Att inte resa som ett ställningstagande

När det handlar om resor, resande, etik, konsumtion och sånt här så kommer alltid Mustikka och jag i farten. Jag tenderar att vara ganska skeptiskt inställd till resande överlag numer, av många jäkla orsaker som jag insåg att kanske tål att förklaras lite närmare.

Mestadels har denna min "antiresepakt" kanske med mitt personliga förflutna att göra. Jag var nån gång i tiden en sån där brunbränd och lättklädd 20-nåntingsåring som for omkring i världen och förundrades över hur billigt allt var och hur fint och sånt där, hur så mycket mer levande allting var än hemma, hur fina husen var när de var sådär slitna och nedfarna. På bekostnad av vadå? Jo, ofta de lokala människornas liv. Jag var så omedveten om allt, reflekterade liksom inte tillräckligt över att grejer var billiga för mig, men inte för ortsbefolkningen. Att slitna hus kanske är jättecharmiga och gör sig bra på bild, men är ett helvete att bo i. Och orättvisan i allt detta. Jag kände mig förvisso alltid kluven när jag reste nånstans i Västafrika eller Guatemala, så nånstans gnagde ju nog allt det här, jag hade bara inte ord på det.

Mustikka undrade var logiken ligger i att känna sig skit över "att vara västerlänning i icke-västerländska länder". Och visst, att konstant gå och känna sig skit för att man råkar vara vit är ju på ett sätt att göra skillnad mellan vi och dom, en skillnad som inte ens skulle behöva finnas där från första början. Men när den liksom finns, när västvärlden har ett överlägset ekonomiskt övertag och har tutat ut sin kapitalistiska skitmodell säkert sen 1700-talet och fått hela världen att villa vara likadan – något som rent praktiskt är helt omöjligt för det här jordklotets resurser – så kan jag inte blunda och låtsas att dessa omständigheter inte existerar. Eller? Det är säkert annat på individnivå, om man skulle få en vän nån annanstans ifrån på riktigt, en riktig vän från Nigeria, vad vet jag, då hade man säkert upptäckt att vi alla har samma drömmar, önskningar, är ganska lika oberoende av statsskick, historia, såna saker. Antagligen. Jag har nu bara alltid upplevt mig vara den där med plånboken bara.

Det här med att känna sig malplacerad i låt oss säga Afrika tål att förklaras ännu på ett sätt. När jag befinner mig som en västerlänning i ett icke-västerländskt land känner jag mig lite som att jag skulle sitta med ett gäng svarta o använda "n-ordet" helt som dom för att känna mig inkluderad, och som att dom artigt skulle låta mig göra det för att undvika konflikt. Jag sitter liksom där som den där ignoranta dåren och har det jätteroligt för att jag är "så med". Medan jag inte har någon som helst rätt att egentligen använda det ordet, för att... ja, the history. (Det finns ju vita fåntrattar som kommer o säger att "jag förstår inte varför man inte skulle få säga n-ordet - JAG har nu minsann aldrig gjort nåt illa åt svarta mänskor". Och nä, man kanske inte personligen har gjort nåt illa, nej - men av respekt för vad som skett i historien använder man inte det ordet. Punkt.)

Ser liksom en lite likadan slags parallell där, att eftersom västvärlden har ockuperat, invaderat, delat på och skapat en massa skit för resten av världen så visar jag respekt för dom genom att inte längre åka och ha the time of my life i deras fantastiska länder bara för att deras länder är så mycket vackrare och finare än Finland och så mycket billigare för mig. ÄVEN OM dom välkomnar mig med öppna armar, just because they are nice. Lite vrickat kanske och säkert ingen rim och reson rent praktiskt eller konkret här (deras ekonomi gynnas ju bl.a. av att vi kommer dit o spenderar pengar, kan man ju tänka), men det lugnar mig lite på nåt sätt. If that makes any sense?

Man kan ju fråga sig varför resande överlag uppmuntras så jäkla mycket i vår kultur, att det alltid är tummen upp och liksom aldrig är tal om att man kanske inte borde göra det varje vinter, för att, ja flygresorna till exempel. För att nån någon gång helt enkelt måste ta initiativ till att börja leva mer ekologiskt, mer lokalt för att planeten ska ha en möjlighet att överleva, överhuvudtaget. (Eller finns det ens alls nån chans nåt mer? Vad säger de nyaste rönen?) Man är liksom alltid värd en semester, av nån anledning, man har alltid rätt att njuta och det verkar som att vita, solblekta sandstränder mer eller mindre per automatik är utmätta för västerlänningar att vräka ut sig själva på. Utan att nån ifrågasätter någonting överhuvudtaget. Detta är bara tummen upp och 75 likes på Facebook. Samma med rika mänskor överallt på jorden naturligtvis, det är inte uteslutande västerlänningar, nordbor och europeer som det här gäller för. Även om vi kanske nog utgör majoriteten. Men man kan liksom inte vara arg på en nyrik kinesisk familj som slänger pepsi-burkar omkring sig och bokar resor till rivieran. They've gotta have it too.