Ett nostalgiskt inlägg om München

Jag har en underlig tid på gång. Pendlar mellan att känna mig energisk och sjuk, inspirerad och totalt på bottnen. Läste en gång för alla ut Tove Janssons Meddelande - en novellsamling som nog var så attans underbar på så många sätt. Så mångsidig, enkel och träffsäker så man hela tiden litet baxnar och viskar "sådär". "Det är sådär man gör det." Beskriver stora saker på ett så otroligt kärleksfullt och vackert sätt. Utan att liksom slå till med nåt överdrivet litterärt utsvävande. Nå väl. Jag vet inte om det var Tove eller hur det gick till men så idag snöade jag in på att kolla hashtaggar från München, på instagram alltså. Jag har ett underligt förhållande till den stan. Den är ett så klockrent exempel på villrådighet och ungdomens motstridiga känslor rent konkret, kanske. Det är en vacker stad, en stor stad, vilket ju från första början gör en nyfiken. Men så är det också en kokett stad, en korrekt stad och en stad som unga konstnärer ofta avskyr och vill bort ifrån. Berlin är ju liksom Tysklands hipstermecka och det som allting jämförs med. Märkte att unga instagrammare från München taggade sina coolaste bilder med "berlin" trots att bilderna var från München.

Det här är ett så attans beskrivande påstående: "När münchenbor vill prisa sitt bostadsområde säger de: 'Här märker man för det mesta överhuvudtaget inte att man är i München". (Bild stulen från Süddeutsche Zeitungs för övrigt förträffliga ungdomsmagasin Jetzt.de:s instagramkonto.)

Jag var 20 år i den här staden, au pair och ständigt på jakt efter äventyr. Det är klart att jag blir grymt nostalgisk när det kommer till allt från München, Tyskland överlag faktiskt, och idag kom jag på att man ju kan leta efter hashtaggar från olika ställen, som #brudermühlbrücke (en pointless bro) eller #bittezurückbleiben (Tysklands version av 'mind the gap'). Jag försvann in i ett drömskt landskap av graffiti, u-bahnssvärmeri och tillbakablick, Jag fick lust att se på min nuvarande stad, Åbo, med samma ögon. Och jag tänker: det är såhär det är med städer och överlag, platser man har bott på en längre tid. Man bär dem alltid med sig, man har ett förhållande till dem, ett ofta just nostalgiskt sådant och det blir potatismos i huvudet på en när man tittar på bilder från de här ställena. Man kan börja gråta över en kopp Milchkaffee och sådana saker.

Tomatsaft: härlighet

Ungefär så ska en riktig-riktig michelada se ut.
Ni fattar. Det är Mexico. Det är goda grejer.

Igår drack jag det konstigaste av konstigt: michelada. Google it. Det är en mexikansk dryck som man kan slänga ihop lite som man vill, men huvudsakligen består den av tomatsaft, öl, sojasås, worcestersås, limesaft och kryddor. Man kan sätta apelsinklyftor i också, det gjorde jag. Det är det här med tomatsaft och öl som är galenskapen. Men det funkar förvånansvärt bra! Ni vet Bloody Mary: Det är lite som en somrig variant av det.
Idag har jag druckit nåt jag kallat "fattigmansgazpacho" och det består enbart av en kopp tomatsaft, saften av en lime, några stänk worcestersås och tabasco. Det är så gott att man måste suga i sig hela koppen på en gång.

Utanför min trivselkokong

Idag är jag nog sjuk (tror jag). Vet att jag skriver det varje gång jag är ens lite sjuk, men jag har svårt att skilja mellan känslan av att jag håller på att bryta samman på ett psykiskt plan o känslan av att bara ha lite stegring. Det här tycks heller inte bli bättre med åldern, tvärtom. Vad blir bättre med åldern numera, förresten? När man har fått självsäkerheten och obryddheten o allt det då, menar jag?
Sitter och drar i lösa logon och banners för en hemsida och får inte riktigt nån rätsida med nånting. Har illa smak i munnen och minns hur äckliga karlar jag träffade i torsdags. Igen den där känslan av att världen utanför min trivselkokong är en chockerande, brutal och svårhanterlig cirkus. Träffade en italiensk karl som kritiserade mina kläder, sa att varför går jag i svampskjorta och gröna byxor, tycker jag att det är fint det där, att se ut om en urskog? Ja, utropade jag. Precis! Att se ut som en urskog. Det är grejen.
Insåg att han tyckte att det var urprovocerande att jag var pratsam och självsäker, hade åsikter som jag inte var rädd för att yttra osv. Sen började han prata om att finska kvinnor mejkar sig för mycket, att vissa ser rent katastrofala ut, att det är heemskt. Antar att det skulle funka som nån indirekt komplimang till mig som inte har makeup. Men hohoh, gäsp, vilken urdålig teknik att dissa mina medsystrar, liksom not the way to go hördu Krösus. Som socker på toppen försökte han kyssa mig när han skulle gå, jag ba nope mister, nice try men hördu näpp.
Ok, att skriva sådär långt gav rysningar och nu slocknar jag, måste retirera. Hejdå.

Fyllemeddelande torsdag

Fyllemeddelande från ponks:


Vad kan man säga?
JO att, under varje fucked up människa, finns en varelse som söker efter någon form av bekräftelse.
Dissa inte en människa som säger saker som för dig är fel, Lyssna, ok.



Det här leder ingenstans, för alla läser, o ingen tar det till sig.


Jag kommer med ett konkret exempel.


Jag träffade en karl som för mig var burdus, äcklig och bara en sån form av karl som jag gör bäst i att hålla mig långt borta ifrån. En sån där karl som också avskyr mig vid första anblick: som ser att där kommer en sån där PK-typ som fan inte tål nånting.
Och som provocerar mig till att avsky honom ännu mer.
På riktigt, det är såhär de fungerar.
De ger verkligen allt för att man ska ge sig iväg och inte lyssna på dem.

Nå väl, om man (i mitt fall) lyckas övertyga dem om att man är nåt mer än bara en kvinna och också en människa med åsikter och som

alltså jag hejdar mig här för att det är verkligen så att man måste bevisa att man är mer än bara en kvinna.

Hur sjukt är inte det? På riktigt: om jag hade varit en karl idag hade jag bara varit en jävla alfa som alla andra karlar instintkvt hade avskytt eller allierat sig med, men nu råkar jag var kvinna så jag är bara lite irriterande eller sexig. Liksom.

Det här hände åt mig idag: jag flippade aningen och en historia flög ur mig, och så sa den där karlsatan att jag "steg i hans ögon".

Alltså tänk på det en stund.
Att jag måste liksom bevisa grejer för att nån ska säga att jag "är nånting".

Och fantamig om jag inte kände mig lite nöjd där också, Samtidigt som mitt hat är lika stort från början som intill denna stund. Jag hatar vita män som inte förstår sitt privilegium. Så enkelt är det. Jag tål det inte, men jag lever samtidigt i den här världen, där saker fungerar på ett visst sätt som jag har lärt mig leva efter.

Och min poäng här skulle egentligen vara att där egentligen, bakom den där äckliga karlen, fanns en älskvärd människa som ofta hade känt sig liten till o från. Som jag vid nåt tillfälle faktiskt förstod och kunde relatera till. Men oj så liten den poängen blev. Så jätteliten.

Coming up: jackvakt

...och känslan efter att man skickat iväg en text för kommentarer och nu bara sitter här och fjärtar och inte kan företa sig något.
Idag ska jag vakta jackor på en tillställning. Ja, så är det sagt: jag ska ta emot folk och sedan vakta deras ägodelar. Undrar om de vet att jag har ett förflutet som kleptoman?
Idag är det också Poetry Pub, något jag verkligen storgillade sist det begav sig. Hybrisen växte också något kolossalt då jag tog mod till mig, ställde mig på scen och välte ut den fjant jag är. Idag tror jag inte att jag kommer att bjuda på något framträdande, även om hela kroppen skriker att jag borde skriva nåt nytt. Kanske gör jag det sen vid jackorna, tänkte jag. Kan vara en ganska tilltalande omgivning för text.

ÅNGRAR DU NÅGOT (Rösta!)

Ibland undrar jag om det är någon som fortfarande läser här, eller om det är bara nätrobotar som far omkring och skapar läsare. För att ta reda på om här faktiskt går riktiga mänskor, skapade jag en liten undersökning: ÅNGRAR DU NÅGOT (på ängelska). RÖSTA! Det är anonymt. Se upp till höger.

(Mobilscrollare: använd dator eller välj alternativet "view web version")

Vad skrivandet lär (och har lärt) mig

Jag insåg här igår kväll att skrivandet verkligen gör saker med en, förändrar en på djupet. Eller ens tänkande, liksom. I varje fall när det gäller mig. Saker som man också kan applicera på annat än skrivande, menar jag.

Jag har nu alltså gått Litterärt skapande i ja, vad blir det? Ett år kanske. Och nu ska jag dela med mig min största läxa därifrån, nämligen att en text inte är klar när man väl har skrivit den. Det här har varit helt mindblowing för mig. Jag trodde ganska naivt innan, att texter är sådant där som rinner ur en och som man känner på sig när de gör det, att "nu händer det, nu kommer den där texten." Och visst, i passager kan det ju hända, att den där texten faktiskt väller ur en. Men i det stora hela är det liksom så mycket som ändå ska gås igenom och funderas på, innan en lång text verkligen är sammanhängande. Jag upprepar: editera, editera, editera!

Jag har aldrig riktigt haft tålamod med sånt här som att editera grejer jag gjort, ska jag erkänna. Men med skrivandet, så har jag det, konstigt nog. Det måste kanske betyda att det här är något jag verkligen brinner för. Eller så tror jag. Jag tror verkligen satan fan att skrivandet är nånting jag på riktigt, på riktigt vill göra, och jag blir nästan litet emotionell när jag medger det högt för mig själv.

Och tänk, detta ständiga editerande har faktiskt lärt mig det om livet överlag, att saker liksom inte är klara bara för att man har gjort dem, utan att det krävs omtanke och infallsvinklar och omarbetning och hur mycket som helst, för att något verkligen värdefullt ska födas.
Min handledare sa nåt så klokt här om dagen. Jag har alltid tänkt att idéer är nåt slags gudagåvor som bara faller ner till en för att det är meningen att de ska förverkligas, och så när jag entusiastiskt föreslog en idé sa hon bara: "Ja, testa den. Men testa olika grejer. Inte bara det första som kommer upp i huvudet." Det där var fan en läxa för livet för mig, vet inte om hon förstod det just då, eller jag, men det var det.

Min poäng med hela den här osammanhängande harangen är alltså, att saker inte nödvändigtvis är klara bara för att man tycker att de är det, för att man har skitit ut ett lass som för stunden ter sig som en tallrik guld för en. Och det bästa är att det går att applicera på allt man gör, till exempel gav det mig grymma insikter i samarbetet med den där andra musikern: att hon fan inte förstår att editera, hon låter bara allt som kommer upp i hennes huvud för stunden ligga kvar och forma en enda röra.
Den här insikten är nånting jag tror att man måste uppleva själv innan man verkligen kan praktisera den. Jag tror att speciellt musiker skulle dra stor nytta av det här med att testa olika grejer, inte bara det första som kommer upp i huvudet.

Gissningsleken: vad felas ponks?

