Förmänskligandet av hundar

Jag har med en viss blandning av intresse, förundran och förfäran på sistone följt med Facebook-gruppen "Koirien myrkyttäjien puolustajat" i vilken nån dåre för fram åsikter som att hundar utgör en tydlig fara för mänskor och att det därför är berättigat att förgifta hundar. Ofta är det högtravande ordgångar som står för rubrikerna (påminner lite om Soini): " Nyt kaikki yhteistyössä vastustamaan monella eri rintamalla raivopäisiä hurttia ja niiden omistajia." Att följa med i den där Facebook-gruppen är lite som att följa med när en skadskjuten och hormonstinn tjur släpps loss. Största delen av länkarna som admin postar är i stil med Iltalehti-artiklar om hundar som anfallit en mor och ett barn. "Jälleen tapaus jossa ihmiset ovat olleet vaarassa sekopäisen hurtan ja omistajan johdosta". Emellanåt postas också rent dåraktiga påståenden som när admin uppmanar hundägare att köpa fästinghalsband eftersom nån hund lär ska ha blivit blind av ett sånt. Liksom joo. Blinda hundar är yes.

Poängen med sidan tycks vara att på olika sätt föra fram
1. att hundar är irriterande och stör omgivningen
2. att hundar ibland är farliga och utgör direkta hot
3. att mänskor har gått helt bananas som går på hundutställningar och behandlar hundar som sina egna barn

Det som gör sidan så gruvligt underhållande är sedan hur den blir fullkomligt attackerad av arga hundägare som slår tillbaka. Det uppseendeväckande här är ordvalen, de för tankarna till KRIG, det är som att vi plötsligt har att göra med ett slags gerillakrig på marknivå – du anfaller min käraste ägodel, jag slår tillbaka med hull och hår:

"Vittu mitä luusereita koko tämä jumalanhylkäämä yhteisö täynnä."
"Tein ilmoituksen poliisille sinun rumasta naamasta"
"Haista vittu saatanan mielisairas kusipää. sut pitäis tappaa"
"Voi jumalauta.. Sama kun sanois että on ihan oikeutettua myrkyttää sun perheenjäsenes! Toi ei kohdistu millään lailla koiriin kaikki lähtee ihmisestä, on se saatana väärin et VIATTOMIA eläimiä halutaan myrkyttää.."
"Joo helvetti sä olet sairas ....Tee maailmalle palvelus ja tapa ittes"

Att i den stilen... Hur som helst, i vilka andra fall hade folk rört sig med liknande ordval? Eventuellt i fall nån hade gått åt folks barn på ett motsvarande sätt. Det är hur som helst uppriktiga, rabiata och ocensurerade känslor som den där FB-gruppen rör upp, vilket för tankarna till något helt annat; nämligen det allt växande förmänskligandet av husdjur. Jag ser detta närapå obsessions-artade värnandet om husdjuren som en slags biprodukt av välfärdssamhället. Ett husdjur är en lyxprodukt, onekligen: det har ingen som helst uppgift eller ger nåt konkret i gengäld, liksom hönorna ger ägg. Husdjuren hjälper oftast heller inte till med någonting som en arbetshäst: deras enda uppgift är att vara gulliga, mjuka och finnas där när människor behöver ömhet, närhet och meningsfullhet. Därför tycks det vara som att gå åt det allra heligaste, när någon går åt ens husdjur.

Mitt i denna Facebooksidas röra av provokation och nonsens hittar jag alltså ett uns av reson, om än ett pikulitet milligram. Nånstans i denna helt tokiga infallsvinkel klingar en klocka som säger att om bara admin hade varit mindre inställd till att förgifta hundar, provocera och istället hade argumenterat med vettigare underlag, så hade han i princip haft en poäng i många fall, t.ex. när han ifrågasätter aggressiva hundar och deras ägare. Han postar också en helt vettig länk till en veterinär som säger att folk liksom lite börjar glömma att hunden bör befinna sig lägst i rang i en familj.

Det kan tyckas horribelt det här med att hundar ska vara lägst i rang eller att man ska tänka rangordning överhuvudtaget, så för dom som tycker att detta låter helt imbecillt, låt mig förklara. I en flock med hundar finns det alltid en rangordning som hundarna utan diskussion (haha) anpassar sig efter. Därför kan det också bli konflikt när två jämnåriga tikar eller hanar möts, eftersom de först måste avgöra vem som bestämmer (mellan tikar och hanar finns inte denna tävling, vilket förklarar varför tikar och hanar oftast kommer bra överens).

