Stämning i jorden

Nu ska jag göra sådär som jag så ofta gjorde innan (läs: innan instagram), att jag postar en lååång härva bilder som perfekt beskriver min dag. I det här fallet: min gårdag, då vi gick ut till Halisforsen med Mili. Där finns marker, små skogar och åstränder som är så attans bedårande. Och emellanåt stöter man på skyltar på vilka det står att det finns rester av jordbruk och bosättning ända från 1100-talet här. Det tycker jag att man märker. Det är nog så, att det stannar något i den jord som människor har bott på och brukat. Ju äldre jordmån det handlar om, desto mer tycker jag att det sitter i den. Nåt slags stäming, jag vill kalla den lite trollsk, men jag vill heller inte få det att låta som att det är nåt magiskt över det, för jag tror att det har helt naturliga anledningar.
Jag vet bara inte vad jag ska kalla det. Ni vet kanske när ni går i Rom eller nån annan riktigt gammal stad, att det finns en viss stämning där. Det är den jag talar om.

 

 

 

 

 

 

 

 

Revolution, säger jag bara

Det må vara enformigt för alla och envar med mina uppladdningar av samma bild på femtioelva forum, men vet ju inte hur annars jag ska nå ut med min kärlek till PRECIS ALLA PARTER.

Så idag är det annandag påsk. Jag hade för mig att det var slut på den här ledigheten och var på väg till stan för att köpa flere svarta tuscher. Men knutom min själ om inte alla promenadvägar var fullsmockade med ÄCKELPÄCKELMÄNNISKOR. Människor i träningsoveraller, med stavar, på cyklar, hand i hand, you name it. Och jag insåg att det var helgdag och därigenom allting stängt. Och jag har ett sånt instinktivt hat gentemot sånt där. Jag vet att det är ganska töntigt, klart att folk är ute när det är sol och en ledig dag, det är ju liksom inget konstigt med det. Men jag avskyr alla såna här företeelser som gör det uppenbart att vi lever i en lögn i vilken arbete håller de flesta inomhus och vid sina bojor under vanliga veckodagar och omständigheter. Och så kommer det en måndag då folk är UTE och GLADA och what not, glada över att ha "fått" en dag då de kan strolla omkring på promenadvägar. Att ordna folks liv genom att vagga in dem i en föreställning om att allt handlar om "arbete" vs "fritid", är ett jävla skämt som bl.a. hindrar oss från att gadda ihop oss och revoltera mot makteliten. Det hade varit så enkelt, om alla bara hade varit med på det. Revolution, säger jag bara.

En speciell person är på väg

Vet ni när man är så himla inspirerad och taggad, peppad och alla andra äckelord för den saken, att man inte förmår göra nånting alls, utan man typ bara sitter och huttrar och knyter nävar? Sån har jag varit hela dagen idag. (Det är då man gör sådana saker som filmar karaokevideo av sig själv, bland annat.)
Chattade med en vän om att vi borde odla vår hybris, att vi vid nästa tillfälle ska ses och ha ett obesudlat självförtroende som är så stort att vi kunde dra i gång en kult på plats och ställe. Jag var litet svårövertalad, men så småningom med på noterna. Diskussionen fick mig dessutom att tänka på ett ex som förklarade att hans mamma hade en speciell aura kring sin mage medan hon väntade honom, att en klok man hade sagt att "en speciell person är på väg, den kommer att göra stordåd". Jag bara älskar den historien, den är så brutalt egocentrisk! Jag kan inte förstå att jag har kunnat ta den där människan på något som helst allvar, men nåja: jag ska inte dissa honom heller. Han lärde mig hur det känns att vara omtyckt.

Looking back

Idag läste jag om en vän som ska operera axeln och fick ett strongt behov av att spela in en karaokevideo av Looking back over my shoulder. Här är resultatet.
Ledsen att jag är så pinsam, gott folk - ni kan ju tänka att "tur att det inte är jag", eller hur folk nu resonerar.

Aprilsnö

Det är ett ständigt kollektivt bröt kring snöväder i april och hur illa det är, och jag pendlar mellan att 1. villa delta i klagosången och 2. ryta till att ta er samman, ni har bott här i 30+ år och borde väl vid det här laget veta att våren är seg, seg i det här landet?
Det är så lätt att påverkas av ett behagligare klimat, så oändligt enkelt att bara vrida av sig halsduken och byta jacka, det tar ungefär 30 sekunder och så är man där. Som när vi landade i Düsseldorf för inte alls länge sedan. När vi krängde av oss jackor och huppare redan i bussen från flygplanet till stationen. Det där vilda i allas ögon, det där vakna, otämjda: känslan av att man inte riktigt har kontroll över sin egen kropp. Vad utomhusvärme gör med en finne. Det bör upplevas.
Betydligt svårare är det sedan att vänja sig vid att den finska våren är seg. Det tycks ta ett helt liv att förstå det.

