Mellan hopp och förtvivlan. Radioprogram.

Snubblade över det här radioprogrammet: om finländska Maria som är flickvän till en irakisk asylsökande som väntar på besked.
Gripande program på många plan. Och visst är det jävligt upprörande: att Europa är en så fruktansvärt avvisande plats idag. Det är ju helt oacceptabelt och jag tror att många har dåligt samvete också pga att man känner sig så maktlös och hopplös när man inte riktigt tycker att man gör tillräckligt eller kan göra något åt det, man skriver under nån Amnesty-petition och delar nån länk här och där men det är liksom inte så mycket annat man tycker att man kan göra. Eller det skulle liksom ta upp all ens vakna tid att på riktigt göra nånting. Som den här Maria sa, hon har skrivit till presidenten. Det är dit man går, till sist. Man riktar sig till landets högsta höna och ropar, mellan gråtattackerna: "Kan DU kanske göra något? Kan du det?" Visst är det helt bisarrt.

Människor som är dödshotade i sina egna länder kommer hit, väntar i evighet på att få veta om de överhuvudtaget får stanna här, och sen om de får avslag har de 30 dagar på sig att dra dit pepparn växer eller fortsätta vara här som papperslös. Vad betyder det här egentligen? Jo det betyder att Finland, idag, just nu är med om att både fysiskt och psykiskt (irakiern här hade t.ex. utvecklat magsår) bryta ner människor. För det andra uppmanar man folk att bli kriminella. För hur överlever en papperslös? En som inte orkar ta sig nån annanstans? Jo, man söker sig till vad som helst som innebär en chans att existera också imorgon. För det tredje, så bäddar man för självmord. Applåder Finland. Alltså det här är så ruttet så jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Måste nog inflika att psykologen i programmet nog här har en lite futtig roll som frågeställare och "hur schännnnner du egentligen"-floskelmakare men Maria är så otroligt tydlig i sitt språk: nu är det åt helvete. Han fick henne i varje fall att prata så att hon kände sig lättare efteråt: bra så. Men ändå, kan inte låta bli att ifrågasätta psykologers roll sådär i största allmänhet när det kommer till frågor som handlar om riktiga, samhälleliga problem som är orsaken till att människor far illa. De riktar liksom hela tiden fokus till människan i fråga och vad hon kan göra för att för stunden må bättre, men det är ju liksom itne det som det alltid handlar om. FIXA LANDET liksom, så mår jag bättre!