Att dricka från samma glas

Det är en grej som jag med jämna mellanrum tänker på med glädje. En sån där kort, liten, namnlös situation som ändå är så stor i sig, eftersom den säger att man har träffat en av "de sina", alltså en sån där människa som i grunden alltid kommer att förstå allt vad man gör (tänker jag mig).
Jag ska förklara.

Efter en spelning, på Kirjakahvila, så satt jag på en stol invid disken och gjorde ingenting alls, jag bara satt. Den här människan, som jag känner sådär lite, kom gående och hällde vatten åt sig, vattenkannan stod typ bredvid mig.
"Ska du å ha?" fråga hen.
"Jotack", sa jag.
"Går det från samma glas?" sa hen.
"Jo, naturligtvis", sa jag.
När hen hade druckit hällde hen upp vatten i samma glas och gav det till mig.

Och när jag sen drack mitt vatten, från samma glas så gick det bara en sån varm känsla genom mig, för att det var något som hände där i just den där lilla stunden. Det var det där med att dricka från samma glas. Att nån man knappt känner, sådär i förbifarten frågar om det är okej att dricka ur samma. Och att jag heller inte reagerade, att situationen liksom bara förlöpte. I nån annan situation skulle det vara hur mysko som helst med nån som inte ger ett nytt glas åt en annan, men det är såhär det funkar när man träffar människor som liksom på djupet lever ett liknande liv som en själv och som heller inte bryr sig om att anpassa sig till samhällets oskrivna artighetsregler, som att alla ska dricka ur olika glas. Nån som också värdesätter mindre disk, överlag: mindre förbrukning av allt. Små situationer där man kan spara, inte mycket, men i det här fallet, jobb åt nån annan, som sen ska diska! Alltså det är såna här små situationer som gör mig så himla bottenlöst glad. Jag vet inte hur jag annars skulle beskriva den här situationen. Själv är jag ju en sån pryd tönt, att jag aldrig skulle våga fråga nån annan om det duger med samma glas. Det är ju lite synd, men jag ska försöka komma ihåg den här situationen, bära den med mig.