Onsdag (redan?!)

För att bevisa mig själv och andra att det också ibland finns orsak att jubla, ska jag nu här lyfta fram det alldeles fantastiska valresultatet i Åbos kommunalval! Li Andersson fick över 6000 röster (!), vänstern är nu lika stora som SDP här i kommunen, och de gröna gjorde stora framsteg medan Kokoomus och persuna sjönk i popularitet. Vad kan man annat än jubla? (Och ja, min poll där till höger är nu lite föråldrad men den får nu hänga med tills den går till historien.)

Annars då?
1. Jag börjat läsa Taivassalos In Transit och är mycket inspirerad. Det är en drömsk bok, den har en ton som är lockande och färgrik. Ah, det är så intressant när jag har börjat läsa igen!
2. Jag var skengravid här en dag, illamående och mysko. Tror inte att jag verkligen är gravid men fick mig i alla fall en redig tankeställare då tanken på att vara gravid var ÅNGESTLADDAD som attan och inte alls mysig, så som jag hade föreställt mig. Linnea skrev ett superbt inlägg om att vara gravid och inte dansa på små rosa moln. Speciellt den där overklighetskänslan kan jag relatera till.
3. Jag ska gå och lyssna på Maria Kalaniemi idag
4. Våren är här, tada tada
5. Fuck everything
6. J får snart körkort.
7. Alla businessplaner går åt helvete
8. Vad ska man göra av det här livet?

Nej vet ni, nu ska jag börja på en illustration.

Gapa på Pantheon

Detta har hänt: jag har skrivit en sexscen som tog musten ur mig och gjorde mig alldeles svettig och tyst (haha). Nu sitter jag bara här med munnen som ett streck, glor på grannens taktegel (eller är det plast) och tittar på skator som far omkring, tänker på Pantheon.

Du passade på

Måndag tionde april som övergår i mycket tidig tisdag. Jag som slutat snusa och går omkring och är ur fokus, uppmanar hunden att maka plats åt mig i soffan."Gå till J" säger jag på kortfattat människa-till-hund-språk, och hunden masar sig ner från soffan, stannar upp och ser på mig med sina förstående och totalt oförstående hundögon. Förstår att den ska gå, förstår antagligen inte sammanhanget. Svansar in till köket, kommer ut ur köket igen, stannar upp på tröskeln, ser på mig ett tag igen som om den tvivlade på om det jag sa verkligen blev sagt eller om det rentav var något som den själv hade hittat på. Går sedan till J. Jag tänker, tänk att jag har en sån där J som man kan säga åt sin hund åt att den ska gå till. Tänk att det blev så, att jag hade sån tur. "Tänk att det blev så", säger jag senare. "Du passade på, när jag låg i en realåda," säger J. Han vet exakt hur rätt han har.

Poster för existensen

Har börjat vakna tidigt-tidigt med existentiell ångest igen, det kommer och går. Fick igen bensin på brasan av den där arma skattedeklarationen som svart på vitt visade att jag inte gör rätt för mig själv att existera egentligen, att jag fan inte håller på med något alls, som tjänar pängar då.


Men så händer sånt här, att jag gör sånt här, gratis då, och då tänker jag att kanske min existens ändå är berättigad, på nåt plan.

Deutschlahnd och frihetens pris

Är tillbaka från Tyskland och hohho. Alltså HOHHO. Det finns så mycket jag har behov att älta om så jag inte ens vet var jag ska börja. Min uppfattning om de här "ljuvliga punkarna" har nog förändrats en del. Har kanske mest insett att det inte är så jävla enkelt att låtsas vara fri, eller någo. Vi hamna nog i en hel del kränä med varandra under turnéns gång och mest berodde det på en människa som helt överraskande för mig ville vara nåt slags alfa, ville styra o ställa, ha alla att göra exakt samma saker hela tiden även om folk ju helt naturligt vill olika saker, som att gå och lägga sig olika tider o sådär. Samtidigt är den här mänskan typ i fyllan hela tiden och är världens sekopää så det är liksom inte så lyckat att samtidigt villa hålla allt i trådarna.

Men turnén gick överlag bra och vi hade skitroligt trots att inte alla spelningar överhuvudtaget var lyckade, herregud, den sista t.ex. var en totalkatastrof för min del. Mixaren i fyllan och visste överhuvudtaget inte vad man skulle göra med en synth, jag borde själv ha tagit över men jag var ju också osäker på kopplandet, så det blev nog en totalflopp och sen var jag skitsur den kvällen.


Finaste paikkan var en sån där trailerpark i Köln, ett ställe där folk bara har börjat bo och dragit sitt pick och pack sen år -89. Det är nog något så vackert över folk som verkligen med hela sin själ står emot samhällets förväntningar och bara lever sitt liv utan att låta sig påverkas av yttre tryck. Men också där fanns det ju problem. Alltid nån som är i fyllan, tar droger, inte sköter sig och inte vill anpassa sig till regler och förordningar. För där det finns människor så finns det ju också alltid regler, hur uppsluppna saker än kan te sig.

