Glad av punk

Jaahas, här sitter jag i fyllan och har det gott. Just här om dagen satt jag och läste om nån slags depression som är mildare än vanlig depression, men som liksom kan hänga med en sen barn, minns inte vad den hette nu men jag satt allvarligt o funderade på att kan jag vara drabbad av nån sån? Nog är det så konstigt: man kan vara så lycklig, men samtidigt gå och fundera på om man är deprimerad på nåt plan. Tror nog det är ganska allmänmänskligt på nåt sätt, eller kanske inte? Det verkar som att min största energi går åt till att fundera på hur andra mänskor har det ibland, o att sen jämföra mig med dessa.

Idag när vi spelade vår första keikka med Sputnik, så var det flera som efteråt sa att det var så kiva när jag var så glad när jag spelade. Har inte ens tänkt på det, att står jag där o är glad? Sen sa vår basist, att "nå Lotta är alltid glad". Har faktiskt inte tänkt på det, men vill nu föreslå att det kanske är för att dölja att jag egentligen är ganska lost på nåt plan, ganska miserabel. Eller, om man nu är ute bland mänskor, varför inte visa lite glädje då? Man surar ju nog hemma. Paradoxalt nog så gillar jag mera sen mänskor som surar i det offentliga. Haha! Nå kanske det bara är så - inte ÄR jag ju på nåt plan missnöjd eller ledsen heller kanske, men ändå: jag kan nog ibland slås av nån sån där djupt gående känsla av total ledsenhet.
Jag minns när jag kom från sommarlovet, det var på sjuan och hur vi gick upp för trapporna där i skolan, en massa barn, en massa stoj, och hur jag bara tänkte att det här är ett sånt satans piss. Jag vet inte varför just en sån till synes betydelselös bild har följt mig hela livet, det var bara nåt som klickade där. Att här går man, och det suger. Sen efteråt har jag ju nog förstått att jag inte var ensam, men det är kanske när de där mest högljudda alltid ska bli nåt slags förebild, att så ska man ha det, så ska man liksom vara. Ständigt accepterande och fucking nöjd, fast allt e piss.

Jag blir så glad av punk, så är det. Bandet före oss var så bra: där stod en straight edgare och bara sjöng, vrålade och lade ut text om allt som han tyckte att var skit. Ei valtiota, ei rajoja. Kändes så sunt att nån står där och säger saker som jag helt o hållet kan skriva under, inget bullshit, inga onödiga utsvävningar: såhär e det, jag e int nöjd. Det är nog så fiffigt att ha att göra med såna som i grunden delar ens värderingar och där det liksom är det normala. Jag blir helt salig av det, just för att det känns som att jag största delen av livet har varit tyst om mina små outvecklade tankar, för att jag mest umgås med sådana för vilka kanske det egna förverkligandet mer står i centrum. O sen e det bara så satans fräscht när nån säger: inga gränser, inga nationer. Ja men precis! Så vill man ju ha det, liksom.

Ja, här står jag och e glad o gamal.