Nu ska jag komma med en av västerlandets största sanningar ever: du är inte ensam om att leva inne i ditt eget huvud. Gah!
Det verkar som att många människor, fortfarande, i vuxen ålder, sätter ganska mycket tid ner på att jämföra sig själv och sina egna tankar med världen och dess förväntningar på dem. Nu ska det här inte uppfattas som nåt "du ska inte tro att du är speciell bara för att du har ett rikt inre liv"-påstående - men alltså: ALLA (okej, de flesta) lever i ett liv i vilket det är ett constant battle mellan det egna huvudet, dess tankar och fantasier versus den yttre världen med alla dess påtryckningar och inlärda sociala sammanhang. Det var som att en stor bubbla gick sönder för mig här för ett antal år sedan, då jag plötsligt insåg att mina tankar överhuvudtaget inte är mer tokiga än de flesta andra människors. Jag skulle våga påstå, att utmaningen att bli något som man själv uppfattar att är en balanserad och fungerande människa (för det gör alla andra ändå) är att hitta nåt slags kanal mellan det egna huvudets funderingar och världen och dess förväntningar på en. Lösningen på det är, hör och häpna, att öppna munnen och bara kommunicera det som rör sig inne bakom pannloben på en. Okonstlat, ofilterat: bara säg det och världen blir en mer förståelig plats. Nä, märkvärdigare än så är det inte.
No comments:
Post a Comment