Soffkarmens mjukaste hörn

Jag släntrar omkring i strumpläst och med mjukisbyxornas linning dragna högt opp ovan (den rätt så icke... existerande...) midjan. Jag har spårat ut totalt i kväll, förpassat mig själv till soffkarmens mjukaste hörn, sett på fånprogram, njuter av att känna mig lätt blockad i sinnet, dum i huvudet. J säger att han aldrig njuter av sånt, att han alltid direkt slutar med saker som får honom att känna sig slightly retarded. Det är fint att man är olika. Men ibland undrar jag nog. Det är ändå en ganska betydande olikhet att en vill låta ögonen rinna ut i ett enda suddigt landskap medan en annan vill lösa neurologiska frågeställningar eller formulerar filosofiska problem i huvudet under en bussresa. Men på något sätt passar vi nu sen ihop.