Och det blev jag också så himla störd på i längden: att liksom detta evinnerliga dokande och pårökande går som en röd tråd genom alltihopa, kom att tänka på att vad är det muka i det som är frihet och kärlek? Människorna målar och skapar en vacker, uppsluppen värld omkring sig men de ter sig ändå för mig som slavar under flaskan, och sen när de mer ter sig som gamla spurgun bara än som rebeller, så vad är det för vackert med det? Det är en svår balansgång det där. Och det ter sig så synd för mig att det tycks vara så svårt att vara en motståndare och stolt. Kan man liksom inte vara en motståndare och helt attans klar i huvudet? Straight edge-rörelsen ter sig mer och mer som det vettigaste alternativet för min del, även om jag heller inte skulle villa förbinda mig till att gå så långt. För jag vill ju också kunna vara fri, jag vill dricka vin om jag känner för det, men jag vill inte bli en slav under mina addiktioner.

Blev nog förtjust i mitt eget liv igen efter detta, har t.ex. ingen lust för tillfället alls att spela dataspel eller döda tid: vill istället bara ta itu med saker och göra musik, skapa och fixa eftersom det sist och slutligen ju är DET JAG VILL. Det slog mig nog hur lite jag gillar sånt där attans skitliv, liksom glorifierande av att stanna uppe hela natten o doka, röka direkt på morgonen. Ja, det kanske är hur charmigt som helst för de som är 21 år gamla, att örveli örveli vad vi är rock. Men för oss 35+, vafan är det för fint i det? Att låta sitt liv rinna ned för kakkarännan?
Märkte också att jag tyckte att allt var så deja vu, allt det här med punkare o hippies, squat-liv och dokande. Sånt där har jag med jämna mellanrum råkat på i hela mitt liv så det är liksom inte intressant längre. Märkte att jag tyckte att de flesta var så förutsägbara, orkade inte snacka med dem, lyssna på deras monotona babbel. Men sen så fanns där ju än 3-4 helt underbara människor, alltid finns det ju dessa, och de är ju de man sen bär med sig i sitt hjärta också.

 

Das Land Des Billiges Bierchen (0,5 liter).

 

Reckling-frühstück

 

Jag tar mig en välförtjänt paus (och det var VARMT. Ni ser! Tjugu gradish).

 

En av våra kuskar vid nattelden.

 

Utanför vårt ställe i Recklinghausen.

 Jag bondar med mina bästa vänner.

Slut på krafterna

Jag har nån helvitis ångest på gång, eller vet inte vad det här annars skulle kunna vara? Har svårt att sova, vaknar tidigt, är sen ändå bara trött, kan inte koncentrera mig, är konstant irritabel, nyser och känner mig allmänt svag och virrig. Och är inte det minsta sugen på att åka till Tyskland på turné på torsdag, även om jag vet att det antagligen är exakt precis det som kan tänkas vara kuren till det hela.
Känner mig bara så urbota känslig, kan heller inte få ur mig tanken på att en äldre lärare från ÅA såg mig på Poetry Pub och sen undvek mig och tittade lite fult på mig (tyckte jag) - undrar om det var för att jag skämtade om SFP eller någo? Sådan som jag är så tycker man ju att jag borde ha lärt mig att hantera detta att jag antagligen inte är älskad och prisad av alla, tvärtom. Och att det är helt okej, närapå önskvärt.
Det känns på så många sätt att den här boken jag håller på med är mitt sista hopp, min sista fasta punkt i tillvaron. Och också det ger mig också grym stress, tanken på att den måste bli bra, den måste bli så bra att de vill att jag ska fortsätta skriva, för annars är det ute med mig. Annars orkar jag på riktigt inte vara med längre, för ingenting är roligt. Jag skiter i det här samhället, vet att det finns massor att kämpa för och att man kunde stå på barrikaderna varje dag istället för att sitta här inomhus och klaga. Men mina krafter är liksom slut, vet inte hur jag annars ska formulera detta?

