Igår på morgonen var jag så dum i huvudet att J typ ville att jag skulle gå bort, vilket jag också gladeligen gjorde, eftersom jag ändå var på väg bort. Först förklarade han något om vodkans smak, att människans smaksinne är så känsligt att man kan känna skillnader i olika vodkors molekylsammansättningar. Då sa jag att det ju finns olika smaker av vodka, som blåbär, kanel och körsbär... Han såg på mig med en blick så mörk som att allting hade slocknat inom honom.
3 comments:
Ja men härregud ändå.
Det där är väl ändå inte att vara så dum att man måste gå bort, att vara ett barn och därför inte kunna få barn.
När jag läste inledningen trodde jag typ att du gråtit och skrikit och ställt till med nåt drama över en skitsak och på riktigt testat mannens tålamod mer än vad dom är tillåtet.
Om du är ihop med en man som förminskar dig och ni har en dynamik där du emellanåt tappar självförtroendet, och du därför inte blir mamma, fast du egentligen vill det - då är det minst sagt synd.
Det kan ju också vara du själv som förminskar dig i hans närvaro utan att han menar och förstår det. Men jag står inte ut när du dissar dig själv så där.
Du om nån sku vara en bra mamma, och det finns bara det här tillfället.
Ok, förlåt om det här lät som ett självdissningsinlägg! Ska börja fundera på tonen i dom här inläggen mer, kanske. Det där med barnavlande och det här med att jag hade en hjärnsläpp-morgon hänger inte ihop, men nu inser jag att dom där två sakerna kanske antas hänga ihop.
Det där med vodkan var en lustig situation bara och jag hade verkligen hjärnsläpp den där morgonen, jag sa saker helt tagna ur sitt sammanhang, visste att jag var yr i bollen (tack vare dhammapada) och spädde lite på av den orsaken också.
Dessutom har vi ett sånt där outtalat kontrakt med J, att vi utav nån slags underliggande djup respekt för varandra ibland säger så fula saker åt varann att andra faktiskt också nån gång har reagerat. O jag blir alltid lika paff när nån tror att jag blir förminskad i mitt förhållande, för paradoxalt nog så har jag typ mer eller mindre blivit förminskad i nästan alla andra förhållanden jag haft utom det här (men då var det aldrig nån som reagerade). Med J kan jag thrive and grow, lala. Samtidigt som vi säger de kanske mest fula o ocensurerade sakerna åt varann.
När han säger att "åh, du är så dum i huvudet, gå bort" så sägs det med en underliggande glimt i ögat o jag vet ju att han inte på riktigt tycker att jag är dum i huvudet, annars skulle han nog inte våga säga det. If that makes any sense (igen).
Bra att höra!
Post a Comment