Jag inser ju nog vilken whiner jag är när jag skriver inlägg som det föregående, i vilka jag klagar över grejer som ju verkligen inte är några problem, i nån värld, alls. Borde kanske sluta med det.
Men idag är det faktiskt lite synd om mig. Jag har gallsten, eller vad jag nu har. I varje fall gör det himla ont i magen, bröstet och ryggen. Det kunde lika gärna vara gasbesvär, för jag rapar också. Nej, jag vet inte vad det är. Alla kan gissa, ett förslag var.

Trött och besviken

Äh, jag är så trött och besviken, trött och besviken. Varför ska det nästan alltid vara så att när jag träffar nytt folk för att göra nåt tillsammans med, så slutar det med att jag går hem, sur och svärande, besviken och på dåligt humör? Nu blev det IGEN så, alltså det är knappt jag orkar skriva om det. Var ju meningen att jag skulle sjunga o spela lite med den där *übermusikaliska* (himla med ögonen) tjejen jag träffade för några veckor sedan, hon verkade lite mysko men jag tänkte att äh, hon är bara lite speciell och HON KAN SJUNGA STÄMMOR, det var liksom den enda kanal mitt huvud var inställt på: att hon den här kan harmonisera. Henne MÅSTE jag musicera med!! Nå väl, så var jag hos henne igår och sjöng o spelade hela dagen och hör och häpna om jag inte tyckte att det var helt sjukt tröttsamt hela grejen. Vi spelade ju hennes grejer, eller det var ju liksom meningen: att jag skulle vara med i hennes musikprojekt och jag tänkte att det kan jag väl göra, det här är nåt nytt och intressant och nån som kan någo. Men suuuuck, så var den där musiken bara så attans enformig och oredigerad. Alltså verkligen, oredigerad! Full med influenser härifrån och därifrån: harpa emellanåt och en massa dåraktiga stämmor, ingen reda med nånting och ett enda sammelsurium som hon på nåt sätt ville arrangera, och där var det då meningen att jag skulle minnas vilket hojlande som skulle vara var, i en härva som gick i en upprepande, jävla URTRÅKIG ackordföljd. Det avgörande var ju att hon inte ville lyssna på mina förslag, det var bara nej, inte så. Fick en känsla av att det här var hennes musik som ingen liksom skulle säga nånting till om. Ironiskt nog så kom ett meddelande idag morse, att de improvisationer jag gjorde till en början var bra, när hon lyssnade på våra inspelningar. Jag bara jaha, och det säger du nu? Du hade din chans, liksom. Fuck, vad trött och besviken jag är.

Tänkte på det också, att jag överhuvudtaget inte kan med människor som inte förmår skratta åt sig själva. Alltså, det är nån mur som byggs upp där mellan mig och dom om jag inser att de tar sig själva på ett för stort allvar. Jag blir bara själv en allt större apa, har lust att pissa runt i knutarna. Jag orkar inte! Och det går heller inte in i mitt huvud, alltså jag begriper inte hur en människa kan vara så sjävinvolverad att den varje dag skriver meddelanden, som bara har med deras egna juttur att göra åt nån annan? Alltså, ringer det inte nån klocka där hos dem, att det där är en annan människa, med egna tankar och egna projekt? Att det första jag vill tänka på en söndagsmorgon, kanske inte är vad jag sjöng och gjorde i hennes låtar igår? Hur kan man vara så totalt förblindad av sina egna skyddslappar? Nej jag fattar inte, och än mindre fattar jag varför jag alltid ska befinna mig i situation efter situation då jag måste fundera på hur jag ska nästla mig ut ur dem.

Nåja, ju mer jag tänker på det här så inser jag ju att det bara helt enkelt handlade om personkemi och att det inte funkade. Det är ju lite så med musik, att antingen funkar man ihop eller så inte, och inte är det väl nåt konstigare än att här funkade vi inte ihop, för att vi är på olika våglängder. Inget mer att fundera på den saken. Back to my own business.

Älska illitterära vänner

Snart

Nu händer det. På lördag ska jag och basta och sjunga med min nyfunna vän.
*It is happening*
*Social life is coming*
Jag är rädd och uppspelt som en misshandlad hund.

Flyt idag

Det är väl bara att erkänna det: sen jag började skriva tycker jag att det är allt svårare att skriva blogg. Jag börjar på nånting, och sen spårar det ut. Och ja. Det känns liksom inte så fruktbart att skriva ytterligare ett inlägg när man har tiotusen ord bakom sig. Eller hur många ord det nu sen är. Fan vet jag. (Kollar efter, för nu blev det här ju nästan intressant.) Okej, det var litet över 3000 ord. 17000 tecken. Det är väl ganska mycket på en dag? Fan vet jag, vad spelar det för roll, förresten.
Jag har helt enkelt flyt idag bara, ville kanske bara meddela det.

För dom som är ensamma

Jag glömmer numera att sätta upp saker jag gjort, inte för att det är nån prioritet heller, men för att nu få nån känsla av att man har åstadkommit något, så kanske detta då. Svordoms omslag. Skiva: För dom som är ensamma. Svårgillat, besvärligt, tungt. Och jag gillar, bland annat pga just de orsakerna.

Fråga mig, jag säger nej

Jag är så stolt över mig själv, för jag har börjat säga nej. Jag säger bara nej, och så är saken ur världen, sen får jag göra något annat, uppbyggande, konstruktivt, för mig viktigt. Jag undrar om det är såhär som de flesta har format sina liv, att de har sagt nej till andra och ja till dem själva? Är ju grovt förenklat förstås: klart att det inte är så lätt som att man bara säger lite ja till sig själv och så faller allting på plats, men det verkar som att jag alltid har saknat en grundläggande del som avgör vad som till exempel är viktigt för mig, just här och nu. Jag sätter alltid andras behov i första hand. Nu låter det här som om jag skulle vara nån barmhärtig samarit, det är jag naturligtvis inte - men när nån frågar mig om nånting, så tror jag alltid att det är totalt fara på färdet eftersom de har kommit så långt ner på listan att de frågar mig. Och kan jag inte hjälpa, så försöker jag fixa så att i varje fall nån annan än jag kan hjälpa.
Det var den tanken. Jag var lite duktig, för jag gick i säng före tre igår natt. Idag har jag skrivit kvalitativa saker, satan. Jag skrev bl.a. om en spansk likörstövel som sen gick sönder och doftade vaniljblod. Kvalitativa saker, satan.

Svårt för sig

Jag vet att jag borde flytta mig själv och datorn nånstans ut ibland, på café, vidga vyerna litet. Jag vet att det skulle göra gott. Men när jag vill göra det svårt för mig.

Hej

Pendlar mellan extrem upprymdhet och extrem trötthet. Spelar dumma spel tills långt in på nätterna. Sneglar ibland åt vänster. Det var det.

Att leva musik

Jag träffade en Musiker igår, och vi sjöng lite tillsammans, jag blev skakig som en tonåring. Det var tjeckisk tjej med kinesisk uppväxt, eller hur det nu gått till. Hon har en massa bakgrund inom musik men har inga kontakter i Åbo. Så nu letar hon liksom efter ett sammanhang och där dök då J o jag upp. Redan när jag hörde hennes juttun på nätet så började myror krypa omkring i mig, jag märkte liksom att här är nån som FATTAR GREJEN och genast blev jag nojig. Hon spelar alltså kinesisk harpa, guzheng eller vad det heter, spelar också kantele o piano o sjunger i stämmor som en gud, och herregud, jag märkte liksom hur det började rycka i mig av lust att vara med och att inte göra henne besviken. Alltså jag lärde mig så sjukt mycket om mig själv igår! Jag insåg (igen) hur mycket musik betyder för mig, hur fucking STOR musiken är för mig, och hur mycket jag undertrycker den. Jag har ju liksom alltid hållit mitt eget musicerande för mig själv, liksom aldrig hittat nån (inte letat heller) som jag tycker att på riktigt skulle kunna göra de grejer som jag på riktigt vill göra - sjunga stämmor osv. Det här är ju från början en helt weirdo-inställning, varför har jag tänkt så? Varför håller jag liksom det största och bästa jag vet som en grej hos mig själv enbart? Jovisst, jag spelar ju med andra också, men där utmanar jag mig aldrig, i synnerhet nu med punkarna. Jag njuter av att inte känna några prestationskrav. Jag sätter lite effort på det och så känns det bra.
Men så händer det här då, att jag träffar en tjej som jag direkt instinktivt anar, jag ser det fan i hennes ögon, att den här människan LEVER musik. Och då händer det, jag blir skakig, svettig o fnissig och som en tonåring igen: jag blir som farsan när han nån gång, väldigt sällan, träffar människor han ser upp till och blir en totalfåne, en fjant, en TÖNT. Och hon spelar och sjunger fritt och vackert där i lägenheten, o jag sneglar på henne o tänker att hon både är attans störande och samtidigt så härligt fri. Hon är liksom otyglad men samtidigt klichémässig: hennes musik är inte unik på nåt sätt, jag fattar den totalt och den är känslobaserad - det är sånt som jag undviker. Och så är vi där igen - jag inser att jag liksom via humorn och lättsamheten har närmat mig det svåra, dvs att vara ett med musiken, att verkligen våga uttrycka sig genom den. Jag är så himla rädd för att uppfattas som pretentiös, men där sitter sen hon och är skitpretto men det gör ingenting, ingen kan klaga.
Och sen sjöng vi, hon lärde mig en kinesisk folkvisa o spelade guzheng, jag sjöng emellanåt melodin o hon improviserade ovanpå och sen samma sak med en finsk visa, hon sjöng och jag improviserade. Och jag märkte hur lätt jag blev, helt flickig och fnissig. Det var så JÄVLA häftigt o fint. Först var jag bara så himla nojig för att jag så prompt ville visa henne att jag kan det här, jag håller fan min stämma och jag är fri också: jag är ALLT DET DÄR. Samtidigt ville jag inte liksom förvänta mig för mycket, var så rädd för att hon skulle känna så som jag ofta gör (!), att jag är överlägsen, bättre o att jag liksom kan dra en lång djup suck för att de där andra inte fattar. Jag var så RÄDD för att helt hänge mig till något när någon som eventuellt är bättre än jag är med!! Och det där säger väl så sjukt mycket om mig? Hur jag lever i min lilla bekväma bubbla där jag aldrig utmanar mig själv eller sätter några större krav på mig, hur överlägset jag betraktar alla andra också. Överhuvudtaget, att jag betraktar musik som nåt man är bra eller inte bra på. Alltså, jag måste skrota de där ruttna föreställningarna!

Noteras skall, att jag ju nog också har spelat med folk som tekniskt taget är hästlängder ovanför mig, som fingrarna bara far på och som är skitduktiga, men där har jag ändå också känt att de missar nåt väsentligt, att vi inte uttrycker oss på samma sätt, att deras teknikalitet bara är just teknikalitet och inte musik. Men hon alltså: hon hade det där unika, en frihet i sitt varande, nåt meditativt i musiken nästan, och en fullständig, fucking skrupelfri förståelse av harmonier o disharmonier! Klart att jag närapå fick kakkan i byxorna.

