Om mirakel skulle ske...

Det finns en del av mig som verkligen vill ha barn. Mycket av tankarna på barn går ut på hur jäkla roligt man kan ha med dem, att man har möjligheten att vara med och uppfostra en människa här i världen och att man kanske borde ta tillfället i akt så länge man eventuellt kan för att... ja, man kanske ångrar sig sen i sin ensamhet. Ens liv kanske blir helt jäkla blekt och innehållslöst annars. Min sambo skulle bli the most awesome dad in the world, och så vidare. Och ens egna föräldrar skulle bli så-jääävla-glada.
Samtidigt ryggar jag tillbaka för tanken eftersom det lite känns som att jag skulle svika min omvärld om jag skulle få barn. Jag har på nåt sätt redan gjort mig själv till en sån där typ vars liv och leverne går ut på att vara barnfri, så det skulle kännas som ett svek för alla att plötsligt börja basunera ut nyheten att jag är gravid. Trololooo. I speak in cliches now. Borta är lustiga Lotta 4-ever.

Jag blev själv helt jäkla paff här i början av hösten när jag fick nyheten om att en vän som jag verkligen aldrig hade föreställt mig att ens skulle tänka tanken på att få barn, plötsligt postade gravidmage på FB, varefter hela hela hennes uppenbarelse sakta men säkert utvecklade sig till att bli en sån där förutsägbar och molande tråkig jag-ska-bli-mamma-typ som dricker alkoholfri alkohol och plötsligt utur ingenting skapar stämning omkring sig, tänder ljus och håller på. Alltså jag kände mig uppenbart ledsen, inte glad alls. Det är nu inte speciellt trevligt av mig heller, men vi barnlösa har inte så jäkla många att identifiera oss med längre. Man vill ha starka, trygga, roliga och egensinniga mänskor i ens tillvaro och ett barn stjäl mer eller mindre den där mänskan ifrån en, i alla fall för en tid. Vilket är helt som det ska vara förstås, men ändå. Det är ingen som pratar om hur vi barnlösa har det, de flesta är bara så upptagna med att gratulera och uppmuntra dom som får barn.
Tidvis tänker jag tillbaka på en femtonårig aspergertjej från sommarens läger, som så träffsäkert sa: "Jag vill inte ha barn, för dom coolaste typerna har inte barn." Vi äldre, barnlösa ledare bara high-fivade henne spontant medan vi skrattade hejvilt, medan 20-nånting-åringarna satt med hakorna gömda i skäggen och lurade, visste inte vad de skulle tänka.

Men sen, samtidigt. Inget är skuret i sten, alla är olika. Jag skulle antagligen bli en form av jag-ska-bli-mamma-typ jag med om jag skulle bli gravid, men på mitt sätt. Och hurdan typ jag är i andras ögon ska väl inte behöva krocka med min egen önskan om vad jag vill med mitt liv, osv?

Så därför vill jag nu gå ut med en slags ursäkt till alla som tror att jag är en sån hyvens typ att jag aldrig går och tänker på att bli förälder för att mitt liv är så jäkla fullt med awesomeness ändå:

OM jag nån gång, mot all förmodan, skulle bli gravid, FÖRLÅT.
FÖRLÅT alla som trodde att jag var en sån där som går min egen väg och som man kan komma till med en flaska vin kl 2 på natten, alltid, for ever and ever.
Jag är kanske inte alls sån.
Jag kanske är lika korkad, ensidig och banal som nästan alla andra med mina överdrivet mänskliga tankar och önskningar.
Vi får se. Jag har i varje fall SYMPATIER och OÄNDLIG kärlek, förståelse för och medkänsla med alla barnlösa.
(Egentligen hoppas jag att jag aldrig ska få barn, för att jag ska kunna hålla på och vara så festlig jag bara kan och till underhållning för vuxna istället, alltid!)
Men om jag nu skulle ändra mig och mirakel skulle ske, förlåt.

(Och man kan komma till mig med en flaska vin klockan två ändå, fast jag skulle ha barn. Och hör sen.)