Höhöhöhöhö.
I Savonlinnan Normaalikoulu har skolböckerna ersatts med såna här datorer. Vad ska man säga om sånt här egentligen? Jäkligt praktiskt ju nog och att vara med sin tid, men jag skulle gärna se nån färsk undersökning gällande det här "what happens to your mind" när man nästan enbart ser, rör och följer med saker som inte är konkreta, utan som är typ ljus i olika former bara. Händer det inte något med ens tänkande? Kanske inte. Vet nån? Och hur är det med synen, krävs det inte mer hjärnkapacitet att läsa text som på ett sätt "inte är där" utan som ibland är där och ibland inte är där, beroende på vilken knapp man trycker på. Jag menar, en fysisk bok är en bok och kan aldrig vara nåt annat. En sån här tablett kan ena stunden vara biosalong, andra stunden matematikbok eller radiokanal eller ritbord eller vad den nu kan vara. Vad gör det här med ens abstrakta tänkande, liksom? Som sagt, eventuellt ingenting.
Sen tänker jag också (eventuellt lite föråldrat) att skolan på nåt sätt vara en motpol till allt det där andra man gör under vardagen. Och eftersom smartfånarna och datorerna ju mer eller mindre har tagit över underhållningen för dagens barn och tonåringar - ska de nu också behöva stirra i en skärm också på skoltid?
4 comments:
Nå jag tänker nog faktiskt precis lika. det är nog mest frågan om att det behövs en avsättningsmarknad för alla de här jävla prylarna, och när alla redan har en hemma så måste de in i skolan också. PEKPLATTORNA. man hör ju hur löjliga de är.
Jag har utvecklat en personlig empati mot de där känsliga tafsande fingerrörelserna mot plattor, telefoner o deras mellanting man ser i bussar, spårvagnar och på restauranger där folk sitter i sällskap men stirrar på sin tablett i stället.
Det upprör mig att jaha, har folk så här mycket ömhet i sina fingertoppar? varför ser jag dem inte använda den på varandra då i stället, på allmänna platser. De tafsar på skärmen som om den var världens ljuvligaste babys ansikte.
Av nån orsak irriterar textande på en knapptelefon mig inte. det är hederligare aktivitet, där finns ett mekaniskt element.
Nu när alla har sina tabletter behöver man då t.ex aldrig mer fråga nån om vägen heller, amn bara navigerar. Alla de personer som tidigare hellre skulle ha gått vilse än halat fram en karta av papper o stått o glott på den,än mindre frågat nån, kan nu utan att skämmas navigera med sin telefon.
Alltså, när ingen vet vad det är för hiplande du ägnar dig åt, så är du inte längre sårbar. När dsu står där med en karta i handen så är du ju sårbar, alla kan se att du inte känner till staden eller kvarteret tillräckligt bra för att veta vart du ska gå utan hjälpmedel. Den här oviljan att vara sårbar stör mig också av bara fan. För det är ju ändå när man är sårbar som man också kan få kontakt. Sen när man aldrig mer behöver prata med andra IRL angående diverse praktiskt, ja då måste man väl skaffa väner och partner via nån kontaktsajt.
Ja, och don't even get me started om nästa steg, när vi får apparaterna inbyggda i kroppen. Först via kontaktlinser och vad sen?
Hörde på radio att det är på kommande (mycket värre än google glasses alltså. Sen kan man, tänk så praktiskt, få info rakt på ögat om folk man är fb kompis med om man råkar springa på dem och inte ha en aning om vem det är o vad man ska säga.
Det skulle krävas mycket mer kritiskt tänkande om det här mot det vi har idag - nästan inget alls.
kolla "the shallows - what the internet is doing to our brains", grymt bra bok.
Haha! PEKPLATTOR: Jo, de kommer att gå til historien som vansinnig idioti (om det nånsin blir nån mer historieskrivning om den här tiden). Man utvecklar en dator och sen en PEKPLATTA. Idioti!
Jag tycker om din iakttagelse om ömhet och pekplattorna. Också det där om att våga vara lite sårbar, fråga om vägen är superbra point, vad är det till hjälp egentligen att folk klarar sig utmärkt utan interaktion med andra mänskor?
Nej om nåt sånt där ska in i kroppen så får vi väl bara stänga butiken o säga gonatt.
Tack för tipset, e! Ska se om den finns som ljudbok.
Post a Comment