophy"

Sitter på ett filosofiseminarium i Sibeliusmuseet. Prova säga "philosophy". Nu med amerikansk brytning: "philooosophy". Genast låter det som dravel. Nicht wahr? Sen är det bara att prata om "the philooosophy of food" (till exempel) och så blir det ännu mer dravel.

Hysterisk bullaglass

Det bästa med att äta risnudlar och kålsallad till middag är att man med gott samvete kan vräka i sig en halv liter glass blandat med bullalängd till efterrätt. Du läste rätt: glass och bullalängd - det är en vinnare till blandning.

GÖR SÅHÄR:
Ta den där äckliga bullalängden som du annars skulle äta nån dag när du tycker riktigt synd om dig själv, sätt två skivor i rosten (rosta inte länge - de bränns väldigt fort) samtidigt som du tar och skär upp ca 1/3 liter vaniljglass. BLANDA, dvs smula ner bullan och hacka hysteriskt på glassen med en kniv eller sked tills den ger med sig och låter sig blandas med bullhärligheten.
KLART!

Mänskor som försöker få en att öppna sig

En sån här kväld kom jag plötsligt att tänka på såna där mänskor som tror att man är en blyg och tafatt typ för att man är det just då för stunden, eller till och med för att den där typen (oftast en man) får en att bli så, just då. Och han försöker att liva upp en genom att säga klichéer som att man "måste våga och ta för sig", eller någo liknande andra floskler. Allt medan man själv nästan tycker synd om typen eftersom han aldrig kommer att få se en när man är en öppen, glad och spontan typ. För att man har fullt upp med att värja sig emot en idiot, typ.
Jag har känt några sådana här typer i mitt liv. Såna där som kör så totalt över en och samtidigt tycker att man är en fegis för att man inte ser pointen i att motarbeta honom eller bevisa honom något på nåt annat sätt.
Jag tänker alltid att sådana mänskor måste missa så otroligt mycket. Inte bara för att dom missar att se fantastiska mej för den jag egentligen är, men typ därför jå.
Äsch.

En gång för längesen i Tyskland lärde jag känna en mänska som jag nu efteråt inser att måste ha gått på kokain eller speed konstant. Jag förstod ingenting av droger på den tiden. INGENTING. Jag tyckte att mänskan var spännande och annorlunda, intensiv och snabb i orden. Herregud vad dum i huvudet jag var. Det är så pinsamt att tänka på det. Tur att man har blivit äldre.

(O)nödigheter

Idag har jag lämnat in en stipendieansökning, nästa vecka deadline för nästa. När man kommer in i det här ansökandet, känns det nästan som en meningsfull sysselsättning; att skriva till fonder och berätta varför man behöver deras pengar. Mer sorgligt blir det genast när man inser att det endast är ett fåtal av alla ansökningar som blir beviljade. Och att man inte själv har så fruktansvärt bra orsak till att få pengar heller, annat än den att man söp bort sin ungdom på en mer eller mindre onödig utbildning och därför nu inte har tillräckligt med studiestöd kvar för en annan onödig utbildning.

"Måste gå nu, jag SKA PÅ JOBB förstår du"

En grej som jag ska få ur mig innan jag går till sängs (för jo, jag ska verkligen i säng nu, klockan 21 idag. ÄR. HELT. FÄRDIG).

Läste en gång på ett spelforum ett inlägg av nån som hade blivit trött på gamers som hela tiden skulle lyfta fram att de jobbar som en orsak till varför de inte kan spela så ofta som önskvärt. Enligt skribenten var det självklart att alla har olika mycket tid att sätta ner på spel, och poängen var att det tycks finnas en drös besserwissers som hela tiden vill lyfta fram att de faktiskt har ett arbete att sköta och därför inte hinner spela dagarna i ända. Dessa mänskor ville enligt skribenten sätta sig i ett fack ovanom de gamers som har mycket tid att spela, skilja sig från dessa genom att lyfta fram sig själva som mer nyttiga eller något, eftersom de har ett jobb att sköta.

Sen jag läste den där grejen har jag blivit uppmärksam på det här fenomenet också i andra situationer, främst med i samband med min hund (IGEN! Milde tid, det tankematerial jag samlar på mig i samband min hund!).

