Min rumänska 10 mil från Molkom-upplevelse

Jag måste ta itu med början av det här nu medan det mesta är i färskt minne - annars blir det inte av. Kom idag hem från träningskursen i Rumänien, "Learning through playful activities" efter en vecka av fånigheter, lekar, missförstånd, ungdomar från hela Europa, strunt, skojigheter, dans, massage, polsk vodka och sånt där. Ja, var ska man börja? Kastade ju in mig i detta utan att ha några som helst föraningar eller förväntningar på vad det kunde tänkas handla om. Ville bara ut och vända i världen lite (faktiskt, efter att ha talat om det här med att man inte borde resa så jäkla mycket etc) och då jag kom över ett tillfälle vid vilket man dessutom kunde lära sig nånting, tog jag tillfället i akt.
Jag hade mer trott att det här skulle gå ut på föreläsningar och praktiska övningar, att man främst själv skulle fokusera på att bli nån slags ungdomsledare, men icke. Efter första och andra dagen började jag inse jag hade kommit till en sån här personlig utveckling/energi-mumbojumbo-kurs där man bygger torn av vessapappersrullar, försöker få ett ägg att överleva ett kast från första våningen med hjälp av plastpåse, folie, tråd och går omkring och lyssnar på skogen samt förvandlar sig själv till en växt för ett ögonblick. Kursen var i princip riktad till ungdomar men nog fanns vi än 3-4 stycken som representerade det äldre gardet också, men egentligen spelade ålder absolut ingen roll i ett sånt här sammanhang. Först kände jag mig rent desperat, tänkte att hur fan ska jag fixa det här; tog ofta ledarrollen i grupperna eftersom jag tyckte att ingen förstod nånting eller hade några idéer, var medlare i strid, översättare vid missförstånd, tog ut mig totalt och hade en motstridig känsla av att vara totalt oumbärlig samtidigt som jag tänkte alla antagligen skulle fixa det här så mycket bättre utan mig. Ville helst gå och lägga mig i mörkret med ett vått förband om kvällarna när det var meningen att man skulle socialisera sig med de andra deltagarna, spela spel i allmänhet och lära känna mänskor. Vi skrattade ibland med de andra finnarna åt det faktum att det alltid var vi som var analytiska, förstod alla samtidigt som ingen tycktes förstå varandra, försökte ge rum åt andra, försökte förklara etc. Varför verkar det alltid som om hela resten av Europa har karaktärer och olika sätt att vara på, medan vi bara är amöbor som analyserar och anpassar oss?
Nå, allt eftersom veckan framskred lade jag märke till rent underliga saker. En lek gick ut på att deltagarna skulle ta sig igenom ett spindelnät gjort av trådar och jag blev lyft som en jäkla stock genom det högsta hålet ever, bara skrek av förfäran av att låta sig själv vara i nån annans händer, rent bokstavligt allstå - men känslan efteråt var ju rent euforisk, vetja (btw, det här är HELT min personliga 10 mil från Molkom, jag i australiensarens roll!). Rubriken för den dagen var "teamwork" och nog attan började man känna sig som i ett team. Jag började fantisera om the end of the world och hur det skulle ha fungerat att hamna med de här mänskorna i nåt slags sammanhang som i t.ex. Lost eller The Walking Dead.