Nå, sen kommer del två. Hon var så säker i sig själv och en sån dominerande personlighet, och det här skrämmer mig också, hur liten jag blev bredvid henne. Hon sade sånt där som att hon har slutat sjunga a cappella med andra för att de aldrig "når upp till hennes nivå" - helt sonika sade hon det, som om det var så man sa. Och jag hajade till när hon sa så, för jag erkänner: sådär tänker jag ju också. Men jag försöker i varje fall att inte genomgående tänka så, att inte se ner på andra bara för att jag tycker att de inte "når upp till min nivå". Tänker alltid att det finns annat som andra kan som jag kan lära mig av, försöker dessutom att inte se på musik som nåt man till varje pris måste vara "bra på".
Sen började hon skriva på MSN, att jag sku lyssna på hennes musik och se om där finns stämmor som jag kunde tänka mig att sjunga vid live-sammanhang o vi funderade på att uppträda på nån open stage. Och jag tänker förstås: SURE, let's do that! Men samtidigt är jag just lite rädd för att hon helt ska köra över mig och att jag forever ska vara den där "lilla medhjälparen". När vi sjöng sade hon sånt där som att "let's skip that pause, it's easier for you" och jag tänkte bara NÄ, int någo "easier for me" här nu. Nåja, när jag tänker mer på det, så vad har jag att förlora? ingenting. Måste nu, en gång för alla, omfamna det här tillfället nu och låta mig go with the flow nu bara.
En annan rolig detalj är att jag var så upp o köra över allt det här igår att jag satt och var stirrig och tyst hela kvällen och sen fortsatte drömma om det på natten, att vi satt o lyssnade på hennes musik och en biisi var ett klockrent plagiat av en Britney Spears-låt. Och jag sa det, att den här på minner ju nog jävligt mycket om den där Hit me baby one more time. Och då blev hon så defensiv och började joma att näää, inte alls. Och då blev jag så himla, jävla sur att jag bara sa "fine, i'm out" och så snörde jag på mig rollerblades (!) och stack därifrån, kom hem o sa att hon är en idiot. Drömde liksom om besvikelsen, att hon ska vara en sån där som inte kan se på sig själv kritiskt, som inte kan medge sina egna brister. Vilket ju nog också kan vara faran med att jobba med vem som helst, men nu ska jag inte måla fan på väggen.

Kort sagt: jag lärde mig så mycket om mig själv igår på en så otroligt kort tid. Tack universum, tack tack.

Sälj kulturell grej med karl

Kikade lite på Åbo svenska teaters utbud och blev så trött. Män efter män efter män efter män. Varför ska det vara så mycket män i det kulturella utbudet? Jag är så otroligt TRÖTT på män och när de ska vara överrepresenterade överallt, speciellt i det kulturella utbudet.

 

Män med mikrofoner

 

En berättelse om en POJKE?! Nää...

 

Kulturmän i pompös dialog

 

Män och raketer

 

Den här tar väl ändå priset. En KARL som är lucia?! Wtf hohohoho hihiihi hahaha.

Ett steg framåt i ovissheten

Ibland villar jag mig in på nätsidor som handlar om "hur man ska skriva en framgångsrik blogg." Sånt här ter sig alltid roande för mig, eftersom jag alltid har varit jävligt noga med att inte leta efter framgångsrecept när det gäller den här bloggen, utan att snarare låta den leva sitt liv och icke-liv, utan yttre påtryckningar. Ändå råkade jag idag morse på nånting som jag tyckte lät helt vettigt:

"Far too many people associate blogging with self-promotion, but that’s a common mistake. Your blogging strategy should be about building and cultivating an audience, and that objective is rarely achieved if you’re only talking about yourself."

Jag tycker ju inte om tonen här heller, "building and cultivating an audience", men tänkte på det där med att prata om sig själv. Kan faktiskt hålla med om att många bloggar jag slutat läsa helt enkelt handlar för mycket om bloggskrivaren i fråga. Jag menar, människor ÄR ju verkligen intressanta och jag läser gärna om dittan och dattan i deras liv, men ibland blir det för mycket uppräknande av grejer som den här personen i fråga håller på med. Det blir snarare som nåt slags lista än som något verkligen läsvärt, jag menar: vem attan är egentligen intresserad av att veta vilka arbetsprojekt någon annan är involverad i och hur mycket tid det tar av dennes liv?

Inatt märkte jag att jag låg vaken med tankemaskineriet uppskruvat på maximum. Ni vet, när man pendlar mellan dröm och verklighet: man drömmer något diffust och sen ligger man vaken och efteråt kan det vara svårt att avgöra vad som var dröm och vad som var verklighet. Inatt, å andra sidan, märkte jag att jag låg vaken, och det handlade om livsångest. Det var djupt allvar, det var frågor och kallsvett: vad fan ska jag egentligen ta mig till? Jag funderade om jag borde börja söka ett jobb på allvar, jag funderade på min tillvaro och om jag är skadad på nåt plan när jag har så lite motivation och lust att verkligen vara med på någonting, och jag funderade vad mitt spelberoende egentligen beror på, på djupet? Det handlar ju om någon form av eskapism: att inte ta itu med måsten utan att lura åt sig ett stycke vakuum, en stund då tiden inte existerar utan man snarare upphör att vara människa eller sig själv för en stund och till 100% koncentrerar sig på något helt oväsentligt. Jag har alltid haft en så fruktansvärt stark dragningskraft till att upphöra att vara mig själv för ett ögonblick, att nå "andra dimensioner" eller att slippa vara i realiteten. Det är väl just sådana som jag som ligger illa till när det kommer till vad som helst för beroende egentligen, för vi rymmer alltid hellre än ser realiteterna i vitögat. Samtidigt så gillar jag att "vara med mig själv" och att vara nykter, så det är inte det. Det är bara känslan av att ständigt vara jagad, att jag lever på lånad tid och att varje minut som jag inte gör någonting för att förbättra min situation går förlorad, som är så obehaglig.
För att nu nå nåt slags konklusion i den här rådigåggan, så vill jag påpeka att det här med att det är meningen att man ska arbeta för brödfödan går jävligt dåligt ihop med det här med att man är en eskapist. Jag har så otroligt svårt att föreställa mig att leva på så sätt att jag skulle sätta största delen av dan till att jobba med något för mig oväsentligt. Och det är det här som ibland väcker mig om natten, känslan av desperation och otillräcklighet, att det finns så många fler frågor än svar när det kommer till hur jag ska leva, och att jag aldrig tycks komma till nån form av lösning och lugn i det hela.
Så kommer helgen nu, och vi tar ytterligare ett steg framåt i ovissheten.

Julafton imo

Ja men hej
ja men hej
ja men hej och hej och hej.
Har rytmer på hjärnan. Allt måste gå jämnt ut.
Nu ser det ut som ett jullandskap utanför och vad ska man säga åt det? Trevligt med jullandskap, två månader för sent. Trevligt med sommarhetta, i september. Och så vidare. Kan vi nu inte bara komma överens om att förflytta tiden 60 dagar bakåt? Idag är det 23.12. Imorgon är det julafton. Ingen julstress hinner nån ha heller. Det blir väl bra?

A killed darling

Kill your darlings, heter det. Och det har jag gjort. Jag har varit tvungen att skala bort onödigheter som sedan blir helt utan sammanhang, och den här passade inte in nånstans i min text, men den passar väl utmärkt in just här:

På eftermiddagarna knäpptes den gamla ugnen på. Ett surrande ljud av elförbrukning gick i gång och doften av mognande leverlåda spred sig i lägenheten. Gubben Trudbert bodde också i ugnen, och han vaknade när man knäppte på den. Trudbert var blyg men snäll, höll sig alltid i bakgrunden men tände sin gula lampa som ett tecken på att han var hemma. Trudbert tyckte bara om snälla sånger i dur, och han lyssnade speciellt gärna till en sång med orden “Han lever, han lever, han lever igen”, eftersom den handlade om honom.

Hejdå, Trudbert.
Nu snöar det som om domedagen var kommen och jag vill slå huvudet in i dubbla omslagspapper, lirka upp det i april.

Tisdag (hittar fan inte på nån rubrik för det här)

Trög, långsam dag med meningar hit och meningar dit. Stryker fortfarande, skriver om och flyttar om. Tänk att det ska vara så besvärligt att bara skriva. Det är ju bara att skriva, eller hur? Men nä, det är inte bara att skriva, om det ska bli läsbar text. Eller läsvärd text liksom. Speciellt om man berättar en historia som inte är ens egen.
Jag drömmer lite om att skriva en novell om en äldre herreman som helt har tappat kontakten till sin son, som dessutom är överdrivet mer vaken och intelligent än den här pappan. Tycker det skulle vara så himla intressant att skriva utgående från någon som överhuvudtaget inte har mycket gemensamt med en själv. Har funderat ganska mycket på familjerelationer på sistone också, vet inte varför egentligen. Kanske för att jag häromdagen insåg att mina egna föräldrar knappast var beredda på allt som ett föräldraskap skulle komma att överraska dem med, också efter att barnen blev vuxna. Ja, det här är väl ett ständigt aktuellt tema. Men jag förvånas av hur mycket familjerelationer fortfarande tycks spela roll i vuxna människors liv.

Måndag

Ja men god måndag på allesamman. Jag sitter i ÅA:s datasal och låtsas studera, skriver på min antologitext och printar, stryker, funderar, snusar. Förde mina Doc Martens till skomakaren och en väska som behöver ny dragkedja också, nu satan blev det äntligen gjort. Det här är nåt jag har velat få gjort i flera år säkert, och så är de färdiga redan imorgon. Så typiskt! Var via lopptorget på Universitetsgatan också och handlade åt mig ett par byxor. Blev närapå förskräckt i pukukoppin, herregud så jag går omkring och ser ut. Som en spurgu, i skitit hår, ful mössa och oändligt hemska lököbyxor. Hamnade dra på mig mina nya byxor direkt för jag stod fan inte ut med att se på hur jag på riktigt såg ut.
Det är nog som att hela kroppen har brakat samman också. Jag behöver större byxor, och magen putar. Jag borde fan börja springa regelbundet, yoga borde jag också börja med, för att hålla den här arma kroppen vid något slags kondition. Det är hemskt att bli äldre när allting bara förfaller, likt en gammal gård eller någo. Det skulle behövas regelbundet arbete för att hålla sig i trim, men det här är ju ingenting jag prioriterar. Nå, vi ska se vartåt det här banar. För tillfället vänder jag mig mest bara inåt, till det jag har att säga och det jag vill skriva. Man får väl ha det så också ibland. Framgången låter vänta på sig, men man drar sina strån hit och dit och hoppas att man klarar sig en månad till.

Ge er, föräldrar!

Om det är något jag har lärt mig här i min barnlösa tillvaro, så är det att barnen alltid vet mest, i en familj. Barnen är smartare! Det är bara att ge er. Barnen kommer alltid att föra den mest klarsynta diskussionen, när det handlar om er som familj. Om ni inte visste det redan, så kommer det kanske som en påminnelse. They will always know better than you.

Ta sig själv ut

Idag tog jag mig själv ut på springrunda: något jag inte har gjort sedan någon gång då det fanns gräs på marken och fåglarna sjöng och sådana saker. Det blev förresten en dålig jämförelse för det gör de nu också, men jag menar sommaren. Har inte sprungit sen jag faktiskt satsade och köpte nya springskor efter att jag kände mig caférik i augusti. Jag tog det försiktigt, för det kändes som att jag var något av ett ånglok som stått i garage i flera månader. Sakta rultade jag fram, försiktigare än någonsin. Och det började klia på magen. På magen! Och kring höfterna så klart, men på magen! Det har det aldrig förut gjort. Händer det åt er också, att det börjar klia alldeles fruktansvärt när blodet börjar cirkulera till platser det inte har cirkulerat på under en lång tid? J tycker att jag är ett UFO när jag talar om sådana saker.
Det kändes bra att springa och bra att komma hem, men sen i K-Market höll jag på att ramla i golvet, det blev alldeles svart framför ögonen. Men sen hade en vän skrivit åt mig att hen är glad att få vara min vän, nåt i den stilen. Jag blev så HIMLA JÄVLA glad. Jag vet inte om jag blev mer glad för orden eller för att den saken liksom hände. Att nån tog tid till sig att skriva en sån sak, förstår ni? Ibland blir man bara så glad åt en företeelse i största allmänhet att man nästan lite tappar bort om den var riktad till en själv eller inte. Det är kanske inte så viktigt heller. Fast klart att det var viktigt. Äh, ni förstår.