Söndag på eder

Tankarna kretsar just nu mest kring hur man pratar om saker. Liksom hur man ur intet kan skapa en hel värld. Jag vet, jag är söndagsmosig och det är ingen reda med nånting. Det är 1. den där boken: Laudatur. Så jävla bra, så jävla träffsäker. Lär mig så mycket av den, just hur man kan skapa så stora saker av bara ord, trots att ingenting egentligen händer. Laudatur är ett klockrent exempel på det som jag själv saknar i mitt eget skrivande, dvs pauserna, reflekterandet, det som händer emellan det som sägs och det som händer. Jag är så förtjust i den boken och jag hittar mig läsande samma mening opp o ner, för att liksom suga i mig essänsen av den, förstå det som sägs på djupet: enkelheten i budskapet men just briljansen i att det egentligen är så enkelt.
Och sen 2. The art of listening. En dokumentär jag såg igår. Pretto? Javisst, som fan, men också där slog det mig hur mycket orden har betydelse. Musikupplevelsen är en sak men det är också hur man pratar om det som händer, det är egentligen först när man säger det högt som man förstår vad som händer. När musikerna pratar om musik. Som till exempel det där som kan hända i en studio, medan man spelar in. Att mitt i allt står hela bandet och sjunger tillsammans, för att man behöver backing vocals. Och ingen har egentligen förutsett att det kommer att gå så, men mitt i allt sjunger alla, och man ser det på dem: alla är just då, för stunden, rätt igenom bara lyckliga.
Alltså mitt huvud håller på att explodera, jag måste nog dra mig tillbaka till sovrummet och fortsätta läsa.

Tääl

Vafan det nu är man sysslar med utan datorn

Idag låg jag i sovrummet och läste - något jag inte gett mig ro till att göra i flera månader om än litet halvhjärtat, då och då. Men igår lossnade det och idag fortsatte det, jag satte i gång med Sandströms Laudatur och det löpte, jag blev inspirerad och sidorna for och snart hade jag läst fram till över sjuttio. Jag kände att jag började bli så trött att jag inte kunde hänga med i sammanhanget längre, i boken. Och vad skulle en normal människa ha gjort i den situationen, för än 15-20 år sedan? Jo, antagligen bestämt sig för att det är dags för att låta ögonlocken falla, gå och lägga sig helt enkelt - klockan var ju ändå närmare halvett och så vidare. Men vad tänker jag, en oduglig fåntratt i närmare 40-årsåldern? Jo, att jag måste stiga upp och maka J från datorn, så att jag också ska ha tid med mina spel, dvs att jaga virtuella prylar i Secret Society och samla på meningslösa prylar och sammanställa kollektioner och jag vet inte vad. Till vilken nytta? Nå ingen! Varför gör jag det då? Jag vet faktiskt inte. För att jag medan jag spelar känner mig djupt lycklig och passligt bortkopplad från allt det alldeles för verkliga som finns utanför den prydliga lilla spelvärlden. En liten detalj också: man behöver aldrig städa i ett spel. Diska, eller torka damm. Söka jobb. Ta itu med saker. Spelvärlden är alltid ordnad och självklar.
Jag är naturligtvis medveten om att de flesta i min ålder helt enkelt inte har möjlighet att hålla på såhär som jag gör: de har familj och plikter och allt det där. Men när jag nu inte har det, när jag har spelat mina kort så att inget jäktar mig, nånsin. Jag har bara mig själv och östanvinden (okej, nu är jag påverkad av Sandström tror jag. Sådär skriver ju inte jag). Och jag bara frågar mig, att vart har vi kommit när ens realitet ser ut på det här viset? Jag underar om restriktioner hade kunnat föra med sig nåt nytt och fantastiskt, som ingen nättid efter nio, som jag märkt att vissa kör med?
Kanske man kunde testa med att börja med en dag i veckan, eller så. Det känns bara då som att då måste jag nog ha J med mig också, annars funkar det inte. Kanske en kvällspysseldag i veckan? Man måste jobba med prylar, konst eller vafan det nu är man sysslar med utan datorn. Tänker försöka give it a go. (Hör redan mig själv med hög röst gå på här om hur fantastiskt och befriande det är med kväll utan dator, oj hör ni hur långrandig jag är? Aj suck ändå.)

Ett nostalgiskt inlägg om München

Jag har en underlig tid på gång. Pendlar mellan att känna mig energisk och sjuk, inspirerad och totalt på bottnen. Läste en gång för alla ut Tove Janssons Meddelande - en novellsamling som nog var så attans underbar på så många sätt. Så mångsidig, enkel och träffsäker så man hela tiden litet baxnar och viskar "sådär". "Det är sådär man gör det." Beskriver stora saker på ett så otroligt kärleksfullt och vackert sätt. Utan att liksom slå till med nåt överdrivet litterärt utsvävande. Nå väl. Jag vet inte om det var Tove eller hur det gick till men så idag snöade jag in på att kolla hashtaggar från München, på instagram alltså. Jag har ett underligt förhållande till den stan. Den är ett så klockrent exempel på villrådighet och ungdomens motstridiga känslor rent konkret, kanske. Det är en vacker stad, en stor stad, vilket ju från första början gör en nyfiken. Men så är det också en kokett stad, en korrekt stad och en stad som unga konstnärer ofta avskyr och vill bort ifrån. Berlin är ju liksom Tysklands hipstermecka och det som allting jämförs med. Märkte att unga instagrammare från München taggade sina coolaste bilder med "berlin" trots att bilderna var från München.