1. Jag frågade grannen om han hade hört min hund yla medan vi var borta, varpå grannen snabbt svarade att han inte har hört något, eftersom han har hörlurar på medan han jobbar.

2. Jag träffar ofta en tjej med en hund som heter Keijo och vi brukar låta hundarna leka och springa fritt ett tag, innan Keijos matte måste gå, för hon ska ju jobba.

I de här två situationerna finns det egentligen inte någon given anledning att prata om jobb eller att lyfta fram att man av någon anledning jobbar. Grannen kunde lika gärna ha sagt att han inte hört något, eftersom han har hörlurar på. Vad bryr jag mig om vad han gör där hemma, hörlurar eller inte.
Keijos matte skulle lika gärna bara kunna gå, istället för att lyfta fram att hon måste gå för att hon ska "till jobbet".

Varför säger man att man jobbar? För att inte verka som en slacker? För att understryka att det går bra för en? För att skilja sig själv från mängden onyttiga, arbetslösa, samhällets avskum? Ja typ nåt sånt. Det här kanske nu inte direkt stör mig, det är bara en grej jag hängt upp mig på, antagligen eftersom jag inte själv har något jobb att gå till. Klart att jag då reagerar när nån i en bisats nämner jobbet. Hur som helst, tycker jag att det är ONÖDIGT, dumt och normativt (kanske det är ordet?). Säg bara att ni måste gå, jag ger fan i om ni ska hem och skala potatis, sova, leka med vattenstrålen i duschen eller jobba.

HUMBLEBRAGGING

Det var ÄNNU en grej...
Ursäkta nu att jag inte lyckas samla tankarna till ett enda inlägg. Det hade iofs blivit ett jävligt långt och splittrat inlägg så det här är kanske lika bra:

HUMBLEBRAGGING. OMG vad jag avskyr det. Läste just en blogg av en typ som skrev att det skulle vara trevligt med en älskare (lite humoristiskt sådär dåck, man skulle förstå att skrivaren egentligen inte skulle vara pigg på att ha nån älskare, att hen inte är av den sorten väl, förstårmandårå – ja, alla såndäna underförstådda outskrivna signaler som sån där text kan pösa av - det skulle ALDRIG FALLA HEN IN ATT VARA OTROGEN. PÅ NÅGOT SOM HELST SÄTT.
MHM.
MHM.

HUR SOM HELST, poängen med blogginlägget var typ att få fram HUR JÄKLA UPPTAGEN den där mänskan var. Hur dagen HELT ENKELT ÄR FULLSPÄCKAD NÄR MAN ÄR EN HELTIDSARBETANDE (Läs: en som plikttroget och utan att klaga tjänar sitt uppehälle här i samhället) FÖRÄLDER, hur den här mänskan helt enkelt inte skulle ha TID med en älskare, hur gärna hen än skulle villa.
För det tar ju tid att shoppa, att sitta i bilköer, att skjutsa omkring barnen på diverse aktiviteter, att gå på föräldramöten osv.

HA HA HAAA.

Hörru duru.
If you at some point fall in love (which you obviously still haven't)
YOU WILL HAVE TIME FOR IT.

Liksom.
Allt ska man behöva skriva.

VACKRA BILDÄR

SPINDELNEET. HE VA VAKÄRT.

MEERA SPINDEJLNEEET. AJ SÅ VAKÄRT.

HUUUSIN I ANINKAISBAKKIN. I SOOLN. HE VA VAKÄRT.

HE VA RUNT O HÅRT OP SAMA GANG. VAKÄRT.

SPEIGLING FÖR SAADEN MAND

GRANNEN HAR ETT DOLT FÖRRÅD AV SKATTER OCH VEM VET VAD 

Att ha det där lilla extra (blogdropping!)

