LIKSOMLIKSOMLIKSOM.

Som vanligt efter en genomgång av mitt graduarbete är jag uttömd, matt, ledsen, rentav deprimerad, trött och förlägen. Och vet att jag tar allting allt för seriöst. Är otroligt välanpassad till det här skitsamhället på så sätt, att jag med en klackspark tar emot kritik och skriver upp anteckningar, håller med och skrattar hjärtligt, frågar de andra hur arbetet fortskrider för dem, diskuterar och hittar på invändningar på löpande band och ger ett intryck av att det här förstår jag mig på, här trivs jag som fisken i vattnet, tralalaa så införstådd jag är med hur det går till på såna här seminarietillfällen. Men å andra sidan så fixar jag ju inte alls det där, eftersom jag så fort jag stängt dörren till seminarierummet känner hur styrkan rinner ur mina ben, hur jag gradvis tappar synen och just och just hittar till min cykel, fryser, fryser likt ett litet murmeldjur i sommarpäls medan jag allt för snabbt trampar, trampar hemåt, irriterar mig över rödljus och bilar, kommer in och slänger kläderna i en hög, sätter mig och rostar ett bröd, spelar internet-slots, rullar, rullar, rullar och det exploderar på skärmen, virtuella små explosioner och kraschar samtidigt som jag stirrar nån annanstans bortom den, biter ihop käkarna och känner en djup slags existentiell ångest krypa över mig, hur liksom nåt slags bångstyrigt, litet men starkt och envist kräk grabbar tag i mitt huvud och viskar att jag inte vill, inte kan hålla på med det där, inte heller måste och överlag – inte har energi för något som helst egentligen, att det enda jag vill och kan är att rulla mig in en filt och låtsas som att inget alls finns på riktigt. (DET var en lång mening).

Nu ska vi inte gå mera in på det här och jag SKA ta tag i det där sista i morgon så att jag på fredag kan föra gradun till tryck, men inte är det roligt inte. När man inte är bäst! Hahaa. Jag frågade försynt om jag ens är godkänd med det här arbetet, varpå professorn nästan lite förnärmat konstaterade att javisst är jag det, men att han liksom hade hoppats på att jag skulle ha presterat lite bättre. Han sa inte konkret så, men man förstod liksom att det var så han menade. Med tanke på att jag har varit en helt framstående studerande, liksom, LIKSOMLIKSOMLIKSOM. Det är sånt här. Tankarna på att man har gjort nån besviken, att man inte har hållit nåns förväntningar på en.
Men äh på riktigt, nu tar vi det lugnt, skit i dom.