Det här är ett så attans beskrivande påstående: "När münchenbor vill prisa sitt bostadsområde säger de: 'Här märker man för det mesta överhuvudtaget inte att man är i München". (Bild stulen från Süddeutsche Zeitungs för övrigt förträffliga ungdomsmagasin Jetzt.de:s instagramkonto.)

Jag var 20 år i den här staden, au pair och ständigt på jakt efter äventyr. Det är klart att jag blir grymt nostalgisk när det kommer till allt från München, Tyskland överlag faktiskt, och idag kom jag på att man ju kan leta efter hashtaggar från olika ställen, som #brudermühlbrücke (en pointless bro) eller #bittezurückbleiben (Tysklands version av 'mind the gap'). Jag försvann in i ett drömskt landskap av graffiti, u-bahnssvärmeri och tillbakablick, Jag fick lust att se på min nuvarande stad, Åbo, med samma ögon. Och jag tänker: det är såhär det är med städer och överlag, platser man har bott på en längre tid. Man bär dem alltid med sig, man har ett förhållande till dem, ett ofta just nostalgiskt sådant och det blir potatismos i huvudet på en när man tittar på bilder från de här ställena. Man kan börja gråta över en kopp Milchkaffee och sådana saker.

Tomatsaft: härlighet

Ungefär så ska en riktig-riktig michelada se ut.
Ni fattar. Det är Mexico. Det är goda grejer.

Igår drack jag det konstigaste av konstigt: michelada. Google it. Det är en mexikansk dryck som man kan slänga ihop lite som man vill, men huvudsakligen består den av tomatsaft, öl, sojasås, worcestersås, limesaft och kryddor. Man kan sätta apelsinklyftor i också, det gjorde jag. Det är det här med tomatsaft och öl som är galenskapen. Men det funkar förvånansvärt bra! Ni vet Bloody Mary: Det är lite som en somrig variant av det.
Idag har jag druckit nåt jag kallat "fattigmansgazpacho" och det består enbart av en kopp tomatsaft, saften av en lime, några stänk worcestersås och tabasco. Det är så gott att man måste suga i sig hela koppen på en gång.

Utanför min trivselkokong

Idag är jag nog sjuk (tror jag). Vet att jag skriver det varje gång jag är ens lite sjuk, men jag har svårt att skilja mellan känslan av att jag håller på att bryta samman på ett psykiskt plan o känslan av att bara ha lite stegring. Det här tycks heller inte bli bättre med åldern, tvärtom. Vad blir bättre med åldern numera, förresten? När man har fått självsäkerheten och obryddheten o allt det då, menar jag?
Sitter och drar i lösa logon och banners för en hemsida och får inte riktigt nån rätsida med nånting. Har illa smak i munnen och minns hur äckliga karlar jag träffade i torsdags. Igen den där känslan av att världen utanför min trivselkokong är en chockerande, brutal och svårhanterlig cirkus. Träffade en italiensk karl som kritiserade mina kläder, sa att varför går jag i svampskjorta och gröna byxor, tycker jag att det är fint det där, att se ut om en urskog? Ja, utropade jag. Precis! Att se ut som en urskog. Det är grejen.
Insåg att han tyckte att det var urprovocerande att jag var pratsam och självsäker, hade åsikter som jag inte var rädd för att yttra osv. Sen började han prata om att finska kvinnor mejkar sig för mycket, att vissa ser rent katastrofala ut, att det är heemskt. Antar att det skulle funka som nån indirekt komplimang till mig som inte har makeup. Men hohoh, gäsp, vilken urdålig teknik att dissa mina medsystrar, liksom not the way to go hördu Krösus. Som socker på toppen försökte han kyssa mig när han skulle gå, jag ba nope mister, nice try men hördu näpp.
Ok, att skriva sådär långt gav rysningar och nu slocknar jag, måste retirera. Hejdå.

Fyllemeddelande torsdag

Fyllemeddelande från ponks:


Vad kan man säga?
JO att, under varje fucked up människa, finns en varelse som söker efter någon form av bekräftelse.
Dissa inte en människa som säger saker som för dig är fel, Lyssna, ok.



Det här leder ingenstans, för alla läser, o ingen tar det till sig.


Jag kommer med ett konkret exempel.


Jag träffade en karl som för mig var burdus, äcklig och bara en sån form av karl som jag gör bäst i att hålla mig långt borta ifrån. En sån där karl som också avskyr mig vid första anblick: som ser att där kommer en sån där PK-typ som fan inte tål nånting.
Och som provocerar mig till att avsky honom ännu mer.
På riktigt, det är såhär de fungerar.
De ger verkligen allt för att man ska ge sig iväg och inte lyssna på dem.

Nå väl, om man (i mitt fall) lyckas övertyga dem om att man är nåt mer än bara en kvinna och också en människa med åsikter och som

alltså jag hejdar mig här för att det är verkligen så att man måste bevisa att man är mer än bara en kvinna.