Äh vafan, vi kör ett inlägg till på raken. Har sett på Sveriges Idol här nu ett par dagar i rad. Hårresande underhållande, vidrigt svenskt och störande. Rader av talangfulla tjejer med gitarr som sjunger två strofer innan de blir iväghyschade av den extremt stränga jurytrion. Tänker hela tiden det där att i Finland skulle en sån tjej lätt ta hem hela skiten. Vinsten alltså. I Finland är det originellt med nån som kan något, musikaliskt alltså. Nån som kan sjunga utan att det är irriterande på nåt plan blir överöst med superlativ i det här landet. Ok, ta det här jag säger med en nypa salt nu. Men medge att det ligger något i det. Det är ju också det, att vi satsar på så olika slags kvaliteter i musiken också. I Sverige ska det vara så jäkla polerat, tonrätt, slipat men ÄNDÅ personligt. I Finland räcker det mer med att vara kova jätkä, ha nån form av drive, det är charmigt liksom, med nån som för en gångs skull inte har anemi. Själva sångkvaliten (om det är en rulltårta från Lidl eller en konditoribakelse) kommer i andra hand.

Men det var ju inte det här jag skulle skriva om. Det var om det här med utstrålning. Tycker det är så häftigt när man oftast på förhand kan säga om en människa kan sjunga eller inte, beroende på hur hen går in i rummet, eller hur hen presenterar sig själv för kameran innan själva provsången. Man bara vet. Det är ju inte så märkvärdigt egentligen, det är kroppsspråk. Men sen en annan sak. Hur man också vet om nån kan skriva eller inte, utgående från bloggar. Man bara vet om nån har det eller inte, när det kommer till att formulera sig i text. Även om bloggtexten kanske inte alltid är representativ för det någon skriver i en eventuell roman eller så. I bloggsvamlet kan man särskilja agnarna från vetet, det var väl mest det som jag tänkte säga idag ännu. För att vara snäll och rättvis ska jag ännu nämna de där bloggarna jag tänker på när jag högt säger att jag önskar att någon av de här nån gång skrev en roman, till exempel den här, den här, den här, den här eller den här. Den sistnämnda hoppas jag att skriver nån Naiv.Super-inspirerad liten livshandbok eller liknande, resten kan göra vafan de vill, det kommer att bli awesome!

När jag säger "studieplan" så säger mitt undermedvetna alltid "Stureplan".

Var av och an och vända i sängen, läste lite i favoritboken som jag nu för andra gången sakta tar mig igenom; Oskuldens död av Kerstin Thorvall. När jag skulle sova tänkte jag för mycket på smörgås så det var bara att stiga upp och göra en till sist. Och här sitter man sen. Återhämtar sig från gårnattens chock, den där om mina tre resterande studiestödsmånader. Idag har jag varit så effektiv att det nästan inte känns oroväckande alls att stödet tar slut. Har ordnat träff med professorn som ska godkänna min studieplan (haha, när jag säger studieplan så säger mitt undermedvetna alltid Stureplan) – som är helt crazy, alldeles för snabb. Fixar jag det så är jag officiellt badass. Gradu och 105 studiepoäng på ett år. It should be quite impossible, fast vad vet man. Det är nu inte astronomiska undersökningar jag håller på med. Och inte är det som att jag har så många andra intressen heller. Bara att byta ut den tid jag sätter på Bingo Blitz på aktiva studier och tadaaa; ett geni är fött.
Har ansökt om ett stipendium och har varit till magistraten efter ett ämbetsbetyg som av nån anledning behövdes till den där stipendieansökningen. Just det, ämbetsbetyg, ett ord jag lärde mig i dag morse. På ämbetsbetyget står det mitt namn, var jag är född och att jag "elää". Jag lever, liksom. Man kan få ut papper på sånt också.

TÖÖÖT TÖÖÖT-ÖÖÖÖÖT-TÖÖÖT TÖÖÖT, det här är alarmknappen.

Den slog på alldeles just. Den ringer för att jag just vågade logga in på Kelas hemsidor och läsa det ödesdigra beslutet om att jag enbart har TRE MÅNADER kvar av studiestöd att lyfta i mitt liv. TRE MÅNADER! Sådär bara. Jag visste ju i och för sig att jag skulle få nån liknande kalldusch i fall jag loggade in där, och det är väl därför som jag också har dragit ut på det där besöket så länge det bara gick.

Men så idag, klockan halv två på natten, då sitter jag plötsligt här med mina bankkoder, styva nacke och stirriga ögon och läser allt medan hjärtat slår snabbare och fötterna blir kallare: Du har tre månader studiestöd kvar. Att dom inte kan varna en per brev, typ. You have only got one life left. Om du planerar att fortsätta i samma stil är det säkrast att du vidtar någon form av åtgärder typ NU.