Gun vänder sig i sin säng

Idag sitter jag och filar på lite logor och dylikt. Förra veckan gjorde jag Svordom-omslag. Det blev kanske det häftigaste omslag jag nånsin gjort. Ni får aldrig se det, muahhaha. Nå visst. Men poäng: det ska bli så skönt att ha alla dessa i och för sig trevliga små uppgifter ur världen, så jag kan fortsätta jobba med MIN STORA ROMAN. Because it's coming. Ibland vaknar jag om natten och känner på mig hur Gun vänder sig i sin säng. Hon sover, liksom jag, sen vaknar hon upp om natten av ingen orsak alls, och sen gör hon saker. Aj satan, det blir så bra. Så kan jag tänka ibland.

Och så vidare i all oändlighet

Lyssnade på Ricky Gervais som smakade på hot sauce och pratade på Youtube igår, och där sa han nåt som jag tyckte var så träffande. Att folk idag blir kränkta för att andra inte respekterar deras åsikter. DET tycker jag sätter fingret på allt som jag har så svårt med nuförtiden. Debattklimatet. Allt. Att folk bara tutar ut sina åsikter utan belägg och utan att lyssna på motargument.

"Men jag TYCKER såhär. Och jag måste få tycka såhär, du kan inte säga att jag inte får tycka såhär." "Men om du har fel då?"
"Det handlar inte om det, det handlar om att du försöker trycka ner mig pga min åsikt."
"Nej, jag försöker bara förklara vad du har fått om bakfoten."

Och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Det finns egentligen en massa annat jag kunde skr,
äh vi tar det en annan gång. Det är för mycket nu.

Tjena tisdag

En av de ruttnaste veckodagarna oftast, om ni frågar mig (jag är tisdagsbarn) men idag sken solen så jag utvecklade en knallig huvudvärk. Nu har jag dock stjälpt i mig en balja kaffe och är igen på gång i högsta grad.
På programmet idag: rita kombinerat medeltida monster med grodhuvud, skriva på antologitext. Belöning: Se på Bachelor med Nick, äta chokohavrerutor.

Superb dag

Voi perkulan pieksut mikä päivä det var igår! Igår var alltså en så jäkla stor dag så det helt enkelt måste beskrivas.
Var först på skrivhandledning med superba Mia, fick veta att min antologitext visst har potential, visst har en bra berättelse, bara behöver litet oomph, litet förstärkning av vissa grejer, litet flipp helt enkelt. Det här tycks hon annars framhålla mer än ofta: att man måst flippa när man skriver. Låta det fara bara. Jag som inte trodde att jag hade några problem med den saken, jag menar: jag är väl the queen of textflips? Eller? Åtminstone flips in real life.

Var lätt salongserusad på vägen hem, började nynna på en fånig melodi som sen resulterade i en URFÅNIG sång som jag senare sjöng på Poetry Pub där jag gjorde min debut som estradpoes. Jepp, igår gjordes det för första gången. Högt och fult sjöng jag, och sen läste jag en mer seriös dikt som också är väldigt färsk och inte handlar om nånting alls egentligen. Det bästa är att det kändes helt fantastiskt. Det var en sån piece of cake, alltså. Menar inte att jag var nån form av sensation, men menar bara att det är så skönt att vara gammal och o-nervös, lugn och att på riktigt inte give a fuck. Att bara glida in i sammanhang efter sammanhang och typ vara hemma överallt. Alltså jag har alltid önskat att jag vore en sån där som inte ger ett fuck och nu äntligen börjar jag leva upp till det.

För sen: jag gick hem, ringde till J på vägen, hade ett sånt fint samtal, kände mig själv stanna vid Suxes, alltså jag bara stannade, det var något som höll mig där och sen gick jag in, beställde en öl, satte mig vid ett tomt bord och det var inte alls hemskt: det var bara otroligt skönt. Det var karaoketorstai. Och sen sjöng jag Say My Name med Destiny's Child. Började snacka med folk, började dansa medan andra sjöng, hade fina små stunder och samtal och kvällen liksom började gunga, den blev tidlös. Rökte tobak med äldre herreman som tyckte att jag hade fint skuren jacka. Att "såna där ser man inte längre". Tack J, gammal Benetton. Laatutavaraa. Sen sjöng jag Hot Stuff med Donna Summer. Träffade amerikaner. Kom hem och var så i fyllan att jag inte kommer ihåg vare sig hemfärden eller hur jag kom i säng. Bara euforin minns jag och bär med mig fortfarande. Glömde en vante och min halsduk som är från Spanien, ska försöka gå efter dem idag.
Det fanns en tid då jag njöt av att gå på krog ensam, sen kom en tid då det kändes fruktansvärt angstigt och nu kan jag deklarera att tiden igen är kommen då det är ALLDELES FANTASTISKT att gå på krog ensam igen. Herregud vad bra jag har det nu igen. Hjälp, o, hjälp.

Och här bjuder jag på sångtexten:

Ett stycke avgas i din näsa
Ett stycke bok du ej kan läsa
Ett stycke målbrott i din halsöppning
Ett stycke felaktig uppfattning

Om du vill kan du vara vem du vill
Det finns ej nån som kan invända nåt därtill
Om du vill kan du vara min vän
Vi kan byta uppgifter sen
Jag har personlighetsdrag som ej e tilldragande
Men det kan du säkert leva med

Ett stycke oförstådd poet
Ett stycke obevarad hemlighet
Ett stycke frågetecken i din handling
Ett stycke mänska i förvandling

Mörkret sänker sig
Jag tror ni nog förstår mig
Mörkret sänker sig
Sideffekt delay

Den känslan

Det nalkas pms-tider, man kan alltså förvänta sig rajvare både här och där. Att jag aldrig lär mig att censurera? Men alltså, det finns något i pms som jag gillar, hur konstigt det än kan låta. Det är det där djuriska på nåt sätt, den där motstridigheten, surheten och känslan av att ha allting emot sig: på nåt plan känns det så äkta att jag tycker att man inte annat kan än välkomna det likt ett surt gammalt fyllo som en gång i månaden parkerar sig i farstutrappan. Hunden drar och jag blir förbannad, jag vill gå utan att nån drar - INGEN SKA FÅ STÖRA MIG, liksom. Den känslan, konstant.
Det var nån som sa att man också blir mer kreativ när man har pms (rätta mig om jag har fel?) Det här tycker jag mig också känna igen: ett ilsket behov av att skapa dyker upp, det får vara vad som helst, men det ska helst vara stort och provocerande.

Dom och vi

Det är mycket som snurrar omkring i huvudet en sådan här tidig februarieftermiddag. Mest dravel. Så mycket dravel. Det är svårt att veta var man ska börja, men jag känner mig ungefär som en urvriden disktrasa. Äh, allt jag säger låter dessutom klyschigt och använt. Men det var en sak jag ville ta upp. Det är tankar om fördomar och elit, som jag har blivit påmind om att existerar såhär på sistone. Gjorde ett försök att skriva baksidestext till vår skrivkurs antologi som ska ges ut i höst, och fick bl.a. en kommentar om att det här med att skriva i "vi-form" osar självutgivning. Jag blev så klart sur redan då jag fick höra det, men det är egentligen först idag som jag mer har börjat fundera på vad en sådan inställning egentligen innebär. För det första, att det här med att "självutgivning", det är fult, det är banalt. Det är sådant som man ska hålla sig långt borta från nu då man hör till gruppen "riktiga författare". För det andra, att man överhuvudtaget resonerar kring självutgivning och "riktig utgivning" på förlag som två vitt skilda saker. Ja, måhända kommer det ut en hel del skräp på självutgivning, måhända ska man "låta annorlunda" när man ges ut på förlag, men tycker att en inställning i vilken självutgivning per automatik är lägre stående, är elitistisk och bara otroligt ful. Är det ingen som reflekterar över vilken makt förlag och dylika instanser överhuvudtaget har över skapande människor? Förlagen finns så klart, för att en viss standard ska upprätthållas och för att man ska skilja riktigt kvalitativa verk från andra, men samtidigt, så leder väl förlagens makt till en viss likriktning överlag inom litteraturen, att alla verk mer eller mindre strävar till att bli eller blir likadana?
För det tredje, att det att man skriver utgående från ett "vi" på bakpärmen, på något sätt skulle vara banalt. Varför får man inte göra det? Varför ska vi förneka det faktum att vi verkligen är ett "VI" som tillsammans har gått igenom och kommenterat varandras texter, som verkligen har gjort allt för att vi tillsammans ska ge ut en fucking bra antologi? Jag tycker bara att det är en så rutten inställning att utgå ifrån, och ju mer jag tänker på det, desto mer irriterad blir jag, desto mer har jag lust att slå näven i bordet och säga okej, fuck "vi", jag kör väl mitt eget race om det är så det ska gå till. En misstro till detta "vi" speglar dessutom, tycker jag, hela samhällets inställning till hur man ska leva och vara överlag nuförtiden: här finns inget "vi" inte, här finns bara du och jag, låtsas-framgången och väggarna, och så är det upp till var och en att vara sin egen lyckas smed. Jag säger bara fuck it all, och tur att jag har mitt punksammanhang, där ingen nånsin skulle ifrågasätta om man får säga att "vi" har gjort det ena och det andra, där gemenskapen står i fokus och där individuell talang och begåvning är småsaker och strunt, där man inser att gruppens styrka och vi tillsammans är det som räknas.

Det är väl klart som korvspad?

Elegi till en röksvamp

Du kom över hav, över himlar du flög

i packningen ruvade du, loj och trög

Ej anade du livets öden och spratt

att hemmet dig sökte från norrklotets natt

I månader sju eller något ditåt

jag följde din livscykels pompa och ståt

Om dagen du vilade långsynt och blek

på kvällen du lyste som ett diskotek

Så kommo en vind, ja vi säger väl så

och där fanns väl ingen som sa "passa på"

och rätt som det var du i sladdarna hängde

förskräckt och förbryllat du dängde och flängde

Jag sträckte fram handen, sa "hur är det fatt"

och rörde vid sladdarna, aj sicken fåntratt!

och du sade "poff"och skjöt ut en raket

jag visste att nu allting på sig sket

Och proppen den väste och datorn sa pang

jag anade oråd av största falang

Jag trodde med ens att vi alla fått spader

men datorn var oskadad: Joakim var glader

Och där låg du svartbränd och död i min hand

ditt ljus, ditt bagage uti himmelens land

En röksvamp med sorghatt du omvandlats till,

jag tittade på dig med vidgad pupill

Ack å, vilket skådespel, ack o, vilken sörja

I rök gick du opp, eländiga smörja!

Nu natten sig mörk och kuslig sänker

där du från ditt hörn ej mer blänker

Gräset är redan grönt på min sida, så varför sukta efter grannens gräs?

