Jag har en underlig tid på gång. Pendlar mellan att känna mig energisk och sjuk, inspirerad och totalt på bottnen. Läste en gång för alla ut Tove Janssons Meddelande - en novellsamling som nog var så attans underbar på så många sätt. Så mångsidig, enkel och träffsäker så man hela tiden litet baxnar och viskar "sådär". "Det är sådär man gör det." Beskriver stora saker på ett så otroligt kärleksfullt och vackert sätt. Utan att liksom slå till med nåt överdrivet litterärt utsvävande. Nå väl. Jag vet inte om det var Tove eller hur det gick till men så idag snöade jag in på att kolla hashtaggar från München, på instagram alltså. Jag har ett underligt förhållande till den stan. Den är ett så klockrent exempel på villrådighet och ungdomens motstridiga känslor rent konkret, kanske. Det är en vacker stad, en stor stad, vilket ju från första början gör en nyfiken. Men så är det också en kokett stad, en korrekt stad och en stad som unga konstnärer ofta avskyr och vill bort ifrån. Berlin är ju liksom Tysklands hipstermecka och det som allting jämförs med. Märkte att unga instagrammare från München taggade sina coolaste bilder med "berlin" trots att bilderna var från München.
Det här är ett så attans beskrivande påstående: "När münchenbor vill prisa sitt bostadsområde säger de: 'Här märker man för det mesta överhuvudtaget inte att man är i München". (Bild stulen från Süddeutsche Zeitungs för övrigt förträffliga ungdomsmagasin Jetzt.de:s instagramkonto.)
Jag var 20 år i den här staden, au pair och ständigt på jakt efter äventyr. Det är klart att jag blir grymt nostalgisk när det kommer till allt från München, Tyskland överlag faktiskt, och idag kom jag på att man ju kan leta efter hashtaggar från olika ställen, som #brudermühlbrücke (en pointless bro) eller #bittezurückbleiben (Tysklands version av 'mind the gap'). Jag försvann in i ett drömskt landskap av graffiti, u-bahnssvärmeri och tillbakablick, Jag fick lust att se på min nuvarande stad, Åbo, med samma ögon. Och jag tänker: det är såhär det är med städer och överlag, platser man har bott på en längre tid. Man bär dem alltid med sig, man har ett förhållande till dem, ett ofta just nostalgiskt sådant och det blir potatismos i huvudet på en när man tittar på bilder från de här ställena. Man kan börja gråta över en kopp Milchkaffee och sådana saker.
No comments:
Post a Comment