Jag är så stolt över mig själv, för jag har börjat säga nej. Jag säger bara nej, och så är saken ur världen, sen får jag göra något annat, uppbyggande, konstruktivt, för mig viktigt. Jag undrar om det är såhär som de flesta har format sina liv, att de har sagt nej till andra och ja till dem själva? Är ju grovt förenklat förstås: klart att det inte är så lätt som att man bara säger lite ja till sig själv och så faller allting på plats, men det verkar som att jag alltid har saknat en grundläggande del som avgör vad som till exempel är viktigt för mig, just här och nu. Jag sätter alltid andras behov i första hand. Nu låter det här som om jag skulle vara nån barmhärtig samarit, det är jag naturligtvis inte - men när nån frågar mig om nånting, så tror jag alltid att det är totalt fara på färdet eftersom de har kommit så långt ner på listan att de frågar mig. Och kan jag inte hjälpa, så försöker jag fixa så att i varje fall nån annan än jag kan hjälpa.
Det var den tanken. Jag var lite duktig, för jag gick i säng före tre igår natt. Idag har jag skrivit kvalitativa saker, satan. Jag skrev bl.a. om en spansk likörstövel som sen gick sönder och doftade vaniljblod. Kvalitativa saker, satan.
No comments:
Post a Comment