I paniken knackade jag ner en ny ansökan om förlängt studiestöd, samtidigt som jag slarvigt läste igenom anvisningar för vem som har rätt till det eller inte. Jag har överhuvudtaget inte klart för mig om jag har rätt till nån slags förlängning eller inte. Just nu vill jag bara skrika.
Detta är tamejfan så jävla allvarligt! Usch, jag som avskyr såna här reality checks in life. Kunde inte det här hända då när jag precis kom från arbetslivet och hade kontot översvämmat av besparingar och extra cash?

Samtidigt som allt nu är hemskt och äkta och sådär pissigt inpå som bara rå byråkrati som lakoniskt meddelar att "jaha, nu går det åt helvete" är, så tänker jag DRAMA! Nånstans gillar jag det. Gud förlåte mig för mitt svammel nu, men det här är en utmaning! Nu ska jag börja gräva i gamla pengakistor, stipendieansökningar. Det är nu jag ska dra fram mina rätt så hyfsade betyg framför nissar i kostym, säga att "titta här, snabb och effektiv, NÄSTAN klar men OJ, inga pengar. Så begåvad, inga pengar!"

Ok, gonatt.

INGENTING

Jag mår inte bra-aaa-a-a-a-aaa (ska sjungas med indisk touché - dromer och mikrokromatik).
Jag har nåt fel i magen. Inget rör sig i nån riktning. I tre dagar var magen uppsvälld som en fotboll och jag kände en aliensk utbuktning nere på vänster sida. Åt förstoppningsmedicin igår men INGENTING HÄNDER! Fatta vad scary när man äter sånt där som får en att inbilla sig att man kommer att vakna mitt i natten av att man förvandlats till en skitsprinkler, och sen händer... ingenting.
Nu är jag bara yr, trött och går omkring i mina värsta kläder, ligger i obekväma ställningar i soffan, smular på mig själv och spiller mjöl överallt i köket, för att DET ÄR SÅ SYND OM MIG.
Kan jag få bli frisk snart?
Kan jag få pruppa och skita igen, please?

Debra spelar Bingo

Eftersom jag nu är här hemma och i farten så ska jag skriva ännu ett inlägg: om Bingo Blitz.

Debra spelar Bingo Blitz

Jag har det ju på det sättet att jag fastnar i det ena mer poänglösa spelet än det andra, gräver mig in i det och det är bra ju enformigare det är - om man typ bara behöver klicka på en ruta konstant är det bra och om man emellanåt "vinner" otroliga grejer som kastar stjärnor och virtuella pengakistor i datorskärmen och spelar upp fanfarer, så är jag nöjd.
Det är något eskapistiskt i det där, onekligen, men jag har också en fascination för de där mänskorna som spelar och att det främst verkar vara kvinnor i medelåldern. Och ska vi vara lite klass-specifika, så är det kvinnor i lägre samhällsklasser som fastnar för sånhäna spel.  Samma slags typer som postar idel livsvisdomar och dravel på sina Facebook-sidor. Vi hittar inga universitetsmuppar som är Bingo Blitz-fans, eller de finns ju säkert, men i alla fall håller de sig jävligt osynliga.
Såattee - om man ska vara framgångsrik i sånhäna spel så lönar det sig att friend requesta sånhäna mänskor så man kan utbyta virtuella tjänster med dom.

Jag bara älskar den där bilden.

LEVYRAATI och Facebooks död. Sånt dravel.

Har kommit hem för tidigt med sjuk mage och har lite grejer på hjärtat:

