Livet, mögelhärden

Svenskfinland. Jag får fel i huvudet. Ingenting fungerar och allt bara brakar på. Alla känner alla och öser jobberbjudanden hit och dit, och samtidigt osar KRISEN överallt med stora bokstäver, men den låtsas man inte om.
Min fars första pensionärsmorgon spenderades genom att han vaknade innan väckarklockan ringde och gick runt och väckte alla som försökte sova genom att redogöra för varendaste en liten grej han företog sig. Han pratade med hundarna, "jaså du ligger här, ska vi gå och kisa. Ja, låt oss gå och kisa, vänta lite så öppnar jag dörren, kommer du också med? Jaha, jaha...", knackade högt på barometern och petade på andra termometrar, och snackade om vädret, talade med kaffekokaren, kylskåpsdörren, vad som helst tills hans väckarklocka ringde och mamma, från sängen, sa nåt med att nu är nog inte allt helt som det brukar vara. Jag låg och väntade på att min klocka skulle ringa, den ringde till sist, jag steg upp och hade ingen matlust, bara lust att åka hem, öppnade Facebook på en dator som låg framme, stod ut med de ständiga, intresserade men samtidigt lätt förmanande föräldrafrågorna, "är du ofta på Facebook?" och senare, när jag stod med ytterkläderna på, "vad ska du riktigt göra den här veckan?" "Riktigt". Som att det är underförstått att jag mest bara håller på och fördriver tid utan att företa mig något som helst av värde. Märkte att jag höll på att förvandlas till ett överdrivet lättirriterat känslovrak och det var inte en sekund för tidigt som jag sen äntligen gick därifrån. Fick anstränga mig för att inte i sista minuten blossa upp i nåt slags raserianfall eller komma med ytterligare några "kloka" livsråd, vilket jag har för vana att göra åt mina föräldrar, som tenderar att behandla livet lite likt det vore nån slags mögelhärd som man bara ska uthärda och inte ifrågasätta.