Nu ska jag skriva om något ytterst problematiskt och personligt, för vad är jag annars vaken för? Nämligen om adoption. Här i helgen började J plötsligt prata om adoption sådär på riktigt, surfade runt på sidor och grejer, sa att vi nu kunde kolla igenom det där på allvar, eftersom jag nu har pratat om barn minst en gång i månaden under det senaste året och min babyfeber (enligt honom) håller på att rinna ut genom öronen på mig (det gör den inte!). Jag satt mest som fastspänd i fåtöljen och tvångsföljde med nåt fånprogram om en amerikansk tant som hade blivit fast för knarksmuggling i Peru. Allt medan tankar pockade, malde, knackade en mot tinningen: Va? Nå? Du som så gärna vill ha barn, hur ställer du dig nu till den här frågan?
Jag satt där i stolen och tänkte felaktigt och otroligt politiskt inkorrekt nog på hunden Mili som kom från Paimio och hur jag hittade dens annons på nätet, och samtidigt som jag ville slå mig själv på käften kretsade tankarna kring likheterna mellan adoption och att köpa en hund från Tori.fi. Det hjälpte inte alls att J pratade om att man kan "adoptera barn från Estland" och sånt, jag ville inte lyssna, inte förstå eller ta ställning, jag måste få tänka på det där grundligt först.
Orsakerna till att adoption ens kommer på tal hos oss är naturligtvis det här att jorden är överbefolkad och att det finns så många barn som behöver hem, att man hur enkelt som helst egentligen skulle kunna adoptera nån annans barn än att gå igenom en graviditet och föda ett eget barn.
Det är bara nån biologisk tanke här som ger mig totalt fnurr på den inre telefontråden. Jag inbillar mig såhär gammaldags, att en graviditet inte bara har till uppgift att utveckla en fullt fungerande mänska inuti en, utan också att förbereda bäraren för att bli morsa. Där har man tid att i nie månader gå runt och känna sig virrig och mänsklig, tänka att "it's over" och "nu börjar det riktiga livet" och alla floskler man kan tänkas komma att fundera på emedan man går där och väntar barn. Jag har för mig att man inför en adoption måste känna en slags längtan efter ett barn och att man verkligen har velat bli förälder länge, att det är typ det enda man vill, eller så. Nå väl, innan man adopterar ska man gå på adoptionsrådgivning och diskutera om sitt liv och sina funderingar, så att de kan klargöra att man på alla sätt skulle bli en duglig morsa, så antagligen hade jag aldrig offentligt kunnat bevisa att jag skulle bli en bra mor (eller det skulle bli en massa bredsmilande lögner - igen!).
Det slog mig bara att det nog inte är så enkelt det här med adoption, och inte ska det ju vara det heller, det är inte det jag menar. Om man ska adoptera, måste man vara så otroligt jäkla säker på att man vill bli förälder, för man kan inte bara ångra ett beslut som man gör när man köper nån fel storleks kappa på nätet, skicka tillbaka grejen och så var det aldrig hänt. Och jag insåg att jag inte ens på långt när är klar att ens fundera på sådana här saker. Men sen insåg jag också, att skulle jag bli gravid, så hade jag nog attan varit klar när som helst. Varför är det så? Inte har jag ju emot andras barn eller att adoptera, tvärtom, det är definitivt ett alternativ. Ändå känns det som att man verkligen måste vara en supermorsa om man ska adoptera nån annans barn. Ska man ha egna barn är det ju bara att knulla slarvigt och se vad som händer, nå åhå så var skadan skedd, bäst att bli morsa då bara (inte för att jag heller menar att man blir gravid sådär lätt, men ändå, det är ju möjligt). Liksom mera vårdslöshet i den handlingen.
4 comments:
Wow,
ska ni adoptera så är det bra att ni är så unga som ni är, för det tar sina år. och de där överbefolkningsargumenten tror jag inte går så hemskt bra hem hos adoptionsrådgivarna tyvärr. Synd, för jag förstår dem jättebra.
Själv då, som mamma till ett barn jag inte fött kan jag faktiskt känna lättnad ibland över att just JAG inte har bidragit till befolkningsexplosionen. Och vilka hemskheter som mänskligheten och han, mitt hjärtegryn, än kan råka ut för i framtiden (det finns ju vissa hotbilder) så är det inte på mitt ansvar att ha tagit hit honom och utsatt honom för världen.
han fanns redan, jag gör så gott jag kan för att han ska ha ett bra liv.
intressanta tankar också detta om att man måste vara en BÄTTRE mamma/pappa om man ska ta hand om ett barn som inte var ens eget från början.