En sån här förmiddag sitter jag och tänker på varför det så ofta är så att människor till alla pris vill försöka vara bra på sådant som de överhuvudtaget inte har fallenhet för? Liksom, en människa som inte är speciellt utåtriktad drömmer om att vara mittpunkten och att vara frispråkig, stark och öppen, medan en människa som är högljudd, vild och ofta mittpunkten av allting, kanske drömmer om att ha de där tysta, intellektuella diskussionerna som de upplever att sker på sidan om, som nästan ingen annan får ta del av. Det är lite som det där med att de lockiga vill ha rakt hår medan rakhåriga drömmer om stora lockar. Varför är det så lockande (lockande med öhm, lockar) med sånt man inte har?
Nu kom jag att tänka på den här bloggens urprungliga motto: The grass is always greener on my side of the fence eller vad det nu var. Jag hade inga tankar på det här när jag skrev det där mottot, men nu plötsligt är det som att det säger sig självt. Gräset är redan grönt på min sida, så varför sukta efter grannens gräs? Nu vet jag inte vad jag svamlar om riktigt, men jag läste också nån gång att det är få människor som jobbar med saker som de verkligen är bra på. Liksom, att det är ett genomgående mänskligt drag att inte veta vad som är ens styrkor och att sen sätta mer fokus på sånt som man är riktigt usel på än att bara falla tillbaka på det som kommer lätt för en. Jag tycker det här är så sabla intressant bara. Det är väl också ett i högsta grad mänskligt drag att till varje pris villa utvecklas och liksom känna sig växa, som människa. Det är kanske därför som folk vill bli bättre på sånt de inte är bra på. Men hur konstigt det än kan låta, så har jag inte något annat intresse än att göra saker som jag från början är bra på och sen hålla mig till dessa. Alltså: jag vill komma lätt undan. Jag är överhuvudtaget inte intresserad av att jobba hårt för något jag vill uppnå, jag vill kunna få det jag kan få med minsta möjliga ansträngning. Låter det fult? Ja, kanske.

Att dricka från samma glas

Det är en grej som jag med jämna mellanrum tänker på med glädje. En sån där kort, liten, namnlös situation som ändå är så stor i sig, eftersom den säger att man har träffat en av "de sina", alltså en sån där människa som i grunden alltid kommer att förstå allt vad man gör (tänker jag mig).
Jag ska förklara.

Efter en spelning, på Kirjakahvila, så satt jag på en stol invid disken och gjorde ingenting alls, jag bara satt. Den här människan, som jag känner sådär lite, kom gående och hällde vatten åt sig, vattenkannan stod typ bredvid mig.
"Ska du å ha?" fråga hen.
"Jotack", sa jag.
"Går det från samma glas?" sa hen.
"Jo, naturligtvis", sa jag.
När hen hade druckit hällde hen upp vatten i samma glas och gav det till mig.

Och när jag sen drack mitt vatten, från samma glas så gick det bara en sån varm känsla genom mig, för att det var något som hände där i just den där lilla stunden. Det var det där med att dricka från samma glas. Att nån man knappt känner, sådär i förbifarten frågar om det är okej att dricka ur samma. Och att jag heller inte reagerade, att situationen liksom bara förlöpte. I nån annan situation skulle det vara hur mysko som helst med nån som inte ger ett nytt glas åt en annan, men det är såhär det funkar när man träffar människor som liksom på djupet lever ett liknande liv som en själv och som heller inte bryr sig om att anpassa sig till samhällets oskrivna artighetsregler, som att alla ska dricka ur olika glas. Nån som också värdesätter mindre disk, överlag: mindre förbrukning av allt. Små situationer där man kan spara, inte mycket, men i det här fallet, jobb åt nån annan, som sen ska diska! Alltså det är såna här små situationer som gör mig så himla bottenlöst glad. Jag vet inte hur jag annars skulle beskriva den här situationen. Själv är jag ju en sån pryd tönt, att jag aldrig skulle våga fråga nån annan om det duger med samma glas. Det är ju lite synd, men jag ska försöka komma ihåg den här situationen, bära den med mig.

Den tysta massakern

Tja, det ter sig nog som att de röster jag gillat mest i bloggvärlden håller på att tystna, en efter en. Det innebär också att jag själv känner mig lite ensam här med mitt brötande. Eller, jag ser ju nog att folk går hit och läser (tack för det) men jag saknar ju nog lite det där allmänna utbytet, känslan av att man läser varandras texter och sådär.
Jag tror helt sonika att det är det politiska klimatet som har lagt sordin på mänskor. Man orkar liksom bara kämpa till en viss gräns, och som det nu är ter sig allt med regeringen och dess beslut så oöverkomligt fruktansvärt att man liksom tystnar. Eller så känns det. Allt annat som man skriver om här blir ju bagateller, i jämförelse med vad som händer därute: avslagna asylansökningar, splittrade familjer, människor som skickas till sin död, den här tysta massakern som sker på våra gator varje dag, hela tiden. Det är ju fan lika illa som murar och koncentrationsläger fastän det sker i det dolda, det är ju faktiskt ännu fulare för att man döljer det. Och just det att alla känner sig så maktlösa, att ingen riktigt gör något. Det är så symptomatiskt för vår tid, vi har nog blivit så otroligt hämmade som människor, omgivna av så mycket pina så att det inte berör oss längre. Sådär i allmänhet: så länge ingen stör oss vid morgonkaffet, så är allt liksom fine. Men inuti kvider vi och gråter.

Dina issues!

Kära blogg,
jag har drabbats av någon form av överaktivitetsskov. Vaknar halvfem om morgonen och formulerar meningar som jag är tvungen att stiga upp och gå och skriva ner. Sen somnar jag bortåt sjutiden, och skulle fortsättningsvis kunna sova hela resten av dagen.
Märker bara att jag överlag har så dåligt tålamod nuförtiden, jag orkar inte förklara, orkar inte upprepa. Jag skulle bara villa ta tag i mänskor, ruska om dem och ropa, "Du har fel! Och om du inte förstår det är det din egen uppgift att ta reda på varför."
Det hjälper inte heller att vi har en sköthund som kräver en massa sinnesnärvaro och lugnt leverne, som knappt klarar av att gå i koppel eller ännu mindre, möta andra hundar och jag skulle helst bara ta tag i hundattan och ropa: "Dina issues! De borde inte vara några issues nåt mer!"

Snark

Alltså LADIDAAADIDAAA jag behöver en ven. Så att jag kan sitta och snacka med vennen istället för att bröta ut på sociala medier, i fyllan. För jag var nere på treenikämppän (eller vad heter det? ÖVNINGSLOKALEN??) och lyssnade lite på hur inspelningarna går och fick mig lite vin och blevo mig lite uppsluppen, och jag har en sån där allmän känsla av att jag inte kan vara civiliserad nåt mer? Frågetecken? Alltså jag KAN, men jag vill kanske inte. Nej, tvärtom. Jag vill, men jag KAN inte.

Jag är bara så trött på att vara med hundar och sen mig själv. Jag känner mig mer som en hund än som en människa, på många sätt. Jag kommunicerar liksom med dem hela tiden, inte undra på att hundmänniskor i allmänhet uppfattas som lite sturska och korta i tonen. Det är ju så man kommunicerar med hundar: man säger sina små kommandon, men mest gör man det med kroppen. Man menar det man säger. Man lär sig att mena vad man säger, för annars är hundarna bara fuck that human no means what she says. Att kommunicera med ett djur. Lära sig hur man gör. Man får ju heller inte låta det stiga åt huvudet på en, det där med att man är on top of the pack.

Snark.....

Märker ni hur trött jag blir på den här diskussionen?

Ur ponks bitterlåda, del 765

När man för sjuttioelfte gången stöter på en sån där välutmätt bild på vacker, alternativ människa i utsökt myspysomgivning med perfekta kläder och spelat förvånat ansiktssuttryck. Och man ba "jaja, du är smal och snygg och så i tiden."
WE KINDA KNOW.

Seriöst! Igen?

Och lusten att kommentera på dom som levererar sina tredje, eller fjärde barn på Facebook med orden "Seriöst! Igen?"

En av västerlandets största sanningar

Nu ska jag komma med en av västerlandets största sanningar ever: du är inte ensam om att leva inne i ditt eget huvud. Gah!
Det verkar som att många människor, fortfarande, i vuxen ålder, sätter ganska mycket tid ner på att jämföra sig själv och sina egna tankar med världen och dess förväntningar på dem. Nu ska det här inte uppfattas som nåt "du ska inte tro att du är speciell bara för att du har ett rikt inre liv"-påstående - men alltså: ALLA (okej, de flesta) lever i ett liv i vilket det är ett constant battle mellan det egna huvudet, dess tankar och fantasier versus den yttre världen med alla dess påtryckningar och inlärda sociala sammanhang. Det var som att en stor bubbla gick sönder för mig här för ett antal år sedan, då jag plötsligt insåg att mina tankar överhuvudtaget inte är mer tokiga än de flesta andra människors. Jag skulle våga påstå, att utmaningen att bli något som man själv uppfattar att är en balanserad och fungerande människa (för det gör alla andra ändå) är att hitta nåt slags kanal mellan det egna huvudets funderingar och världen och dess förväntningar på en. Lösningen på det är, hör och häpna, att öppna munnen och bara kommunicera det som rör sig inne bakom pannloben på en. Okonstlat, ofilterat: bara säg det och världen blir en mer förståelig plats. Nä, märkvärdigare än så är det inte.

Mellan hopp och förtvivlan. Radioprogram.

Snubblade över det här radioprogrammet: om finländska Maria som är flickvän till en irakisk asylsökande som väntar på besked.
Gripande program på många plan. Och visst är det jävligt upprörande: att Europa är en så fruktansvärt avvisande plats idag. Det är ju helt oacceptabelt och jag tror att många har dåligt samvete också pga att man känner sig så maktlös och hopplös när man inte riktigt tycker att man gör tillräckligt eller kan göra något åt det, man skriver under nån Amnesty-petition och delar nån länk här och där men det är liksom inte så mycket annat man tycker att man kan göra. Eller det skulle liksom ta upp all ens vakna tid att på riktigt göra nånting. Som den här Maria sa, hon har skrivit till presidenten. Det är dit man går, till sist. Man riktar sig till landets högsta höna och ropar, mellan gråtattackerna: "Kan DU kanske göra något? Kan du det?" Visst är det helt bisarrt.

Människor som är dödshotade i sina egna länder kommer hit, väntar i evighet på att få veta om de överhuvudtaget får stanna här, och sen om de får avslag har de 30 dagar på sig att dra dit pepparn växer eller fortsätta vara här som papperslös. Vad betyder det här egentligen? Jo det betyder att Finland, idag, just nu är med om att både fysiskt och psykiskt (irakiern här hade t.ex. utvecklat magsår) bryta ner människor. För det andra uppmanar man folk att bli kriminella. För hur överlever en papperslös? En som inte orkar ta sig nån annanstans? Jo, man söker sig till vad som helst som innebär en chans att existera också imorgon. För det tredje, så bäddar man för självmord. Applåder Finland. Alltså det här är så ruttet så jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Måste nog inflika att psykologen i programmet nog här har en lite futtig roll som frågeställare och "hur schännnnner du egentligen"-floskelmakare men Maria är så otroligt tydlig i sitt språk: nu är det åt helvete. Han fick henne i varje fall att prata så att hon kände sig lättare efteråt: bra så. Men ändå, kan inte låta bli att ifrågasätta psykologers roll sådär i största allmänhet när det kommer till frågor som handlar om riktiga, samhälleliga problem som är orsaken till att människor far illa. De riktar liksom hela tiden fokus till människan i fråga och vad hon kan göra för att för stunden må bättre, men det är ju liksom itne det som det alltid handlar om. FIXA LANDET liksom, så mår jag bättre!

