Vet ni vad som är dagens skällsord för mig? Jo HALVBEKANTA. Dvs bekanta som man har, men som man egentligen inte känner så värst bra, som man inte riktigt kan vara sig själv med, för att självet av nån anledning känns konstlat eller groteskt - men som man heller inte kan säga nej åt, när de vill olika saker, till exempel träffas.
HUR SKA JAG FÖRKLARA, att jag sällan ens träffar mina riktigt goda vänner? Och att jag är helt nöjd att ha det så? Att de sociala medierna har varit räddningen för mig, eftersom de i princip ger mig möjligheten att få känslan av att ha haft en supersocial dag utan att behöva träffa en enda människa?
Nej, jag kan inte svara på förfrågningar om "jag får sova hos dig i natt" med orden, "nej du, eller ja det går, men kan du vara tyst och typ bara gå och sova för jag orkar inte prata?" Grejen är ju att jag nog skulle orka prata, OM DET HADE VARIT LÄTT, liksom det är med goda vänner.
Allt det här låter för övrigt så fult och säkert känner sig största delen av min bekantskapskrets nu träffade och blir rädda för att ta kontakt med mig. Jag hyser inga agg mot nån, jag är bara så trött på att jag inte kan vara mitt eget, avslappnade jag fast hur jag har övat på det. Jag tror liksom alltid att jag har kommit till en point, där jag kan vara hur attan som helst och skiter i hur folk uppfattar mig, men så behövs det bara några timmar med halvbekanta och jag är ett tillspelat, konstigt vrak som dessutom är HELT SLUT eftersom jag har satt all energi på att hålla upp nån skojfrisk fasad som sen ändå är totalt misslyckad och som antagligen gör mig värre än jag är.
En sak till om den här saken också: det finns människor som jag räknar till mina goda vänner, som jag träffat ansikte mot ansikte kanske två gånger i mitt liv. Resten av tiden figurerar de bara på nätet, men man vet liksom att den där. Har ni det också så? Är det egentligen inte extremt narcissistiskt på nåt plan? Att man liksom har nån sån där underliggande tanke om att ens riktiga vänner ska vara "noga utvalda"? Hmm. Jag vet inte, jag har så svårt att ha många, ytliga vänner. Vad ska man med såna till, liksom?
UPPDATERING:
Och vet ni, när jag nu håller på, och när jag nu sitter här i fullblommande PMS och är hormonstinn och mysko i huvu, så ska jag meddetsamma skriva om en annan sak, dvs hur svårt jag tycker att det är att ha att göras med människor som lever i en lögn. Jag vet, det låter abstrakt, men det är ju verkligen så, att man hur lätt som helst ser att vissa människor faktiskt lever i en ren och skär lögn: de må vara hur trevliga och intressanta som helst, men det är något de ljuger för sig själva och andra om. Och det här gör dem bara så outhärdliga för mig. Det känns som att vad ska jag dit och berätta om mig själv och diskutera om saker, om jag aldrig ändå kommer att få hela sanningen i utbyte, bara föreställningar och dolt illamående? Jag blir bara känsligare och känsligare för det här. Folk säger att det är "okej att må dåligt" och ja, jovisst - det får man väl lov att säga i ett samhälle i vilket de flesta på nåt plan mår dåligt, att ja: det är okej. Om man bejakar sitt illamående och faktiskt försöker göra nånting för att man ska må bättre.
Men sen när man som en människa som jag, som faktiskt har gått över sju berg och genom tretton dalar, för att komma fram till en människa som äntligen är frisk och ren och kry och fri från föreställningar, konstant ska konfronteras med människor som går omkring som öppna sår och ropar på hjälp. Och sen när man går dit och petar och säger att "nämen hej, hallå här är ett sår" så blir de bara förmärmade eller förskräckta och skakar bestämt på huvudena, att "nejnej, inget sår här inte". Då orkar jag ännu mindre, och jag blir stött också. Det är som att folk har kommit överens om att självförnekelse och ett liv i lögn är helt fine, ända tills man brister och behöver proffsvård på riktigt.
Hur var det Thåström sa (eller var det ens han)? Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.
No comments:
Post a Comment