Allsköns härligheter på torsdagskvälln.

Dajdaj. Jag har ju bilder också. Men nu orkar jag inte posta dom, får bli till en annan dag. Är sjuk, flunssig och täppt i näsan samtidigt som sånt där klart, tunt snor sipprar igenom täpptheten. Nu kom hit just en kaveri som hade kakkat ner sig, behövde byxor och skjorta. Hen kom in så pass skärrad att inte ens hunden gick fram och hälsade, fast den annars alltid gör det. Vi satt alla i kollektiv stumhet&förfäran; "det kunde hända mig också." Det gurglar till i magen, man hinner ingenstans. Efteråt pustade vi ut och hunden hittade i blotta förskräckelsen en ny fåtölj som den aldrig har sovit i förut. Vem sa att det är tråkigt att vara hemma?