Finland

Idag är det självständighetsdag och jag blir som brukligt lite upprörd av alla Facebook-posts som har med den saken att göra. För såhär är det: jag må vara bortskämd och otacksam, men jag ha alltid haft så himla svårt att hysa några varma känslor för det här landet. Jag tror att det bottnar i något som kommer hemifrån - ett förakt mot det finska, det fanns med mig genom hela barndomen. Det muttrades och hånades när det kom till det här landet, och hur man gör här. Finskatalande skulle liksom alltid först bevisa att de var trevliga, helst skulle de också tala svenska, annars var de bara junttin, enligt min familj då (väldigt förenklat, men i princip såhär). Jag vet att det är för jävligt, men jag tror att många finlandssvenskar faktiskt resonerar på det här viset: de exemplifierar verkligen detta svenskatalande bättre folk genom att bara vara sina usla jag. Dessutom var det inte som att man gillade sin egen folkgrupp, finlandssvenskarna nåt mer heller: kan inte räkna alla de gånger farsgobben har stängt av radion eller FST för att han "inte står ut" med att lyssna eller se på de där koketta fåntrattarna. Så att, jag har vuxit upp med nåt slags konstigt förakt gentemot allt som händer och görs i det här landet.
Nå väl. Nu har även familjen fått vänja sig vid en verklighet i vilken finskatalande människor är en oundviklig och givande del av deras vardag, i och med brors flickvänner bland annat. Själv har jag på senare år fullständigt omfamnat finskan eftersom jag älskar att jag äntligen kan prata det (jaaa!) och knappt vill annat än stappligt uttrycka mig på detta poetiska, fantastiska språk. Och för att finska utgör en sån efterlängtad motpol till det där äckliga, finlandssvenska... ja, ni vet. Men ja, men ja. Varför skriver jag om det här? Jag skulle ju skriva om nånting helt annat, nämligen - jag skulle försöka göra en lista över vad som jag är stolt över med just Finland. Hrrrm. Eftersom det är en ganska utmanande uppgift, helt enkelt. Utmaningar är roliga.

Saker jag är stolt över med Finland:
1. välfärdssamhället, tanken på att alla i grunden ska ha samma förutsättningar, även om det ju inte i praktiken fungerar så. Men vi är i varje fall inte USA (ännu).
2.
3.
4.

Alltså, jag kommer inte på nånting!! Jag skulle skriva "skogen" eller "naturen", typ, men vad är nu det att vara stolt över, det är ju inte som att nån har gjort något för att naturen existerar, den bara råkar vara här? Dessutom håller man ju på att skövla skogen också, man har dikat och förstört urgamla ekosystem, så grattis bara. Sen skulle jag skriva Sibelius, men urk, fy fan. ja, han var duktig, men han är så glorifierad, jag börjar tänka på hans fru Aino, som stretade och höll familjen ihop och jobbade i trädgårdsland medan Sibelius "uttryckte sig själv" och åkte på supresor till St:Petersburg.
Sen skulle jag skriva Saara Aalto, men hon måste ju åka härifrån för att nå sitt fulla potential, så att... tack Finland. Sen skulle jag skriva "gamla människor" och de som i princip har byggt upp vårt land, kämpat i krig och så vidare, och ja, det är kanske något att vara stolt över. Men även där ringer varningsklockorna, börja orda nåt sånt där "Kiitos 1939-45" likt nazisterna. Nejnejnej.
Så vad är jag stolt över? Nokias gummistövlar? Angry Birds?

Jag har alltid varit så störd på detta allvar i och med självständighetsdagen, detta konstlade, myskoga allvar och surpupperi. Jag förstår det: det var många som fick sätta livet till för det här landets självständighet, och det gick kanske inte så bra, vad vet jag, jag har så dålig allmänbildning. Jag minns bara när jag som yngre stod i Borgå och såg krigsveteranerna marschera genom stan med sina flaggor. Och de var så sura. De var nästan bittra, de var liksom tyngda av livsleda. Det var som att flaggorna vägde flera hundra kilo. Sen skulle de där arma, fula ljusen tändas och hurra, det var det. En så erbarmligt tråkig dag, då man, enligt mig ju borde ha firat och dansat istället typ, ropat skål och grattis och jippii, hurra, oss. Och sen den där arma slottsbalen. Där ska folket sen följa med hur landets elit har klätt upp sig och betalat en massa onödiga pengar för fula klänningar i dyra tyger. Och inte är det som att det händer nåt på den där arma balen heller - det är bara som en kavalkad av ingenting, en innehållslös uppvisning av rikedom, kändisar och strunt!

Nu blev jag så inspirerad att det blev en liten ruta, där med den.