Sen jag kom hem från Rumänien har jag inte förmått mig göra nånting alls. Trots att jag å ena sidan är fylld med ny livslust och en slags hunger på livet, kan jag inte överhuvudtaget koncentrera mig på det här som det är meningen att jag ska koncentrera mig på nu: tenter och gradun. Har alltid haft svårt för grejer som jag bedömer som onödiga och poänglösa för mitt fortsatta liv. Den här gradun, oberoende om jag får den gjord eller inte, kommer högst antagligen inte att ha någon som helst betydelse för mitt fortsatta liv! Varför i hela fridens namn skulle jag egentligen behöva göra den då? För att bevisa mig själv att jag kan? Då kan jag ju lika gärna bevisa mig själv att jag kan något annat och på köpet faktiskt få nånting rent konkret, som ett café eller en food truck eller ett leende av en främmande mänska, vad som helst än en bunt lång text som ska diskuteras och kontrolleras och omskrivas och bultas på, allt för att sen bli instoppad i en bokhylla eller sparad i pdf-form på nån hårdskiva för att knappst ens öppnas igen? Seriöst, jag kan inte för brinnkära livet förstå hur ni där ute lyckas med att värpa fram avhandlingar, forskningar, pappersarbete av olika slag. Har ni inte nån grundlig, inre drift som säger "ta en bulla" eller "gå ut och gå och titta på höstfärgerna" istället? För ett ögonblick sen kändes det rätt så överväldigande att jag hörde posteljonen komma in i trappuppgången och tanken på att postluckan kanske snart kommer att smälla till och det kommer post. Sen kom det ingen post och jag kunde andas ut, men snart vaknar J och så fylls det här rummet av en till person, herrigud, hur ska jag fixa det liksom?
Bara för att ge lite perspektiv. Jag orkar inte idag.
6 comments:
Jag tror att det är nått fel i mitt huvud. Jag gör det för att jag fantiserar att den där pappersbunten gör nån skillnad. I alla fall i en människas liv. Som inte är jag.
Men det är ju BRA! Fantasi eller inte, då har du ett mål; din pappersbunt ska göra skillnad. Vem vet så kommer den att GÖRA skillnad också, bara för att du har så bra inställning! Det är allt som behövs för att få nånting gjort, tror jag.
när jag skrev mitt slutarbete så hade jag en rytm där jag bara jobba på det vid två tillfällen på veckan (en kväll och sen lördag mellan ungefär kl. 11-13), jag mådde alltid illa däromkring, jag avskyr akademiskt skrivande, men sen fyllde jag resten av tiden med bättre saker.
jag intalade mig inte att det jag skrev var av nåt värde för nån, för det visste jag ju att jag bara skriver det för att få en titel som jag behöver (bl.a. för att jag hade lovat det åt min chef när jag fick jobbet).
then you move on.
Mm, nog kan jag väl också bygga nån slags praktisk ram kring det där skrivandet när det blir aktuellt, men just nu känner jag för att jåma om att det aldrig kommer att bli till något, etc. Var helt säker på att jag kommer att lämna universitetet, skriva ut mig och ge upp totalt tidigare idag, men nåja - vi ska nu se.
Jag har reserverat period 2 för graduskrivandet, så något MÅSTE jag ju göra under den perioden också. (Även om det här göra-ingenting-lullandet funkar oroväckande bra just nu).
att ge upp med gradun tycker jag är att ge processen en känslomässig laddning som den inte är förtjänt av! ungefär som att avbryta disken mitt i allt med att smätta diskborsten i väggen. eller att hoppa över tandborstningen och sitta med armarna i kors och munnen ihopsnörpt i en halvtimme på kvällen.
alltså för att överdriva lite...
Åh, det där ska jag komma ihåg!Du har helt rätt, tack för detta: "att ge upp med gradun tycker jag är att ge processen en känslomässig laddning som den inte är förtjänt av!" Precis så är det ju! Junt-gradu, över dig ska inga tårar fällas, du ska bara bli skriven och sen glömd, för annat förtjänar du inte.
Post a Comment