Hur sjukt är inte det? På riktigt: om jag hade varit en karl idag hade jag bara varit en jävla alfa som alla andra karlar instintkvt hade avskytt eller allierat sig med, men nu råkar jag var kvinna så jag är bara lite irriterande eller sexig. Liksom.

Det här hände åt mig idag: jag flippade aningen och en historia flög ur mig, och så sa den där karlsatan att jag "steg i hans ögon".

Alltså tänk på det en stund.
Att jag måste liksom bevisa grejer för att nån ska säga att jag "är nånting".

Och fantamig om jag inte kände mig lite nöjd där också, Samtidigt som mitt hat är lika stort från början som intill denna stund. Jag hatar vita män som inte förstår sitt privilegium. Så enkelt är det. Jag tål det inte, men jag lever samtidigt i den här världen, där saker fungerar på ett visst sätt som jag har lärt mig leva efter.

Och min poäng här skulle egentligen vara att där egentligen, bakom den där äckliga karlen, fanns en älskvärd människa som ofta hade känt sig liten till o från. Som jag vid nåt tillfälle faktiskt förstod och kunde relatera till. Men oj så liten den poängen blev. Så jätteliten.

Coming up: jackvakt

...och känslan efter att man skickat iväg en text för kommentarer och nu bara sitter här och fjärtar och inte kan företa sig något.
Idag ska jag vakta jackor på en tillställning. Ja, så är det sagt: jag ska ta emot folk och sedan vakta deras ägodelar. Undrar om de vet att jag har ett förflutet som kleptoman?
Idag är det också Poetry Pub, något jag verkligen storgillade sist det begav sig. Hybrisen växte också något kolossalt då jag tog mod till mig, ställde mig på scen och välte ut den fjant jag är. Idag tror jag inte att jag kommer att bjuda på något framträdande, även om hela kroppen skriker att jag borde skriva nåt nytt. Kanske gör jag det sen vid jackorna, tänkte jag. Kan vara en ganska tilltalande omgivning för text.

ÅNGRAR DU NÅGOT (Rösta!)

Ibland undrar jag om det är någon som fortfarande läser här, eller om det är bara nätrobotar som far omkring och skapar läsare. För att ta reda på om här faktiskt går riktiga mänskor, skapade jag en liten undersökning: ÅNGRAR DU NÅGOT (på ängelska). RÖSTA! Det är anonymt. Se upp till höger.

(Mobilscrollare: använd dator eller välj alternativet "view web version")

Vad skrivandet lär (och har lärt) mig

Jag insåg här igår kväll att skrivandet verkligen gör saker med en, förändrar en på djupet. Eller ens tänkande, liksom. I varje fall när det gäller mig. Saker som man också kan applicera på annat än skrivande, menar jag.

Jag har nu alltså gått Litterärt skapande i ja, vad blir det? Ett år kanske. Och nu ska jag dela med mig min största läxa därifrån, nämligen att en text inte är klar när man väl har skrivit den. Det här har varit helt mindblowing för mig. Jag trodde ganska naivt innan, att texter är sådant där som rinner ur en och som man känner på sig när de gör det, att "nu händer det, nu kommer den där texten." Och visst, i passager kan det ju hända, att den där texten faktiskt väller ur en. Men i det stora hela är det liksom så mycket som ändå ska gås igenom och funderas på, innan en lång text verkligen är sammanhängande. Jag upprepar: editera, editera, editera!

Jag har aldrig riktigt haft tålamod med sånt här som att editera grejer jag gjort, ska jag erkänna. Men med skrivandet, så har jag det, konstigt nog. Det måste kanske betyda att det här är något jag verkligen brinner för. Eller så tror jag. Jag tror verkligen satan fan att skrivandet är nånting jag på riktigt, på riktigt vill göra, och jag blir nästan litet emotionell när jag medger det högt för mig själv.

Och tänk, detta ständiga editerande har faktiskt lärt mig det om livet överlag, att saker liksom inte är klara bara för att man har gjort dem, utan att det krävs omtanke och infallsvinklar och omarbetning och hur mycket som helst, för att något verkligen värdefullt ska födas.
Min handledare sa nåt så klokt här om dagen. Jag har alltid tänkt att idéer är nåt slags gudagåvor som bara faller ner till en för att det är meningen att de ska förverkligas, och så när jag entusiastiskt föreslog en idé sa hon bara: "Ja, testa den. Men testa olika grejer. Inte bara det första som kommer upp i huvudet." Det där var fan en läxa för livet för mig, vet inte om hon förstod det just då, eller jag, men det var det.

Min poäng med hela den här osammanhängande harangen är alltså, att saker inte nödvändigtvis är klara bara för att man tycker att de är det, för att man har skitit ut ett lass som för stunden ter sig som en tallrik guld för en. Och det bästa är att det går att applicera på allt man gör, till exempel gav det mig grymma insikter i samarbetet med den där andra musikern: att hon fan inte förstår att editera, hon låter bara allt som kommer upp i hennes huvud för stunden ligga kvar och forma en enda röra.
Den här insikten är nånting jag tror att man måste uppleva själv innan man verkligen kan praktisera den. Jag tror att speciellt musiker skulle dra stor nytta av det här med att testa olika grejer, inte bara det första som kommer upp i huvudet.

