Ibland känner jag mig lite mörkrädd när jag tänker på mänskor som kan komma hit och läsa. Föräldrars bekanta, arbetskamrater, ja arbetskamrater! Och så förbannar jag mig själv – varför gick jag i nån bekräftelseträngtan och postade en jäkla länk till bloggen på Facebook? Nu skulle jag villa skriva att jag ska ta hunden med på jobb i morgon men är samtidigt rädd för att nån arbetskamrat ska gå och läsa det, HOPPSAN, där skrev jag det.
Den här bloggen känns som en warp-zone, ett kontrakt mellan mig och soffan som går ut på att ingenting av det jag skriver egentligen har nån större betydelse. Jag tänker egentligen inte på att nån läser här, bara en eller två, som jag typ skriver åt, alltid. Detta är min länk mellan soffan och dem. Övriga främlingar är också underbara, för såna har jag ingen kontroll över, men resten – såndäna halvbekanta – ni kan gå och gräva ner er, hör ni det? Ni har inget här att hämta, så schas med er. Skoja ba.
Idag är det riktigt vackert efter vinterns andra snöfall. Rönnbärsklasarna ser på riktigt ut som små bakelser, dom är så näpna att jag nog hamnar böka fram kameran innan nån går och förstör uppenbarelsen. (Det blir mycket om rönnbär här men det är sånt man ser från vårt fönster. Hälsningar L, 85 år.)
2 comments:
Jävligt fina rönnbärs-bakelse-bilder. Och här på bloggen trivs en alltid! Men jo, konstigt det där med vem som läser. Om faster A går in o sneglar osv. Själv försöker jag tänka så lite som möjligt på det (när jag skriver nåt torrt perifert om arbete eller någå random blaj) men sen börjar jag oroa mig mellan varven. Men det som på riktigt är kul med att skriva och läsa blogg - tycker jag - är att det kan fara precis vart som helst, att det int finns några egentliga ramar. Det gillar jag.
Ja, gillar bloggen av samma orsaker. Vill aldrig att det ska bli sådär att kan känner nån viss press inför ett inlägg eller att skriva, så därför försöker jag också bara skuffa undan de där nojorna över vem som eventuellt kan läsa.
Post a Comment