Jag insåg här igår kväll att skrivandet verkligen gör saker med en, förändrar en på djupet. Eller ens tänkande, liksom. I varje fall när det gäller mig. Saker som man också kan applicera på annat än skrivande, menar jag.
Jag har nu alltså gått Litterärt skapande i ja, vad blir det? Ett år kanske. Och nu ska jag dela med mig min största läxa därifrån, nämligen att en text inte är klar när man väl har skrivit den. Det här har varit helt mindblowing för mig. Jag trodde ganska naivt innan, att texter är sådant där som rinner ur en och som man känner på sig när de gör det, att "nu händer det, nu kommer den där texten." Och visst, i passager kan det ju hända, att den där texten faktiskt väller ur en. Men i det stora hela är det liksom så mycket som ändå ska gås igenom och funderas på, innan en lång text verkligen är sammanhängande. Jag upprepar: editera, editera, editera!
Jag har aldrig riktigt haft tålamod med sånt här som att editera grejer jag gjort, ska jag erkänna. Men med skrivandet, så har jag det, konstigt nog. Det måste kanske betyda att det här är något jag verkligen brinner för. Eller så tror jag. Jag tror verkligen satan fan att skrivandet är nånting jag på riktigt, på riktigt vill göra, och jag blir nästan litet emotionell när jag medger det högt för mig själv.
Och tänk, detta ständiga editerande har faktiskt lärt mig det om livet överlag, att saker liksom inte är klara bara för att man har gjort dem, utan att det krävs omtanke och infallsvinklar och omarbetning och hur mycket som helst, för att något verkligen värdefullt ska födas.
Min handledare sa nåt så klokt här om dagen. Jag har alltid tänkt att idéer är nåt slags gudagåvor som bara faller ner till en för att det är meningen att de ska förverkligas, och så när jag entusiastiskt föreslog en idé sa hon bara: "Ja, testa den. Men testa olika grejer. Inte bara det första som kommer upp i huvudet." Det där var fan en läxa för livet för mig, vet inte om hon förstod det just då, eller jag, men det var det.
Min poäng med hela den här osammanhängande harangen är alltså, att saker inte nödvändigtvis är klara bara för att man tycker att de är det, för att man har skitit ut ett lass som för stunden ter sig som en tallrik guld för en. Och det bästa är att det går att applicera på allt man gör, till exempel gav det mig grymma insikter i samarbetet med den där andra musikern: att hon fan inte förstår att editera, hon låter bara allt som kommer upp i hennes huvud för stunden ligga kvar och forma en enda röra.
Den här insikten är nånting jag tror att man måste uppleva själv innan man verkligen kan praktisera den. Jag tror att speciellt musiker skulle dra stor nytta av det här med att testa olika grejer, inte bara det första som kommer upp i huvudet.
No comments:
Post a Comment