Gissningsleken: vad felas ponks?

Jag inser ju nog vilken whiner jag är när jag skriver inlägg som det föregående, i vilka jag klagar över grejer som ju verkligen inte är några problem, i nån värld, alls. Borde kanske sluta med det.
Men idag är det faktiskt lite synd om mig. Jag har gallsten, eller vad jag nu har. I varje fall gör det himla ont i magen, bröstet och ryggen. Det kunde lika gärna vara gasbesvär, för jag rapar också. Nej, jag vet inte vad det är. Alla kan gissa, ett förslag var.

Trött och besviken

Äh, jag är så trött och besviken, trött och besviken. Varför ska det nästan alltid vara så att när jag träffar nytt folk för att göra nåt tillsammans med, så slutar det med att jag går hem, sur och svärande, besviken och på dåligt humör? Nu blev det IGEN så, alltså det är knappt jag orkar skriva om det. Var ju meningen att jag skulle sjunga o spela lite med den där *übermusikaliska* (himla med ögonen) tjejen jag träffade för några veckor sedan, hon verkade lite mysko men jag tänkte att äh, hon är bara lite speciell och HON KAN SJUNGA STÄMMOR, det var liksom den enda kanal mitt huvud var inställt på: att hon den här kan harmonisera. Henne MÅSTE jag musicera med!! Nå väl, så var jag hos henne igår och sjöng o spelade hela dagen och hör och häpna om jag inte tyckte att det var helt sjukt tröttsamt hela grejen. Vi spelade ju hennes grejer, eller det var ju liksom meningen: att jag skulle vara med i hennes musikprojekt och jag tänkte att det kan jag väl göra, det här är nåt nytt och intressant och nån som kan någo. Men suuuuck, så var den där musiken bara så attans enformig och oredigerad. Alltså verkligen, oredigerad! Full med influenser härifrån och därifrån: harpa emellanåt och en massa dåraktiga stämmor, ingen reda med nånting och ett enda sammelsurium som hon på nåt sätt ville arrangera, och där var det då meningen att jag skulle minnas vilket hojlande som skulle vara var, i en härva som gick i en upprepande, jävla URTRÅKIG ackordföljd. Det avgörande var ju att hon inte ville lyssna på mina förslag, det var bara nej, inte så. Fick en känsla av att det här var hennes musik som ingen liksom skulle säga nånting till om. Ironiskt nog så kom ett meddelande idag morse, att de improvisationer jag gjorde till en början var bra, när hon lyssnade på våra inspelningar. Jag bara jaha, och det säger du nu? Du hade din chans, liksom. Fuck, vad trött och besviken jag är.

Tänkte på det också, att jag överhuvudtaget inte kan med människor som inte förmår skratta åt sig själva. Alltså, det är nån mur som byggs upp där mellan mig och dom om jag inser att de tar sig själva på ett för stort allvar. Jag blir bara själv en allt större apa, har lust att pissa runt i knutarna. Jag orkar inte! Och det går heller inte in i mitt huvud, alltså jag begriper inte hur en människa kan vara så sjävinvolverad att den varje dag skriver meddelanden, som bara har med deras egna juttur att göra åt nån annan? Alltså, ringer det inte nån klocka där hos dem, att det där är en annan människa, med egna tankar och egna projekt? Att det första jag vill tänka på en söndagsmorgon, kanske inte är vad jag sjöng och gjorde i hennes låtar igår? Hur kan man vara så totalt förblindad av sina egna skyddslappar? Nej jag fattar inte, och än mindre fattar jag varför jag alltid ska befinna mig i situation efter situation då jag måste fundera på hur jag ska nästla mig ut ur dem.

Nåja, ju mer jag tänker på det här så inser jag ju att det bara helt enkelt handlade om personkemi och att det inte funkade. Det är ju lite så med musik, att antingen funkar man ihop eller så inte, och inte är det väl nåt konstigare än att här funkade vi inte ihop, för att vi är på olika våglängder. Inget mer att fundera på den saken. Back to my own business.

Älska illitterära vänner

Snart

Nu händer det. På lördag ska jag och basta och sjunga med min nyfunna vän.
*It is happening*
*Social life is coming*
Jag är rädd och uppspelt som en misshandlad hund.

Flyt idag

Det är väl bara att erkänna det: sen jag började skriva tycker jag att det är allt svårare att skriva blogg. Jag börjar på nånting, och sen spårar det ut. Och ja. Det känns liksom inte så fruktbart att skriva ytterligare ett inlägg när man har tiotusen ord bakom sig. Eller hur många ord det nu sen är. Fan vet jag. (Kollar efter, för nu blev det här ju nästan intressant.) Okej, det var litet över 3000 ord. 17000 tecken. Det är väl ganska mycket på en dag? Fan vet jag, vad spelar det för roll, förresten.
Jag har helt enkelt flyt idag bara, ville kanske bara meddela det.

