Den tysta massakern

Tja, det ter sig nog som att de röster jag gillat mest i bloggvärlden håller på att tystna, en efter en. Det innebär också att jag själv känner mig lite ensam här med mitt brötande. Eller, jag ser ju nog att folk går hit och läser (tack för det) men jag saknar ju nog lite det där allmänna utbytet, känslan av att man läser varandras texter och sådär.
Jag tror helt sonika att det är det politiska klimatet som har lagt sordin på mänskor. Man orkar liksom bara kämpa till en viss gräns, och som det nu är ter sig allt med regeringen och dess beslut så oöverkomligt fruktansvärt att man liksom tystnar. Eller så känns det. Allt annat som man skriver om här blir ju bagateller, i jämförelse med vad som händer därute: avslagna asylansökningar, splittrade familjer, människor som skickas till sin död, den här tysta massakern som sker på våra gator varje dag, hela tiden. Det är ju fan lika illa som murar och koncentrationsläger fastän det sker i det dolda, det är ju faktiskt ännu fulare för att man döljer det. Och just det att alla känner sig så maktlösa, att ingen riktigt gör något. Det är så symptomatiskt för vår tid, vi har nog blivit så otroligt hämmade som människor, omgivna av så mycket pina så att det inte berör oss längre. Sådär i allmänhet: så länge ingen stör oss vid morgonkaffet, så är allt liksom fine. Men inuti kvider vi och gråter.