Dom och vi

Det är mycket som snurrar omkring i huvudet en sådan här tidig februarieftermiddag. Mest dravel. Så mycket dravel. Det är svårt att veta var man ska börja, men jag känner mig ungefär som en urvriden disktrasa. Äh, allt jag säger låter dessutom klyschigt och använt. Men det var en sak jag ville ta upp. Det är tankar om fördomar och elit, som jag har blivit påmind om att existerar såhär på sistone. Gjorde ett försök att skriva baksidestext till vår skrivkurs antologi som ska ges ut i höst, och fick bl.a. en kommentar om att det här med att skriva i "vi-form" osar självutgivning. Jag blev så klart sur redan då jag fick höra det, men det är egentligen först idag som jag mer har börjat fundera på vad en sådan inställning egentligen innebär. För det första, att det här med att "självutgivning", det är fult, det är banalt. Det är sådant som man ska hålla sig långt borta från nu då man hör till gruppen "riktiga författare". För det andra, att man överhuvudtaget resonerar kring självutgivning och "riktig utgivning" på förlag som två vitt skilda saker. Ja, måhända kommer det ut en hel del skräp på självutgivning, måhända ska man "låta annorlunda" när man ges ut på förlag, men tycker att en inställning i vilken självutgivning per automatik är lägre stående, är elitistisk och bara otroligt ful. Är det ingen som reflekterar över vilken makt förlag och dylika instanser överhuvudtaget har över skapande människor? Förlagen finns så klart, för att en viss standard ska upprätthållas och för att man ska skilja riktigt kvalitativa verk från andra, men samtidigt, så leder väl förlagens makt till en viss likriktning överlag inom litteraturen, att alla verk mer eller mindre strävar till att bli eller blir likadana?
För det tredje, att det att man skriver utgående från ett "vi" på bakpärmen, på något sätt skulle vara banalt. Varför får man inte göra det? Varför ska vi förneka det faktum att vi verkligen är ett "VI" som tillsammans har gått igenom och kommenterat varandras texter, som verkligen har gjort allt för att vi tillsammans ska ge ut en fucking bra antologi? Jag tycker bara att det är en så rutten inställning att utgå ifrån, och ju mer jag tänker på det, desto mer irriterad blir jag, desto mer har jag lust att slå näven i bordet och säga okej, fuck "vi", jag kör väl mitt eget race om det är så det ska gå till. En misstro till detta "vi" speglar dessutom, tycker jag, hela samhällets inställning till hur man ska leva och vara överlag nuförtiden: här finns inget "vi" inte, här finns bara du och jag, låtsas-framgången och väggarna, och så är det upp till var och en att vara sin egen lyckas smed. Jag säger bara fuck it all, och tur att jag har mitt punksammanhang, där ingen nånsin skulle ifrågasätta om man får säga att "vi" har gjort det ena och det andra, där gemenskapen står i fokus och där individuell talang och begåvning är småsaker och strunt, där man inser att gruppens styrka och vi tillsammans är det som räknas.