Gomorrn, är det nån som är trött, liksom TRÖTT-TRÖTT? Idag i kassan kändes det att ge tillbaka rätt växelpengar som att man höll på med kärnfysik. Det kostar sex euro, nån ger en tjuga, man bara stirrar på tjugan, vad ÄR det egentligen, räknar tre gånger opp o ner alla fingrar, upprepar tyst fjorton euro i huvudet, alltså FJORTON EURO? Och innan allt blir alltför skumt slänger man över pengarna till kunden och hoppas att hen förstår hur svårt allting är ibland, dagar som dessa. Namnlösa dagar, då det är som att världen går i ständig morgonrock och aldrig riktigt öppnar ögonen. Den går omkring i halvfyllan hela förmiddagen, tappar det använda kaffefiltret bredvid roskisen utan att nån orkar plocka upp det.
Sen blev jag ledsen över att det inte längre är sekelskiftet 1800-1900. Olika anledningar till ledsenhet. Gick hem och satte på en dokumentär om dödssjuka människor som åkte till Amazonas för att eventuellt bli kurerade av en traditionell medicinman. Vissa blev botade, andra inte. Misstänker lite att det var en kombination av mediciner, tron på medicinerna samt den renande och naturliga omgivningen (mitt i regnskogen) som gjorde många friska. Men det var egentligen inte intressant om de blev friska eller inte. Medan jag såg på dokumentären sjönk jag bara djupare in i den här kroniska tröttheten och när de hade kommit så långt att de tog nån slags botande kraftört under ceremoniella sånger i skrivbordshögtalarna snarkade jag säkert högljutt i soffan.
Igår såg jag en annan riktigt bra dokumentär, Running from Crazy, om familjen Hemingway och all craziness som liksom går i familjen och har gått i familjen så länge man minns. Om att vara osedd, sedd, om önskan att vara älskad och omhållen som barn, om galenskap, godkännande och förnekande. Egentligen var inte det intressanta det att de var Hemingways, utan bara hur en familj kan bli påverkad av olika fruktansvärt dåliga vanor som andra mänskor har, hur galna människor inte passar in för att det finns ett ord som "galna människor" och hur man sen försöker överkomma det som kan kännas som sina egna demoner.
Äh, jag är för trött för att skriva idag tror jag nog. Hoppas jag inte skrev något helknasigt i stil med "jag ämnar korka upp den möjligheten i ett senare skede" i den sista-sista kursuppgiften som jag just lämnade in.
2 comments:
Det som är bra med dig är att fast du är astrött så skriver du ändå bra. Du lyckas vrida till det banala så att det inte är banalt. Andra försöker göra det, du kan inte inte göra det.
Fast jag borde int säga såhär, nu blir du ännu latare. Men det kanske är bra?
Man kan inte veta.
Tack för dessa ord. Lovar att inte bli ännu latare, tvärtom!
Post a Comment