Detta kan ju te sig lite besvärligt, varför måste de tänka på rang, liksom, kan de inte bara vara vänner? Och jo det kan de – det finns hundraser som är avlade till att alltid vara glada och oftast underkastande, som aldrig utgör några hot för andra hundar och som därför i princip alltid viftar på svansen och kommer överens med alla. Men ändå – rangtänket hör till hundarnas genetiska egenskaper och är inget man kan låtsas om att inte finns. När min hund träffade mina föräldrars gamla tik för första gången var det ingen fråga om vem som direkt var herre på täppan: den äldre hunden. Detta innebar att den äldre också fick förkörsrätt till alla tallrikar, alla godbitar som föll från bordet, i princip allting och det är inget som man behöver tycka synd om min hund för. Den har accepterat sin plats som lägst i rang och är helt inbegripen med att få bara de sämsta bitarna. På det här sättet undviks konflikt och alla vet hur allting fungerar.

När då hunden hamnar leva med människor är det helt på våra villkor som den fungerar. En hund kan ju inte precis gå och ta sig en snack från kylskåpet när den behagar, gå ut på promenad själv eller duscha när den känner sig skitig. Den är automatiskt lägst i rang och är beroende av människors initiativ, vilket gör det viktigt att vi också ser till att den får ha sin flockplats där den faller sig naturlig. Vill man ha en nöjd, självsäker och bra hund ska man alltså ge klara och tydliga gränser för vad den får och inte får göra, se till att den alltid går sist in genom dörren, se till att den lär sig och lyder ett flertal kommandon eftersom en hund blir nöjd av att ha få använda sitt huvud och få beröm för att den kan saker. Detta är inget man gör för att man får kicks av att vara nån slags alfa-hane, som vissa tycks tro. (Fast det är klart att det finns såna också.) Detta innebär att hunden helt enkelt får lov att bara vara hund.

Det är det här som människor nuförtiden inte tycks fatta, att det liksom inte är speciellt konstruktivt att floskla att "i vår familj är hunden minsann på samma nivå som alla andra" och att hålla på och klappa och gulla, klä hunden i ballerinakjol och ge hunden allt den vill ha. Hundar som å ena sidan hela tiden får bestämma och i princip drar iväg sina ägare på promenad, skäller till sig godbitar och uppmärksamhet, är vana vid att få styra och ställa men å andra sidan ständigt får konfrontera det faktum att de faktiskt inte har kontroll över situationer eftersom de lever i en fucking mänskans värld i vilken bussar åker hit och dit, trafikljus blinkar opponer och utan rim och reson, blir förvirrade, ofokuserade, stressade och ja – ibland rent aggressiva för att de inte vet hur de ska hantera sin omvärld.
(Att sen hundar är lika individuella som mänskor och har dominerande och underkastande karaktärsdrag – ja, det gör inte det hela någo enklare precis.)

Läste en bra artikel, Djuren har blivit våra barn, som tog upp det här med förmänskligandet av husdjur, en trend som inte visar något tecken på att avta, tvärtom är husdjursindustrin med alla tänkbara kappor, blingbling, kläder och leksaker för djur en av våra mest växande industrier! Tänk det! En annan intressant artikel är Ginger E. Blumes We're a nation of pet lovers (som går att ladda ner härifrån) i vilken det spekuleras i om inte hundar rentav har lärt sig att manipulera människor genom att utnyttja vår tendens att emotionalisera, vilket leder till att vi tror att hundarna har ett liknande spektra av känslor liksom vi. Detta är intressant i samband med teorin att hundar "specialiserar" sig på olika saker för att få det de vill ha (dvs mat); en del är snabba och luriga, norpar åt sig ett köttben när ingen ser, andra utnyttjar sin gullighet och viftar på svansen, spelar vänlig och tillgiven för att mänskan ska ge godbitar (min egen hund utnyttjar i högsta grad den här tekniken).

Detta var ett långt jäkla inlägg om hundar och då har jag ännu inte ens tangerat ämnet AVEL (som kräver ett minst lika långt inlägg!). Hoho, Såhär går det när man egentligen borde läsa om hinduism och buddhism.