En annan dag skulle vi ut och gå, lyssna, dofta, lägga nåt objekt på minnet, och senare skulle vi "bli" det där objektet och stå i en fånig ring och imitera skogsljud och leka ogräs, jaja - jag var uttråkad och ska precis berätta varför. När nån säger orden "we don't usually listen to sounds around us or actually notice details" vill jag bara avbryta och säga "aj inte?" Hela mitt väsen går ut på att lyssna på ljud i skogen, lägga märke till maskar, blad, nypon, stenar, käppar och detaljer omkring mig så när nån kommer och säger nåt sånt där så känns det nästan som en ren förolämpning för mig och jag blir rent irriterad av att göra såna där "upptäck omvärlden"-övningar i grupp, nåja snällt stod jag där och var ett litet rött lingonris. Ledaren svamlade sånt där "The fantastic thing about theater is that we can allow ourselves to be what ever you want" och i mitt stilla sinne sa det bara so what? Såna här övningar är väl roliga och spännande för sådana som aldrig lyssnar, ser sig omkring, fäster sig vid detaljer. Dom måste väl få göra sånt här under organiserade omständigheter och känna sig upplysta. För mig är det bara fucking vardag och jag är uttråkad.
På fritiden spelade folk spel, drack sig fulla, ålmade sig omkring på golvet under hysteriskt skratt, eller puttade omkring en ballong i luften. Jag var ofta totalt blockad i sinnet, kände bara att jag ville nå helt annat på en sån här kurs – skrattar och ålmar mig omkring på golvet gör jag hemma. Kändes också så typiskt att det fanns folk som kom dit rädda, inåtvända och på dåligt humör som sen öppnade sig och fick the time of their life, medan jag kom dit med öppet sinne och gott humör, men fick det bara svårare att orka med meininkin för varje dag som gick.

En teaterövning var riktigt rolig och givande verkligen. Vi blev indelade i små grupper och skulle göra random pointless grejer, agera med varandra eller utan varandra men kring ett gammalt bord. Jag gick omkring med en stolsdyna på huvudet och svamlade på finlandssvenska, stortrivdes. Och när jag såg på den andra gruppen som också gjorde en serie konstiga saker i följd och upprepade det, så märkte jag att ett sånt där underligt flyt infann sig, jag hade kunnat se på det där hur länge som helst. Det är konstigt när man inser att en serie aktioner faktiskt blir till något; ett tillfälligt verk där och då, vackert på nåt sätt i all sin meningslöshet. Jag fick plötsligt en sån där aha-upplevelse och insåg att övningarna vi gjorde faktiskt ställde till med saker i huvudet på mig.
I en annan teaterövning skulle vi uttrycka olika känslor som vi fick delade till oss från lappar, jag fick "angry" och det var också givande, fick dessutom vara arg på en som jag på riktigt var riktigt arg på så det var ju finemang; skuffade, svor och hade mig. Och det infinner sig ett sånt där endorfinskt härligt lugn (kanske självgodhet) efter att man har gett utlopp för lite teaterspelade känslor, det är verkligen härligt det där att vara lite nervös och sen göra nåt knasigt inför grupp och sen bara gå tillbaka och sätta sig på sin stol som om ingenting hade hänt.

En annan dag skulle vi göra olika uppgifter och vinna till oss material för ett torn som vi skulle bygga. Jag sprang på tid och vann ett paraply, fick en hushållspappersrulle, en rulle tejp och lite tidningspapper och sen satt man där som ett fån och koncenterade sig på att bygga ett högt torn. Sen skulle vi slå ihop oss i team och gissa om jag och en estnisk gubbe byggde det högsta tornet (bara för att understryka min totalt onödiga fallenhet för att ständigt villa tävla)? Självfallet. Kändes hur idiotiskt som helst att det viktigaste för stunden plötsligt var att bygga ett jäkla torn.
En annan övning var att personliggöra, namnge och paketera in ett ägg i olika material, så att det sen överlevde ett kast från första våningen. Jag var seriös som attan och vårt ägg överlevde. I nåt skede tänkte jag faktiskt att mitt humör nog hade varit förstört för hela dan om vårt ägg inte hade överlevt. Måste kanske ta och se igenom mina prioriteringar.

En kille som hade varit lite mysko hela tiden (min gissning var att han var stenad) sa nåt heltokigt där en dag vid matbordet. "I misunderstand people because the evironmental changes are messing with our minds". I ett sånt skede är det bara att nicka allvarligt och säga "ahaa". Men den här myskoga typens mystiskhet tilltog och vissa började göra narr av hans konstigheter; att mitt i allt få för sig att det är varmt och öppna ett fönster, att sätta på sig solglasögon inomhus, att konstatera att han just såg vattnet hälla upp sig själv eller att en gubbe just flög över bordet, samt att han mer och mer började sitta och flina för sig själv av ingen orsak alls. Till sist kom en ambulans efter honom och det visade sig att han var schizofren och inte hade tagit sin medicin på en tid. Många var chockerade och illa berörda. Jag tyckte det var vardag.

