Idag tog jag mig själv ut på springrunda: något jag inte har gjort sedan någon gång då det fanns gräs på marken och fåglarna sjöng och sådana saker. Det blev förresten en dålig jämförelse för det gör de nu också, men jag menar sommaren. Har inte sprungit sen jag faktiskt satsade och köpte nya springskor efter att jag kände mig caférik i augusti. Jag tog det försiktigt, för det kändes som att jag var något av ett ånglok som stått i garage i flera månader. Sakta rultade jag fram, försiktigare än någonsin. Och det började klia på magen. På magen! Och kring höfterna så klart, men på magen! Det har det aldrig förut gjort. Händer det åt er också, att det börjar klia alldeles fruktansvärt när blodet börjar cirkulera till platser det inte har cirkulerat på under en lång tid? J tycker att jag är ett UFO när jag talar om sådana saker.
Det kändes bra att springa och bra att komma hem, men sen i K-Market höll jag på att ramla i golvet, det blev alldeles svart framför ögonen. Men sen hade en vän skrivit åt mig att hen är glad att få vara min vän, nåt i den stilen. Jag blev så HIMLA JÄVLA glad. Jag vet inte om jag blev mer glad för orden eller för att den saken liksom hände. Att nån tog tid till sig att skriva en sån sak, förstår ni? Ibland blir man bara så glad åt en företeelse i största allmänhet att man nästan lite tappar bort om den var riktad till en själv eller inte. Det är kanske inte så viktigt heller. Fast klart att det var viktigt. Äh, ni förstår.
No comments:
Post a Comment