Ännu en grej om det här med skuldbeläggande innan jag tar itu med nåt heeelt annat...
Ja det var inte jag som kom på det här, det var min sluga sambo, men eftersom han int orkar uttrycka sig alltid (och slutar FB-diskussionsfighter med orden "GÅ OCH DÖ" typ), så tycker jag att jag kan ta åt mig uppgiften att presentera den här tanken.
Ehrenberg skrev en intressant kolumn här om dan, den handlar i princip om det här med att män alltid utgör normen och problematiken kring det; att män som grupp aldrig vill ta på sig nån form av skuld, utan att det alltid är "elaka Bosse" eller "alkoholiserade Benke" som är orsaken till att kvinnor våldtas till exempel, inte män som grupp.
Då jag lite läste kommentarer som dök upp på FB kring den här artikeln, så var det lite som att många (män) igen inte ville läsa vad som egentligen stod i själva kolumnen utan som istället var besatta med att känna sig påhåppade, sa typ "Om skribenten är ute efter att få de flesta män som läser texten att känna sig utelämnade, nedvärderade och utsatta som grupp så har han nog lyckats." Ja och so what? Det jag undrar är varför det är så känsligt med skuldbeläggande, och speciellt när man sätter skulden på män då eventuellt.
Vi har ju skulder att bära varje dag, hela tiden. Alla våra val, precis som Ehrenberg skriver; varje gång vi inte protesterar mot att nån har lägre lön, så är vi egentligen delaktiga i den här ojämlikheten. Och that's how it is. Varför börja orda om det?
Sen alltid det här pratet om att folk bara är "ute efter att provocera" när det faktiskt tas upp vettiga poänger nånstans, för en gångs skull. Vad är det egentligen att provocera? Jo, kanske att säga sanningen på ett ibland ganska fult och skarpt sätt, just så att nån känner sig skyldig. Nå vad är det vi borde känna oss då, om inte skyldiga, i det här fallet? Varför är vi så jäkla känsliga inför att skuldbeläggas, egentligen? Är det för att vi är medvetna om att världens sunkighet egentligen är vårt fel, att det är vår levnadsstandard som utgör den pissrealitet som största delen av världens befolkning tvingas leva i?
Män, bär skulden över att det är NI som våldtar, inte kvinnorna, även om du Håkan inte personligen har varit med och begått våldtäktsbrott. Nånstans där borde man kanske börja för att få nån ordning i härvan.
3 comments:
"Det jag undrar är varför det är så känsligt med skuldbeläggande, och speciellt när man sätter skulden på män då eventuellt."
- Jag håller helt med om att alla män måste bära sitt ansvar som män i relation till våldtäkter (och att Ehrenborg skrev många viktiga saker), och samma sak gäller västerlänningar och global orättvisa. Men skuldbeläggande? Jag själv ryggar tillbaka inför det ordet/perspektivet, och kanske är det sjåpighet eller att det är något jag inte vill se (det kan vara så). Men för egen del tycker jag skuldbeläggande lite för lätt vältrar över till att bli en börda, och ur bördan föds martyrer, och oändliga defensiva ramsor: "men det är SÅ SYND om oss män som måste bära på den här skulden!" Om man pratar om skuldbeläggande och skuld tycks allt annat, att göra något bra, att öppna upp möjligheterna, ligga ganska långt fjärran.
Min fråga, och jag har inget vettigt svar på den över huvud taget (önskar jag hade) är om man kan tala om allmänt ansvarstagande utan att gå in i skuldspråket? Hur väcks folk till att se sig som ansvariga, medansvariga, som män, eller som människor i det här ruttna kapitalistiska systemet?
Äh, hmm, jag vet int.
Jo, ordet "skuld" klingar väl arvssynd vilket inte är så festligt - "allmänt ansvarstagande" kanske låter lite bättre.
Nä det är väl inte speciellt snällt att säga "det är ert fel och bara ert fel" åt en grupp skyldiga o oskyldiga, men jag håller inte med om att skuldbeläggande skulle vara "kärnan i rasismen" eller nåt sånt som en Birger skrev här nedan. Det beror ju på hur man använder ordet.
Men ja, ordet skuld är nog genomruttet ändå, jag medger.
Birger skriver att det är fel att skuldbelägga alla män (och han klåpar vilt och blandar ihop klasskillnader med kön o vice versa).:
http://johanehrenberg.se/nyhet/%E2%80%9Dfel-att-skuldbel%C3%A4gga-alla-m%C3%A4n%E2%80%9D
Oj, suck - det slirade nog både hit o dit i Birgers text. Det värsta var väl det här: "Har aldrig slagit vare sig nuvarande eller tidigare kärlekar, har aldrig känt vare sig lust eller ursinne att slå eller våldta, har utnyttjat föräldraledigheten – med allt vad det innebar av förlöjliganden för 30 år sedan - lika mycket som mödrarna till mina barn, spytt min galla på pubarna över både vänner och ovänner som gjort sig skyldig till våldtäckt." Det är ju just den typen av reaktioner som en vettig diskussion borde röra sig bortom.
Och nää, inte är skuldbeläggande kärnan i rasismen. Där är Birger också ute på villovägar.
Kanske kan man just använda begreppet skuld på olika sätt, måste fundera mera.
Post a Comment