Långrandig fan

Känner mig som en långrandig fan som bara konstaterar att "allt går bra" eller "allt e svart" och inga nyanser däremellan. Nu är det liksom bara alltigenom bra, alltihopa. Det känns som om jag får bekräftelse från alla håll och det sällsynta är att jag också själv är nöjd med vad jag gör. Jag kan bara stå vid sidan av och nicka och säga att "jojo, visst e det bra detta?" Känns så fucking bisarrt. Hade en på besök igår som inte mådde bra alls, alltså verkligen ett vrak till människa som har svårt att få nånting alls att hålla samman. Jag kunde ju inte bara sitta där och säga att "ja men jag, har inga problem alls." Det sa jag ungefär, men försökte nu vara litet modest och samtidigt påpeka att "ja men livet, det har jag inga idéer om alls vart det är på väg".