En explosion av ingenting

Morgonpromenaden idag var mer eller mindre som en kopia av morgonpromenaden igår: samma rutt, samma icke-befintliga dagsljus, samma tryckeri men – okej då – annan tryckerigobbe och annat som jag gick hem med; tre exemplar svartmappad gradu. Pausade vid gräsplätten där även gårdagens mockahandske låg kvar och väntade på en entusiastisk Mili. Bläddrade lite i boken och förde fingrarna över mitt namn och årtalet, ingraverat i guld på kanten. Så konstigt att läsa sitt riktiga, högtidliga namn, Charlotta; det som bara dras fram vid officiella och snudd på lite obehagliga tillfällen, namnet som jag så gott som aldrig använder utom när jag ska identifiera mig för främlingar. Tänkte att Charlotta nog är en tråkig och rätt så stroppig typ – om jag nån gång ger ut nåt annat, nåt mer trevligt, så ska där fantamej stå Lotta på pärmen.
Nå väl, fortfarande inga fanfarer, ingen gratulationskommitté, inga arbetserbjudanden på posten, ingenting. Ögonen stannade direkt på första sidan och bokstäverna hoppade till – ett tryckfel i rubriken? Nej, till all tur bara synvillor. Vågade inte titta mer av rädsla för att hitta fatala misstag och fel.

Eftersom det inte blidde några fotografier av min egen gradu
har jag istället lånat en bild av nån annans från nätet.
Kunde i princip vara min eftersom den ser exakt
likadan ut.

Funderade vad det nu ska bli av dessa exemplar medan jag inhandlade rågbröd och attiraljer i Puhakka. Hade egentligen tänkt ta hem böckerna och plåta dom från sjutton olika vinklar, bara för att man sen aldrig kommer att ha såna där böcker hemma igen, men lockelsen att bara föra dom direkt till universitetet eftersom jag ändå hamnade gå där förbi, var helt enkelt för stor. Höll på att med våld försöka stuva alla exemplar in i professorns minimala fack när han tacksamt nog öppnade dörren och fick ta emot dom personligen. Mitt i allt kändes allt mycket högtidligare, med professorn sådär nöjt smilande och skruvande på sig framför en. "Hur känns det nu?" frågade han och började skratta högt och ljudligt innan jag ens hade svarat. Jag tänkte att antingen har jag skjortan bak-o-fram eller så är jag annars bara en lustig typ som får folk att skratta opponer bara genom att stövla in, medan jag svarade att "det känns överväldigande intetsägande, som en explosion av ingenting". Tror inte han lyssnade. När jag gick mot utgången gratulerade han mig ännu och jag tänkte att här går jag och har skrivit en gradu. Att det inte var värre än just såhär.