Har funderat på Facebook under de senaste dagarna och har kommit fram till vad som kommer att bli Facebooks död: medelåldersschacket. Allt snack om hur gammal man är, bilderna på barn, bullabaks-statusuppdateringarna och annat gråll kommer att leda till att ungdomarna hittar nåt annat ställe att hänga på. Som det är nu; vilken fjortonåring vill hänga på ett socialt forum där ens mamma, mammas syster, ens gamla kusiner och ens fd lärare håller hus och postar bilder på deras krukväxter, skojiga små ungar, hundar, katter och allmänna pinsamma funderingar? Okej, Facebook kan bli medelåldersschackets småluriga hak, men det är väl alltid ändå ungdomarna som visar vägen för nästa stora grej liksom?
Nog för att medelålders också är en viktig samhällsgrupp - det är ju fan vi som köper grejer. Om man nu tänker ur försäljningssynpunkt (vilket jag motvilligt tycks göra).
Min point är eventuellt att jag är helt infantilt trött på Facebook som det är just nu och speciellt just på vad mina vänner postar för grejer. Känn dig inte träffad du som läser detta, för det handlar högst antagligen inte om dig (eftersom du hittat hit). Det handlar om sån där allmän uppgivenhet och just det här med att jag mer och mer mest bara irriterar mig på FB när jag loggar in dit, tycker att där är a bunch of barnfödande och uppgivna medelålders bakåtsträvare, inte för att barnfödande nödvändigtvis är något illa - jag fattar! Jag har bara inte fött barn. Det är inte intressant för mig med andras barn om det inte är nåt humoristiskt med det typ, att man hittar på nåt skoj i och med ens barn eller nåt - belyser det ur nåt annat perspektiv än att "här e jag och mitt barn". Kvalitetstid är lika med jag och mitt barn.

Nåja, nåt annat. Idag var jag på ett litet kalas och det blev LEVYRAATI. Skräckinjagande jävla spännande roligt, och scary för man måste ju i något skede spela upp nån låt själv. Hela det här fenomenet tycker jag är så jäkla intressant, för det vet man ju, att alla (nästan) mer eller mindre försöker komma på nån låt som ska passa in i det gäng man befinner sig i just då - alternativt väljer dom att spela upp nåt bullshit som inte säger något som helst alls. Men i princip får man en inblick i nån slags representation av den musik en okänd mänska lyssnar på; och det här tycker jag att är så sjukt intressant. Bryr mig egentligen inte så mycket om musiken ens; hör mest bara identitetsbildning och sånt där. Dom coola pojkarna spelade amerikansk metal-liknande saker, sånt som liksom lät tufft och hårt. En finsk flicka valde en hjärtskärande ballad av en finsk trubadur med nån slags otroligt banal text och enformig melodi. Man märkte att det blev en liten konflikt mellan könen där; pojkarna orkade liksom inte med det där dravlet. Beskrev istället den musik de valde sådär professionellt; "den här musiken har influenser av både grunge, metal och blues". Alltid det där professionella när det kommer till karlamusik. När flickorna väljer något så är det bara feeling.

Det värsta är här att jag vill stiga in som en slags medlare, förklara den ena parten för den andra eftersom dom inte tycks förstå varandra - men vet samtidigt att det inte fungerar så eftersom deras val av musik grundar sig på mer än bara vad de hör. Nog finns det musik som jag låter mig föras bort i på det där sättet också och jag skulle känna mig otroligt sårbar om jag skulle spela upp den musiken bland mänskor jag inte känner sådär. Ärligt sagt, så vet jag inte ens vad för musik jag skulle spela upp sådär - jag är en fegis och en som hellre iakttar och analyserar än serverar mig själv på ett fat. Därför valde jag en barndomslåt av ELO: In Old England Town. Och här blir det än mer intressant: Folk gillade den eftersom jag allmänt hade uttyckt såndäna eftertänkta åsikter om den musik de spelade upp - så jag hade egentligen kunnat spela upp vad för skit som helst och folk hade tyckt helt bra om det.
Annat var det med J som profilerade sig som kontroversiell och högt uttryckte att han hatade Beatles och gav ettor och tvåor åt allt välproducerat amerikanskt dravel. När han var så stark i åsikterna, så banade han också plats för andra att ge ärliga vitsord åt den musik han valde.

Jaja. Det här blev långt för jag är hemma och har inte sådär fruktansvärt mycket att göra.
Ska typ kurera magen, äta och spela nätbingo.

Idag

Universitetet är så tråkigt så jag tappar all fantasi. Nå riktigt så illa är det inte. Men nog är det något med den där känslan där, i Arken; tycker direkt att jag börjar gå på ett konstigt sätt när jag kommer innanför stängslen där. Får för mig att jag på något sätt måste låtsas att jag är normal, att folk ser konstigt på mig. Sen kommer jag ihåg att jag bara är finlandssvensk och att alla tänker sådär hela tiden.