VARJE mänska som kommer hit skulle vara värd att de som ska ta hand om hen har lite hispan och inser vilken enorm uppgift det är. Och behåller sin ödmjukhet.
Man tenderar ibland att ÄGA sina barn, sina föräldrar, sina partners. Dem som bara finns där av sig själva. Ta dem för givet och inte uppskatta dem tillräckligt. Det är synd om det är så för man går miste om hela miraklet då.
det kan vara bra att inse att ingenting är självklart.
Adoptivföräldrar får kämpa hårt för att få sina barn, och det finns många tillfällen att hoppa av processen innan barnet kommit ifall man skulle ångra sig. men när adoptionen är ett faktum är barnet ditt.
Vi fosterföräldrar får kämpa för våra barn framför allt när vi har dem. man kan aldrig vara hundra procent säker på att få behålla barnet.
Fast hej - så är det ju med precis allt och alla vi älskar ändå, inklusive den egna livhanken. Vad vet man när det kära tas ifrån en? Med de ögonen borde man se på det och dem som betyder nåt för en.
Jag har tänkt ibland när jag sett föräldrar som ser uttråkade ut och verkar besvärade av sina barn: du vet inte hur lycklig du är när du inte en sekund behöver vara rädd att någon tar ditt barn ifrån dig.
Vissa blivande adoptivföräldrar klagar på socialarbetarnas frågor under adoptionsrådgivningen. det enda hembesöket som görs under processen tycks endel uppleva som värsta intrånget. varför?
innan jag blev fosterförälder har jag genomgått adoptionsrådgivning också, hoppfullt, och det var super. åtta träffar med en socialarbetare tror jag det var, på två timmar var och varje träff hade ett tema.
sen gick man systematiskt igenom mitt liv. mitt förhållande till min familj där jag är född och släkten, mina kärleksrelationer, mitt yrkesliv, min hälsa, mina egna drömmar,mina förväntningar på föräldraskap, mina nätverk samt alla möjliga andra aspekter av mina förutsättningar som förälder.
Där fick man allt ta sig en funderare på ett och annat. inte bortkastat i något fall.
Så lycka till, vad det nu än är som ska hända :) var inte lat i den här saken, ta risken och var medveten. och det tror jag att du är.
jag menar, klart man får slarva lite och hupp, det blev barn. men bara att det skulle råka gå till så betyder inte att barnet inte skulle förtjäna att bli sedd som den dyrbaraste dyrbara.
Fint att du kommenterade här och gav lite perspektiv! Jag tror vem som helst hade mått bra av att få en sån där reality check - tvingas prata om sitt liv och sina relationer, alltihopa - oberoende om man ska bli förälder eller inte! Men SPECIELLT alltså om man går och funderar på att adoptera.
Och det är klart att ett barn som adopteras redan är fött till världen och att det på ett sätt inte är ens ansvar vad som händer det - man gör bara sitt bästa genom att vara förälder, liksom man så klart skulle göra sitt bästa för ett barn som man fött också! Jag tror på ett sätt att folk som föder egna barn ibland kan bli så likgiltiga inför hela alltihopa, liksom de blir likgiltiga inför sina egna liv, sin situation, sitt arbete, vad som helst. Allt tas för givet, allt fantastiskt som händer varje dag, det faktum att vi nästan alla har det så jäkla, otroligt bra här i Finland t.ex.
Ett barn som man själv har fött kan man ju se som en slags självvållad händelse, något man själv producerat och nåt som onekligen blir som en del av en på nåt sätt och därför kanske man omedvetet också lättare ser det där barnet passa in i ens egen livssituation.
Därför kanske många sen tycker att det är inkräktande och onödigt kontrollerande när myndigheterna ska kolla upp ens förhållanden inför en adoption - de tänker att det ju är enklare att gå ut på krogen, hitta ett ragg och skaffa ett barn den vägen liksom.
Ibland tänker jag skämtsamt att mänskor borde genomgå nåt slags test innan de får bli föräldrar - man skulle måsta bevisa att man inte är rasist osv. Man skulle få skaffa ett eget barn, men vill man ha fler skulle man vara tvungen att adoptera ett annat barn vid sidan av varje eget man producerar. Sån värld sku jag villa ha! Ok, nu ska jag sluta svamla innan det här spårar ut totalt.
Svamla på du :) tankesmedja, tankesmedja! lycka till nu sen ändå vad ni än gör. no e det okej att föda barn med!!!!!!! nån måtta får det väl vara på självuppoffrandet.man kan ju leva ekologiskt ändå. min unge sa en tid med lysande ögon varje gång han fick nåt nytt: e det från roskisen? o ofta är det ju det allt fortfarande :P
Ja och du har helt rätt, att nån måtta får det vara på självuppoffrandet ibland.
Post a Comment