Ett steg framåt i ovissheten

Ibland villar jag mig in på nätsidor som handlar om "hur man ska skriva en framgångsrik blogg." Sånt här ter sig alltid roande för mig, eftersom jag alltid har varit jävligt noga med att inte leta efter framgångsrecept när det gäller den här bloggen, utan att snarare låta den leva sitt liv och icke-liv, utan yttre påtryckningar. Ändå råkade jag idag morse på nånting som jag tyckte lät helt vettigt:

"Far too many people associate blogging with self-promotion, but that’s a common mistake. Your blogging strategy should be about building and cultivating an audience, and that objective is rarely achieved if you’re only talking about yourself."

Jag tycker ju inte om tonen här heller, "building and cultivating an audience", men tänkte på det där med att prata om sig själv. Kan faktiskt hålla med om att många bloggar jag slutat läsa helt enkelt handlar för mycket om bloggskrivaren i fråga. Jag menar, människor ÄR ju verkligen intressanta och jag läser gärna om dittan och dattan i deras liv, men ibland blir det för mycket uppräknande av grejer som den här personen i fråga håller på med. Det blir snarare som nåt slags lista än som något verkligen läsvärt, jag menar: vem attan är egentligen intresserad av att veta vilka arbetsprojekt någon annan är involverad i och hur mycket tid det tar av dennes liv?

Inatt märkte jag att jag låg vaken med tankemaskineriet uppskruvat på maximum. Ni vet, när man pendlar mellan dröm och verklighet: man drömmer något diffust och sen ligger man vaken och efteråt kan det vara svårt att avgöra vad som var dröm och vad som var verklighet. Inatt, å andra sidan, märkte jag att jag låg vaken, och det handlade om livsångest. Det var djupt allvar, det var frågor och kallsvett: vad fan ska jag egentligen ta mig till? Jag funderade om jag borde börja söka ett jobb på allvar, jag funderade på min tillvaro och om jag är skadad på nåt plan när jag har så lite motivation och lust att verkligen vara med på någonting, och jag funderade vad mitt spelberoende egentligen beror på, på djupet? Det handlar ju om någon form av eskapism: att inte ta itu med måsten utan att lura åt sig ett stycke vakuum, en stund då tiden inte existerar utan man snarare upphör att vara människa eller sig själv för en stund och till 100% koncentrerar sig på något helt oväsentligt. Jag har alltid haft en så fruktansvärt stark dragningskraft till att upphöra att vara mig själv för ett ögonblick, att nå "andra dimensioner" eller att slippa vara i realiteten. Det är väl just sådana som jag som ligger illa till när det kommer till vad som helst för beroende egentligen, för vi rymmer alltid hellre än ser realiteterna i vitögat. Samtidigt så gillar jag att "vara med mig själv" och att vara nykter, så det är inte det. Det är bara känslan av att ständigt vara jagad, att jag lever på lånad tid och att varje minut som jag inte gör någonting för att förbättra min situation går förlorad, som är så obehaglig.
För att nu nå nåt slags konklusion i den här rådigåggan, så vill jag påpeka att det här med att det är meningen att man ska arbeta för brödfödan går jävligt dåligt ihop med det här med att man är en eskapist. Jag har så otroligt svårt att föreställa mig att leva på så sätt att jag skulle sätta största delen av dan till att jobba med något för mig oväsentligt. Och det är det här som ibland väcker mig om natten, känslan av desperation och otillräcklighet, att det finns så många fler frågor än svar när det kommer till hur jag ska leva, och att jag aldrig tycks komma till nån form av lösning och lugn i det hela.
Så kommer helgen nu, och vi tar ytterligare ett steg framåt i ovissheten.