Glad av punk

Jaahas, här sitter jag i fyllan och har det gott. Just här om dagen satt jag och läste om nån slags depression som är mildare än vanlig depression, men som liksom kan hänga med en sen barn, minns inte vad den hette nu men jag satt allvarligt o funderade på att kan jag vara drabbad av nån sån? Nog är det så konstigt: man kan vara så lycklig, men samtidigt gå och fundera på om man är deprimerad på nåt plan. Tror nog det är ganska allmänmänskligt på nåt sätt, eller kanske inte? Det verkar som att min största energi går åt till att fundera på hur andra mänskor har det ibland, o att sen jämföra mig med dessa.

Idag när vi spelade vår första keikka med Sputnik, så var det flera som efteråt sa att det var så kiva när jag var så glad när jag spelade. Har inte ens tänkt på det, att står jag där o är glad? Sen sa vår basist, att "nå Lotta är alltid glad". Har faktiskt inte tänkt på det, men vill nu föreslå att det kanske är för att dölja att jag egentligen är ganska lost på nåt plan, ganska miserabel. Eller, om man nu är ute bland mänskor, varför inte visa lite glädje då? Man surar ju nog hemma. Paradoxalt nog så gillar jag mera sen mänskor som surar i det offentliga. Haha! Nå kanske det bara är så - inte ÄR jag ju på nåt plan missnöjd eller ledsen heller kanske, men ändå: jag kan nog ibland slås av nån sån där djupt gående känsla av total ledsenhet.
Jag minns när jag kom från sommarlovet, det var på sjuan och hur vi gick upp för trapporna där i skolan, en massa barn, en massa stoj, och hur jag bara tänkte att det här är ett sånt satans piss. Jag vet inte varför just en sån till synes betydelselös bild har följt mig hela livet, det var bara nåt som klickade där. Att här går man, och det suger. Sen efteråt har jag ju nog förstått att jag inte var ensam, men det är kanske när de där mest högljudda alltid ska bli nåt slags förebild, att så ska man ha det, så ska man liksom vara. Ständigt accepterande och fucking nöjd, fast allt e piss.

Jag blir så glad av punk, så är det. Bandet före oss var så bra: där stod en straight edgare och bara sjöng, vrålade och lade ut text om allt som han tyckte att var skit. Ei valtiota, ei rajoja. Kändes så sunt att nån står där och säger saker som jag helt o hållet kan skriva under, inget bullshit, inga onödiga utsvävningar: såhär e det, jag e int nöjd. Det är nog så fiffigt att ha att göra med såna som i grunden delar ens värderingar och där det liksom är det normala. Jag blir helt salig av det, just för att det känns som att jag största delen av livet har varit tyst om mina små outvecklade tankar, för att jag mest umgås med sådana för vilka kanske det egna förverkligandet mer står i centrum. O sen e det bara så satans fräscht när nån säger: inga gränser, inga nationer. Ja men precis! Så vill man ju ha det, liksom.

Ja, här står jag och e glad o gamal.

Långrandig fan

Känner mig som en långrandig fan som bara konstaterar att "allt går bra" eller "allt e svart" och inga nyanser däremellan. Nu är det liksom bara alltigenom bra, alltihopa. Det känns som om jag får bekräftelse från alla håll och det sällsynta är att jag också själv är nöjd med vad jag gör. Jag kan bara stå vid sidan av och nicka och säga att "jojo, visst e det bra detta?" Känns så fucking bisarrt. Hade en på besök igår som inte mådde bra alls, alltså verkligen ett vrak till människa som har svårt att få nånting alls att hålla samman. Jag kunde ju inte bara sitta där och säga att "ja men jag, har inga problem alls." Det sa jag ungefär, men försökte nu vara litet modest och samtidigt påpeka att "ja men livet, det har jag inga idéer om alls vart det är på väg".

Början av januari

Hej kära blogg, ursäkta att jag försummar dig. Det kanske är det nya året, det kanske är osäkerheten inför vad det ska innebära, det kanske är för lite eller för mycket, det kanske, kanske, kanske.

I alla fall. Detta har hänt:
1. Jag kom över juldepressionen
2. Jag var på en himla rolig hemmafest som jag kommer att leva på länge. Drog igång spel och frågelekar och allt världens: var högst antagligen himla irriterande och översittande men jag hade på nåt sätt i mig att måste-rikta-dig-utåt-nu-till-vilket-pris-som-helst efter den långa ensamhetskoman. Så det slutade med sanning eller konsekvens! Bland 30- och 40-åringar blir det faktiskt himla festligt. Det är otroligt hur basala frågor vi alltid egentligen har att göra med: som livsångesten, på olika sätt. Vad det ska bli av oss. Varför vi inte började sjunga, till exempel. Såna saker.
3. Jag har min första punkspelning på onsdag. Det kommer att gå bra. Kom dit.
4. Jag har lite jobbnojor men bara lite. Det blir nog bra.
5. Jag ska ta tag i det där romanprojektet, snart, igen. På allvar. Det är så konstigt, för jag är fortfarande helt löjligt säker på att det kommer att hålla, ifall jag bara ger fan på att ro det i land. Så det måste göras.
6. Det har blivit ljusare ute. Vet inte om det beror på snön eller om det verkligen redan har blivit märkbart ljusare ute. Säkert lite bådadera.
7. Har börjat dricka två liter vatten per dag med hjälp av appen Plant nanny. Det goda med den appen är att man inte bara tar hand om sig själv utan också en virtuell planta. Och vem vill nu att en virtuell planta ska torka ut och dö? Nå just det: ingen! Så nu ska jag ta reda på om detta för med sig några omvälvande livsförändringar som bättre ämnesomsättning och elastisk hy. Hittills har jag lärt mig att jag innan har druckit PÅ TOK för lite vatten. Mina inre organ måtte i tystnad ha kvidit i missnöje medan jag har smörgåsat på. Nu går jag omkring och skvalpar. Men det känns bra på nåt plan. Det jämnar nog ut sig. Redan nu, efter tre dagar, behöver jag itne springa på vessan stup i kvarten.

Fyrverkerier: symbolen för vår totala likgiltighet

Ja men gott nytt år! Jag har inte haft något att säga riktigt, och jag sitter här och är lamslagen efter julfestligheterna ännu också. Det var så mycket, det är så mycket med familj och hela alltihopa. Jag fick ett sånt underligt vemod efter att jag kom hem till Åbo, riktigt jävla svart såg det ut, så jag laddade ner candycrusherna igen och så har jag suttit och fördjupat mig i dessa. Jag vet att man inte ska tveka och låta sig bli slav under sina nöjesaddiktioner, men ibland är jag helt enkelt för svag och låter kroppen bestämma. Jag blev på så uselt humör av alla dessa "ja nu lämnar vi 2016 bakom oss, tadaa 2017". Som om det skulle innebära nåt bättre, nåt nytt? Varför skulle det det? Samma skit, om inte ännu allvarligare, ännu värre ska vi deala med under året som kommer. Och så tänkte jag på det, dessa eländiga fyrverkerier som symbolen för vår totala likgiltighet. Inte nog med att vanliga människor sätter pengar på raketer, städerna gör det också. 2017, och man tycker att det finns budget för fyrverkerishower! På riktigt! Pengarna som gick till fyrverkerierna som alla städer tycks bjuda på, de hade kunnat rädda liv. Och om de kan rädda liv, så varför gör man det inte då? Varför stiger inte stadsledarna fram och säger att "ja men eftersom vi är i den här situationen att det finns människor som behöver akut hjälp, så har vi bestämt att årets fyrverkeripengar går till katastrofhjälpen istället". Vem skulle ha något att orda mot det? Folk skulle knappast börja väsnas att "ja men raketerna, för fan!?" Ingen vill ju vara the bad guy, det är bara i filmer som folk är giriga bad guys och föredrar raketer framför krishjälp. Såna skrattar vi hånfullt åt, eller hur? Det är kärleken som vinner.
Men när den ju inte gör det. När ingen törs slå näven i bordet och konstatera att nu kan vi undvara våra egna festligheter och istället skåla för vår välvilja att hjälpa andra. Men nej. Det nöjet ska man inte få. Vi ska tydligen bara i all oändlighet låtsas att allting är fint och elämäsi kesäkuntoon och nehej, här finns ingen kris, vadå kris? Nä, här är inga miljontals människor på flykt, vadå, har du inte skumppa? Vi lever i ett Europa i vilket MURAR har byggts så att folk inte ska kunna komma och gå som de vill. Vi kan låtsas vara så jävla välvilliga och neutrala men murarna är realiteten.
Så om ni undrar varför jag går omkring och surar så här kom anledningen till detta. Jag börjar bli så oändligt TRÖTT på mänskligheten och har så svårt att hålla upp någon form av positiv anda, jag ser liksom ingen orsak att skratta alls, för stunden. Så jävla arg är jag.

Nå väl, nu ska jag börja året genom att vikariera nere på skolan i tre dagar. Det blir nog bra, lite som ett ämbar iskallt vatten i nacken. Kan behövas emellanåt. Sen kan man igen uppskatta sin underbara tillvaro bland självförverkligandenas våndor.

Det ser inte ljust ut

Ja, här sitter jag och jobbar med det sista projektet för året: en saga som det har satts lite ljudeffekter och musik på. Det är angstigt, det är svårt, det har varit roligt, men det här sista skedet är alltid ångestladdat, nu ska det liksom vara klart. Ska de vara nöjda, har jag gjort tillräckligt, är det här nu verkligen värt att få betalt för? Det är sådana frågor jag sitter och tampas med.

Imorgon är det nyårsafton. Den kommer i år att symbolisera året som har gått: det kommer att vara tyst här. Ensam kommer jag att sitta hemma med angst-hunden som inte kommer att villa gå ut på grund av raketerna, inte har någon tagit kontakt med mig om några festligheter och inte har jag hört av mig till någon annan heller. Det känns både lite snopet och ganska skönt, kan inte riktigt bestämma mig för vilket. Ser i alla fall fram emot ett nytt år trots att nyår för mig sällan brukar betyda några större förändringar, det är snarare om höstarna som det händer grejer.
Som Jenny skrev, så tycker jag också att det sällan har varit ett sånt buzz kring hur dåligt ett år har varit: det verkar som att de flesta bara sitter och står ut med årets sista dagar och ser fram emot ett nytt år som man hoppas att nästan inte kan bli sämre än 2016. Jag, tror ju min natur trogen, att det kan bli ännu sämre, faktiskt. Det ser inte ljust ut för världen. Och med de orden drar jag nu halsduken tätare kring nacken och går och hoppas på att nån, nånstans, inom politiken, ska ta sitt förnuft till fånga.

Mellandagar

SKAM

För de som sett och hört alldeles för mycket om den här serien redan, skit i detta inlägg. För er som inte hört något om Skam, se det! Det är en norsk ungdomsserie, i princip liknande som de flesta ungdomsserier som genom tiderna har gått på teve, fast den här är ny och fräsch på nåt vis: den är i tiden, den går hand i hand med sociala medier, den tar upp brännande frågor som jämställdhet, ras- och klassfrågor och den är fantastiskt rolig också. Samtidigt som den handlar om alla de grejer som alla (edit: de flesta) gått igenom när det gäller förhållande, vänskap, sex, livet, you name it. Och så är den välgjord och spännande. (Exempel på scen: den muslimska tjejen i mitten på bilden bär hem den blonda i bakgrunden då hon druckit för mycket, bakgrundsmusik: Härlig är jorden). Se Skam! Första två säsongerna nu på arenan med finsk eller svensk textning, säsong 3 på Nrk.no med norsk text. Och en fjärde säsong är i görningen.

