Tankarna kretsar just nu mest kring hur man pratar om saker. Liksom hur man ur intet kan skapa en hel värld. Jag vet, jag är söndagsmosig och det är ingen reda med nånting. Det är 1. den där boken: Laudatur. Så jävla bra, så jävla träffsäker. Lär mig så mycket av den, just hur man kan skapa så stora saker av bara ord, trots att ingenting egentligen händer. Laudatur är ett klockrent exempel på det som jag själv saknar i mitt eget skrivande, dvs pauserna, reflekterandet, det som händer emellan det som sägs och det som händer. Jag är så förtjust i den boken och jag hittar mig läsande samma mening opp o ner, för att liksom suga i mig essänsen av den, förstå det som sägs på djupet: enkelheten i budskapet men just briljansen i att det egentligen är så enkelt.
Och sen 2. The art of listening. En dokumentär jag såg igår. Pretto? Javisst, som fan, men också där slog det mig hur mycket orden har betydelse. Musikupplevelsen är en sak men det är också hur man pratar om det som händer, det är egentligen först när man säger det högt som man förstår vad som händer. När musikerna pratar om musik. Som till exempel det där som kan hända i en studio, medan man spelar in. Att mitt i allt står hela bandet och sjunger tillsammans, för att man behöver backing vocals. Och ingen har egentligen förutsett att det kommer att gå så, men mitt i allt sjunger alla, och man ser det på dem: alla är just då, för stunden, rätt igenom bara lyckliga.
Alltså mitt huvud håller på att explodera, jag måste nog dra mig tillbaka till sovrummet och fortsätta läsa.
No comments:
Post a Comment