På fredagen var vi i Cluj Napoca och presenterade lekar och lekte med barnhemsbarn i en lite sjabbigare stadsdel. De påminde om barnen i Guatemala; såna där glada, uppsluppna mänskor som har varit med om hemska saker. Vi visade lekar åt dom och dom visade lekar åt oss, det var lyckat.
Det var bara vissa i gruppens inställning som jag irriterade mig på. En polack var totalt illa berörd och chockerad över den uppenbara fattigdomen, sa "det här stället har dålig energi" och jag ville bara slå hen i huvudet och säga att nu fan tar du dig samman. En annan vojade sig över hur synd det är om de här barnen och hur hemskt det är, jag visste inte vafan jag skulle säga, var så chockerad av deras reaktion. En flicka visade oss sitt rum och foton av sin avlidna mamma och polacken såg ut som att hen ville sjunka genom golvet av obehag. Så jävla pissig stil att vara ledsen och uppgiven i en situation där hopp är det enda man borde komma med. Där sa den estniska gubben högt "there is always hope" och det klingade så fint i väggarna. Samma typ berättade senare att hans mamma hade vuxit upp på koncentrationsläger i Sovjet. Perspektiv liksom.
Tror att det är såna där mänskor som kommer från rika posh-områden som aldrig har befattat sig eller brytt sig om misär eller fattigdom – det är dom som sen tycker synd om fattiga och föräldralösa och är chockerade över spartanska hem. De ser en skillnad mellan dem och de fattiga/föräldralösa istället för att se likheterna; att vi alla är mänskor med samma behov, samma nöjen och samma funderingar.
Det är folk som tycker synd om fattiga som också skriver under tanken på att inget kan förändras, att man bara på grund av ren och skär tur har hamnat i bra förhållanden och att fattiga alltid kommer att förbli fattiga medan rika alltid kommer att vara rika. Det är beslutsfattare med en sån jävla inställning som också ser till att inget nånsin förändras till det bättre för dom som har det sämre, eftersom dom ser fattigdom och rikedom som någo slags existentiella kriterier som vi inte kan påverka. Fuck them, säger jag.

Nu har jag skrivit ett sånt helvetes långt inlägg, men jag tänkte att om jag inte gör det nu, så blir det kanske inte av. Skulle ännu kunna skriva mycket mera; om maten, om hundarna, om gästvänligheten, om kontrasten till surpupperiet på Münchens flygplats idag men jag tror det får vara för idag. Trots att jag har varit helt utmattad under hela veckan, så är nog slutsatsen ändå att det här var en riktigt superpositiv upplevelse. Milde tid, vad jag sattes på prov. OMG vad givande det var att spela teater, att tala inför grupp, att leka fåniga lekar och skratta högt, att dansa till tunak tunak tun och att få uppriktigt beröm över hur jag ritar. Har lärt mig många nya lekar och har också för första gången på länge känt mig ganska bekväm med att berätta lite längre historier inför en mindre grupp. Det är nåt jag alltid varit lite rädd för.
Under sista dagen händes såna där lappar med deltagarnas namn upp i fönstret och så skulle man skriva meddelanden åt folk så att allt blev en enda "we are fucking awesome" mutual admiration-fest. Jag tycker väl egentligen att det är hur fånigt som helst att man ska klämma fram de där vänliga och berömmande orden till mänskor som man nödvändigtvis inte har så mycket gott att säga åt, men sen när man ser vad de där orden gör med en själv och att man verkligen har nåt fint att skriva åt andra så kommer man nog snabbt på andra tankar. Nog är det fan härligt att stå och klappa en mänska på axeln och uppriktigt önska denna allt gott, för när jag tänker efter så är det nog längesen jag har bondat med mänskor på det här sättet under en såhär kort tid. Går riktigt med såna där hippie-tankar att "mänskor e så jävla underbara" för tillfället, och det är väl attan harmlöst!