Mera Derren i livet

Såg på den otroliga trollkarlen Derren Brown och hans senaste show Miracle, och kom igen ihåg det här med att man endast har kontroll över två saker här i livet: sina tankar och sina handlingar. Resten är faktiskt rätt så uppe i det blå. Skönt att komma ihåg.

Nehej

En rastlös och oproduktiv söndag har vi här. Och jag vet: det är inte som att man skulle behöva vara produktiv om söndagarna, men om man åtminstone hade sluppit gå här med sina upprepande, för många gånger tänkta skittankar som inte spelar någon som helst roll för någon, så hade det känts lite bättre. Ifall man hade satt sig ner, inte av uttråkan och utmattning, utan för att vila. På riktigt, för att vila. Om man hade bryggt sig en fin kopp te eller nånting. Men nej. Alltför ofta tänker jag att ett barn hade varit lösningen på allt, hade gett ett ofrånkomligt och självklart fokus åt en: nu håller du den här klumpen nöjd och vid liv. Jag tänker att en tonårsgraviditet egentligen hade varit det enda rätta: ens kropp hade som i förbifarten värpt ut ett barn och studsat in i sin gamla skepnad direkt därpå. Och så hade man haft en tonåring idag. Man hade kunnat relatera till hen, egentligen under hela hens uppväxt hade man kunnat vara där och varit närvarande, för att man hade orkat, för att man hade kommit ihåg. Att nu börja sätta igång med någo barnavlingsprojekt som tretti-fucking-nånting känns lite som om mommo o mofa skulle fara på yoga-retreat med LCHF-diet: bara fel. Och förlegat. Som att man hade satt upp ett finger och sagt att vänta nu, tiden. Öh, jag ska ju också hinna föra släkten vidare. Ähum, jag ville också.
Äh, tyst bara, din slitna hösäck, din kropp hade vridit sig av olust över att i ett såhär sent skede varit tvungen att producera ett nytt liv.

Det har inte blivit av, så är det. Det har inte funnits i vårt intresse under nån längre period, och så tycks det fortsätta. Det kommer alltid något, nu kommer punkturnén till Tyskland. Då måste jag kunna vara full, annars står jag inte ut. Hur hade det sett ut om man åkt gravid på punkspelning? Imbecillt och fel. Bara fel. Och sen kommer cafét. Då skulle man kunna vara gravid, förstås. Men att, som sagt så måste man verkligen inte få allt. Vi har ett liv som verkligen inte saknar innehåll på något som helst plan, men just sådana här söndagar kan jag känna mig som skräp bara, som att jag har försummat nåt slags uråldrig mänsklig uppgift som bland annat innebär att ta hand om någon ny person. Jag vet att det inte finns några tvång, men när jag skulle villa det, jag skulle verkligen vara en skitbra morsa. Jag skulle må bra av att rikta fokus från mitt ruttna jag mot någon annan. Man kan inte få allt, nehej. Men vi ska nu se.

Spenatplätten: matvärldens marshmallow

Igår kväll hade vi månadens kanske festligaste diskussion. Jag började plötsligt orda om spagetti med spenatplättar, tänkte att det egentligen kunde vara en ganska fin kombination. J började utstöta läten som antingen tydde på skratt eller gråt, jag visste inte så jag sa bara att inte gråter du väl? Nej, inte grät han, däremot var han både bestört och road. Sen påstod jag blatant att man kan stoppa spenatplätten in lite över allt, att den är vad marshmallows är i efterrätter, ungefär. Och mitt i allt var det som att en kanal hade öppnat sig: J föreslog omelett med spenatplättsbitar i, jag föreslog spenatplättshamburgare, en lasagne varvad med spenatplättar och sen det bästa av allt: en fritterad spenatplätts-halvmåne eller shard som garnering på en quiche.
För att fira denna triumf åt jag idag rådbröd med ost och spenatplättar i. Det var helt sjukt gott, jag är inte ironisk. Smörgåsens värde steg med 50%. Testa fast.

Ett konstigt inlägg om fetma och självacceptans

Jag är ju naturligtvis feminist, vilket knappast förvånar någon. Och jag är medlem i den, under de senaste dagarna, ganska stormiga Facebook-gruppen Finlandssvenska feminister. Jag tycker det är uppriktigt synd att feministiska grupper ofta tycks "spåra ut" efter en liten tid, efter att tillräckligt många medlemmar har kommit med och försöker komma med sitt och passa in.
Det är ju inte så enkelt med feminism på nätet, eftersom alla har så olika utgångspunkter, grad av insatthet, grundläggande förståelse för vad genus är. PLUS att samhälleliga rörelser på något vis också alltid har politisk anknytning, även om många inte verkar förstå det. Att till exempel klass- och rasfrågor går hand i hand med feminismen.
Nåh, men nu ska jag skriva om en annan sak.

Det blev en rejäl storm efter att en av medlemmarna i gruppen började orda om fetmans hälsorisker i en tråd där nån hade postat vackra bilder på lesbiska, överviktiga människor (eller hur ATTAN man nu ska säga det där på ett pk-vis). Detta var ju naturligtvis väldigt korkat av personen i fråga, att komma med pekpinnar där och börja orda om att kraftig överviktighet är en hälsorisk och att hon inte riktigt förstår varför det är något att bejaka. MEN, sen gaddade övriga feminister ihop sig (och med gaddade ihop sig här menar jag minst 15 likes per motargument) och smutskastade & hånade den här människan i fråga ganska rejält, trots att hon till och med insåg sitt misstag och bad om ursäkt. Jag blir så trött, för det är ju inte klokt från nåns sida egentligen. Människan har ju rätt, faktiskt: fetma är en allvarlig hälsorisk, men hon borde ha varit net-savvy nog att inte ta upp en sån fråga just i en feministisk grupp där utgångslinjen är att man ska få vara vem man vill, se ut hur man vill, vara fet eller smal, eftersom samhället är nog så fullproppat med förutfattade meningar, fatshaming och dylikt. Jag tycker bara att det är så tydligt, att det finns något annat underliggande i den där aggressionen som sen dök upp mot den där människan som höjde ett fetmans varnande finger. Det handlade inte bara om vad hon sa, utan hur hon vågade komma och ifrågasätta något som de flesta feminister har lärt sig att man INTE FÅR säga, eftersom ALLA KROPPAR ska få vara precis hurdana som helst.

Jag tror att det underliggande i den här våldsamma aggressionen mot människans åsikter, är självacceptans och att många med- eller omedvetet själva är offer för samhällets ideal och aldrig skulle godkänna sig själva som feta, det är därför det här blir så känsligt. För är det inte så, att det är när någon kommer och sätter fingret på ens egen ruttenhet, som man blir som mest arg?
Jag undrar alltså hur många av dessa, för vilka det är så viktigt att påpeka att "man får se ut hur man vill," har egna ätstörningar och aldrig skulle godkänna sig själva som kraftigt överviktiga? Det är bara en öppen fråga. Själv har jag grymma våndor av tanken på att bli kraftigt överviktig, jag skulle verkligen inte stå ut med det. Jag ser det dels som att jag är ett offer för samhällets påprackade ideal, och dels som att jag inte skulle orka med mig själv, ifall jag hade blivit kraftigt fet. Med "orka" menar jag här att jag helt enkelt varken fysiskt eller psykiskt skulle orka, jag skulle inte stå ut med elaka blickar och förmaningar, jag skulle inte stå ut med att känna mig tung och stor. Jag beundrar folk som verkligen på allvar inte har någon skillnad med hur de ser ut, som omfamnar och embracar sitt utseende, hur det nu sen råkar vara. Jag tycker verkligen att stora, vackra människor som gräver i chipspåsan och helt tydligt ger fullständigt fan i normerna, är det tuffaste som finns. Men jag håller mig långt borta från att säga att "överviktighet inte spelar någon rolll", eftersom jag själv hade ställt till med ett sjujävlars viktnedgångsprogram ifall jag hade blivit det minsta överviktig. Det är den bittra sanningen.
Jag tycker på ett sätt att det är lite misstänksamt när smala människor som helt uppenbart sätter en MASSA tid ner på att se ut som skönhetsnormen kommer och säger att "kroppar ska få se ut hur som helst" när de helt tydligt själva går efter en helt annan linje. Borde de inte snarare säga att de önskar att det vore okej, but society made me weak? Jag vet inte, tänkte bara försöka komma med ett annat perspektiv på det här ytterst känsliga ämnet.

Halvbekanta och öppna sår

Vet ni vad som är dagens skällsord för mig? Jo HALVBEKANTA. Dvs bekanta som man har, men som man egentligen inte känner så värst bra, som man inte riktigt kan vara sig själv med, för att självet av nån anledning känns konstlat eller groteskt - men som man heller inte kan säga nej åt, när de vill olika saker, till exempel träffas.
HUR SKA JAG FÖRKLARA, att jag sällan ens träffar mina riktigt goda vänner? Och att jag är helt nöjd att ha det så? Att de sociala medierna har varit räddningen för mig, eftersom de i princip ger mig möjligheten att få känslan av att ha haft en supersocial dag utan att behöva träffa en enda människa?
Nej, jag kan inte svara på förfrågningar om "jag får sova hos dig i natt" med orden, "nej du, eller ja det går, men kan du vara tyst och typ bara gå och sova för jag orkar inte prata?" Grejen är ju att jag nog skulle orka prata, OM DET HADE VARIT LÄTT, liksom det är med goda vänner.
Allt det här låter för övrigt så fult och säkert känner sig största delen av min bekantskapskrets nu träffade och blir rädda för att ta kontakt med mig. Jag hyser inga agg mot nån, jag är bara så trött på att jag inte kan vara mitt eget, avslappnade jag fast hur jag har övat på det. Jag tror liksom alltid att jag har kommit till en point, där jag kan vara hur attan som helst och skiter i hur folk uppfattar mig, men så behövs det bara några timmar med halvbekanta och jag är ett tillspelat, konstigt vrak som dessutom är HELT SLUT eftersom jag har satt all energi på att hålla upp nån skojfrisk fasad som sen ändå är totalt misslyckad och som antagligen gör mig värre än jag är.

En sak till om den här saken också: det finns människor som jag räknar till mina goda vänner, som jag träffat ansikte mot ansikte kanske två gånger i mitt liv. Resten av tiden figurerar de bara på nätet, men man vet liksom att den där. Har ni det också så? Är det egentligen inte extremt narcissistiskt på nåt plan? Att man liksom har nån sån där underliggande tanke om att ens riktiga vänner ska vara "noga utvalda"? Hmm. Jag vet inte, jag har så svårt att ha många, ytliga vänner. Vad ska man med såna till, liksom?

UPPDATERING:
Och vet ni, när jag nu håller på, och när jag nu sitter här i fullblommande PMS och är hormonstinn och mysko i huvu, så ska jag meddetsamma skriva om en annan sak, dvs hur svårt jag tycker att det är att ha att göras med människor som lever i en lögn. Jag vet, det låter abstrakt, men det är ju verkligen så, att man hur lätt som helst ser att vissa människor faktiskt lever i en ren och skär lögn: de må vara hur trevliga och intressanta som helst, men det är något de ljuger för sig själva och andra om. Och det här gör dem bara så outhärdliga för mig. Det känns som att vad ska jag dit och berätta om mig själv och diskutera om saker, om jag aldrig ändå kommer att få hela sanningen i utbyte, bara föreställningar och dolt illamående? Jag blir bara känsligare och känsligare för det här. Folk säger att det är "okej att må dåligt" och ja, jovisst - det får man väl lov att säga i ett samhälle i vilket de flesta på nåt plan mår dåligt, att ja: det är okej. Om man bejakar sitt illamående och faktiskt försöker göra nånting för att man ska må bättre.
Men sen när man som en människa som jag, som faktiskt har gått över sju berg och genom tretton dalar, för att komma fram till en människa som äntligen är frisk och ren och kry och fri från föreställningar, konstant ska konfronteras med människor som går omkring som öppna sår och ropar på hjälp. Och sen när man går dit och petar och säger att "nämen hej, hallå här är ett sår" så blir de bara förmärmade eller förskräckta och skakar bestämt på huvudena, att "nejnej, inget sår här inte". Då orkar jag ännu mindre, och jag blir stött också. Det är som att folk har kommit överens om att självförnekelse och ett liv i lögn är helt fine, ända tills man brister och behöver proffsvård på riktigt.
Hur var det Thåström sa (eller var det ens han)? Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.

Saker

Det finns ett par saker som alltid får mig att gråta, till exempel
1. Disneyfilmer
2. Töntig musik, typ "Du ska inte tro det blir sommar" på sommarteater
3. Teveserier som fångar nåt unikt och väsentligt, vackert och skört
4. Mina föräldrar som kommer och är tafatta och snälla medan ens eget liv ter sig som en attans sophög. Idag var det föräldrarna som kom och hämtade hem sin hund, som inte ville åka hem. Och nu sitter jag här med denna flickiga tomhet. Ska försöka dränka allt i musikskapande och komma ut som en bättre människa.

Lovande gegga

Helgen kom och det blev fest och allt möjligt, men ja, så var inte riktigt nånting som jag hade föreställt mig. Det är väl ingens fel att det blir så, men ibland kommer saker bara inte riktigt i gång och man vet inte varför. Så kändes det i lördags. Allt fanns liksom där: musiken, mänskorna, humöret, men sen sitter alla bara ändå och väntar på att nåt ska hända. Eller så tyckte jag. Nåja, men klart det var angenämt ändå, tills jag blev full av gegga, och måndagen kom ganska tacksamt. Tänkte nästan att hurra, tillbaka till mitt eget liv! Här händer till exempel ett ljudkonstprojekt, hur pretentiöst låter inte det? Ska sätta ljud på en saga, det måste bli bra. Det MÅSTE helt enkelt bli bra detta (no pressure) för blir det bra finns det förhoppningsvis fler jobb att hämta just här. Eller så hoppas jag, nästa år. Klart jag tar chansen att få lorva omkring för mig själv ett bra tag på största allvar. Idag har jag bland annat gått omkring med min zoom-inspelare och smyginspelat folk som pratar, går och till sist lekt med vatten i bastuämbaret. Nu ska jag försöka ratta in bra ljud och sagolika melodier och så ska det bara bli guld detta.

Torsdagshandlingsförlamning

Idag är det så urbota grått och mörkt så till och med min svamplampa lyser mitt på dan (den är ljuskänslig). Och det regnar och sköthunden som inte har nåt emot regn drar, medan egen hund släpar efter bakom en. Själv går man i mitten med två band som är raka framför och bakom en, känns sådär lagom lustigt. Jag är så RASTLÖS, så full av liv och lust att göra saker, men ingenting händer riktigt, och jag förmår inte ta tag i de där RIKTIGT stora sakerna, eftersom det känns som att jag behöver ordentligt med tid för dom. Så slutresultatet är att jag bara sitter här och drar i lösa små trådar, kommer inte riktigt någon vart. Ser fram emot helgen och littskapskursen, att få ta del av andras texter och skriva egna nya, och sen julfesten såklart. Ska uppträda med en sång medan en annan littskapsdeltagare mellan verserna kommer att läsa dikt och jag är så BYXBRAKAPEPPAD inför detta så jag hela tiden frågar mig att varför är det inte lördag nu, nu, nu? Har börjat spela gitarr och det är så skönt med gitarr, det plinkar så trevligt och det är så fint och överraskande att trycka ner olika strängar och hitta ackordföljer på detta, för mig rätt okända, instrument. Har tänkt få ihop än fem låtar till en repertoar, för det är alltid bra att ha en gitarrepertoar, tänker jag mig.

Bara en liten nöt

Måste bara berätta en lite lustig anekdot (?) ur mitt liv som säger så mycket om min fåniga livssituation, tycker jag. Tycker att jag får så mycket lön hela tiden, då det ploppar in summor härifrån o därifrån, jag blir helt nämen ska ni nu också betala. Så jag har inte ens idats meddela om ett tillfälle som jag jobbade i oktober eftersom jag tycker att det kommer in helt tillräckligt med pengar in ändå. Lål. Poängen är alltså att det handlar om helt löjliga små summor som hade ställt till med enorma problem om jag t.ex. var ensamförsörjande eller bara ensam, men eftersom jag inte är det, och eftersom jag aldrig gör något, och eftersom jag äter typ bara makaroner, så blir det inte så dyrt att leva.

Jag minns när jag var på besök hos mommo för många år sen då jag jobbade som skolgångsbiträde, och jag bredbent satt och snackade om att "pengar har jag inga problem med". Och mommo fick nåt smärre fniss-anfall då hon tyckte att ingen säger så.

Får man sova nu?

Jag borde:

- gå in på det där bankkontot och gå igenom hur mycket pängs jag sist och slutligen har fått för julkalendern, samt dra av de där eurosarna för välgörenhet. Har tänkt att det får bli kvinnobanken, för att investera i kvinnor är som att investera i framtiden, så var det sagt.
- jobba (musik)
- jobba (skriva)
- jobba (rita)

Jag orkar ingenting. Får man stänga av nu, som muminfamiljen? Får man sova nu?

Finland

Idag är det självständighetsdag och jag blir som brukligt lite upprörd av alla Facebook-posts som har med den saken att göra. För såhär är det: jag må vara bortskämd och otacksam, men jag ha alltid haft så himla svårt att hysa några varma känslor för det här landet. Jag tror att det bottnar i något som kommer hemifrån - ett förakt mot det finska, det fanns med mig genom hela barndomen. Det muttrades och hånades när det kom till det här landet, och hur man gör här. Finskatalande skulle liksom alltid först bevisa att de var trevliga, helst skulle de också tala svenska, annars var de bara junttin, enligt min familj då (väldigt förenklat, men i princip såhär). Jag vet att det är för jävligt, men jag tror att många finlandssvenskar faktiskt resonerar på det här viset: de exemplifierar verkligen detta svenskatalande bättre folk genom att bara vara sina usla jag. Dessutom var det inte som att man gillade sin egen folkgrupp, finlandssvenskarna nåt mer heller: kan inte räkna alla de gånger farsgobben har stängt av radion eller FST för att han "inte står ut" med att lyssna eller se på de där koketta fåntrattarna. Så att, jag har vuxit upp med nåt slags konstigt förakt gentemot allt som händer och görs i det här landet.
Nå väl. Nu har även familjen fått vänja sig vid en verklighet i vilken finskatalande människor är en oundviklig och givande del av deras vardag, i och med brors flickvänner bland annat. Själv har jag på senare år fullständigt omfamnat finskan eftersom jag älskar att jag äntligen kan prata det (jaaa!) och knappt vill annat än stappligt uttrycka mig på detta poetiska, fantastiska språk. Och för att finska utgör en sån efterlängtad motpol till det där äckliga, finlandssvenska... ja, ni vet. Men ja, men ja. Varför skriver jag om det här? Jag skulle ju skriva om nånting helt annat, nämligen - jag skulle försöka göra en lista över vad som jag är stolt över med just Finland. Hrrrm. Eftersom det är en ganska utmanande uppgift, helt enkelt. Utmaningar är roliga.

Saker jag är stolt över med Finland:
1. välfärdssamhället, tanken på att alla i grunden ska ha samma förutsättningar, även om det ju inte i praktiken fungerar så. Men vi är i varje fall inte USA (ännu).
2.
3.
4.

Alltså, jag kommer inte på nånting!! Jag skulle skriva "skogen" eller "naturen", typ, men vad är nu det att vara stolt över, det är ju inte som att nån har gjort något för att naturen existerar, den bara råkar vara här? Dessutom håller man ju på att skövla skogen också, man har dikat och förstört urgamla ekosystem, så grattis bara. Sen skulle jag skriva Sibelius, men urk, fy fan. ja, han var duktig, men han är så glorifierad, jag börjar tänka på hans fru Aino, som stretade och höll familjen ihop och jobbade i trädgårdsland medan Sibelius "uttryckte sig själv" och åkte på supresor till St:Petersburg.
Sen skulle jag skriva Saara Aalto, men hon måste ju åka härifrån för att nå sitt fulla potential, så att... tack Finland. Sen skulle jag skriva "gamla människor" och de som i princip har byggt upp vårt land, kämpat i krig och så vidare, och ja, det är kanske något att vara stolt över. Men även där ringer varningsklockorna, börja orda nåt sånt där "Kiitos 1939-45" likt nazisterna. Nejnejnej.
Så vad är jag stolt över? Nokias gummistövlar? Angry Birds?

Jag har alltid varit så störd på detta allvar i och med självständighetsdagen, detta konstlade, myskoga allvar och surpupperi. Jag förstår det: det var många som fick sätta livet till för det här landets självständighet, och det gick kanske inte så bra, vad vet jag, jag har så dålig allmänbildning. Jag minns bara när jag som yngre stod i Borgå och såg krigsveteranerna marschera genom stan med sina flaggor. Och de var så sura. De var nästan bittra, de var liksom tyngda av livsleda. Det var som att flaggorna vägde flera hundra kilo. Sen skulle de där arma, fula ljusen tändas och hurra, det var det. En så erbarmligt tråkig dag, då man, enligt mig ju borde ha firat och dansat istället typ, ropat skål och grattis och jippii, hurra, oss. Och sen den där arma slottsbalen. Där ska folket sen följa med hur landets elit har klätt upp sig och betalat en massa onödiga pengar för fula klänningar i dyra tyger. Och inte är det som att det händer nåt på den där arma balen heller - det är bara som en kavalkad av ingenting, en innehållslös uppvisning av rikedom, kändisar och strunt!

Nu blev jag så inspirerad att det blev en liten ruta, där med den.

Epic fail happnd

Testade appen "happn" - typ som Tinder, om jag förstått det rätt, fast man också "bara kan knyta sociala kontakter där". Misslyckades på alla punkter:
1. ville själv inte vara tillgänglig för någonting, inte kaffe, inte dinner, inte movie, ingenting.
2. Sen skulle man i och med nåt slags introduktionsuppgift, hitta två mänskor man likade. Jag hittade en: en tjej från ÅA, såg sympatisk ut. Sen var det slut, hittade ingen annan. INGEN. Har ni sett hurdana bilder folk väljer att representera sig själva genom i såna där appar? Det är som ett galleri av folk med olika grader av fucked up-het. Det är folk med olika miner och från olika vinklar, granna färger, äckliga trimmade skäggstubbar och märkeskläder och bara urk. Närmast kom en 27-åring som gillade hundar och som hade fotograferat sig sittandes i en baklucka på en bil. Men också det: suck, bara suck. "Jag-är-en-sån-här-down-to-earth-människa." Är så tacksam över avinstallationsknappen.