För dom som är ensamma

Jag glömmer numera att sätta upp saker jag gjort, inte för att det är nån prioritet heller, men för att nu få nån känsla av att man har åstadkommit något, så kanske detta då. Svordoms omslag. Skiva: För dom som är ensamma. Svårgillat, besvärligt, tungt. Och jag gillar, bland annat pga just de orsakerna.

Fråga mig, jag säger nej

Jag är så stolt över mig själv, för jag har börjat säga nej. Jag säger bara nej, och så är saken ur världen, sen får jag göra något annat, uppbyggande, konstruktivt, för mig viktigt. Jag undrar om det är såhär som de flesta har format sina liv, att de har sagt nej till andra och ja till dem själva? Är ju grovt förenklat förstås: klart att det inte är så lätt som att man bara säger lite ja till sig själv och så faller allting på plats, men det verkar som att jag alltid har saknat en grundläggande del som avgör vad som till exempel är viktigt för mig, just här och nu. Jag sätter alltid andras behov i första hand. Nu låter det här som om jag skulle vara nån barmhärtig samarit, det är jag naturligtvis inte - men när nån frågar mig om nånting, så tror jag alltid att det är totalt fara på färdet eftersom de har kommit så långt ner på listan att de frågar mig. Och kan jag inte hjälpa, så försöker jag fixa så att i varje fall nån annan än jag kan hjälpa.
Det var den tanken. Jag var lite duktig, för jag gick i säng före tre igår natt. Idag har jag skrivit kvalitativa saker, satan. Jag skrev bl.a. om en spansk likörstövel som sen gick sönder och doftade vaniljblod. Kvalitativa saker, satan.

Svårt för sig

Jag vet att jag borde flytta mig själv och datorn nånstans ut ibland, på café, vidga vyerna litet. Jag vet att det skulle göra gott. Men när jag vill göra det svårt för mig.

Hej

Pendlar mellan extrem upprymdhet och extrem trötthet. Spelar dumma spel tills långt in på nätterna. Sneglar ibland åt vänster. Det var det.

Att leva musik

Jag träffade en Musiker igår, och vi sjöng lite tillsammans, jag blev skakig som en tonåring. Det var tjeckisk tjej med kinesisk uppväxt, eller hur det nu gått till. Hon har en massa bakgrund inom musik men har inga kontakter i Åbo. Så nu letar hon liksom efter ett sammanhang och där dök då J o jag upp. Redan när jag hörde hennes juttun på nätet så började myror krypa omkring i mig, jag märkte liksom att här är nån som FATTAR GREJEN och genast blev jag nojig. Hon spelar alltså kinesisk harpa, guzheng eller vad det heter, spelar också kantele o piano o sjunger i stämmor som en gud, och herregud, jag märkte liksom hur det började rycka i mig av lust att vara med och att inte göra henne besviken. Alltså jag lärde mig så sjukt mycket om mig själv igår! Jag insåg (igen) hur mycket musik betyder för mig, hur fucking STOR musiken är för mig, och hur mycket jag undertrycker den. Jag har ju liksom alltid hållit mitt eget musicerande för mig själv, liksom aldrig hittat nån (inte letat heller) som jag tycker att på riktigt skulle kunna göra de grejer som jag på riktigt vill göra - sjunga stämmor osv. Det här är ju från början en helt weirdo-inställning, varför har jag tänkt så? Varför håller jag liksom det största och bästa jag vet som en grej hos mig själv enbart? Jovisst, jag spelar ju med andra också, men där utmanar jag mig aldrig, i synnerhet nu med punkarna. Jag njuter av att inte känna några prestationskrav. Jag sätter lite effort på det och så känns det bra.
Men så händer det här då, att jag träffar en tjej som jag direkt instinktivt anar, jag ser det fan i hennes ögon, att den här människan LEVER musik. Och då händer det, jag blir skakig, svettig o fnissig och som en tonåring igen: jag blir som farsan när han nån gång, väldigt sällan, träffar människor han ser upp till och blir en totalfåne, en fjant, en TÖNT. Och hon spelar och sjunger fritt och vackert där i lägenheten, o jag sneglar på henne o tänker att hon både är attans störande och samtidigt så härligt fri. Hon är liksom otyglad men samtidigt klichémässig: hennes musik är inte unik på nåt sätt, jag fattar den totalt och den är känslobaserad - det är sånt som jag undviker. Och så är vi där igen - jag inser att jag liksom via humorn och lättsamheten har närmat mig det svåra, dvs att vara ett med musiken, att verkligen våga uttrycka sig genom den. Jag är så himla rädd för att uppfattas som pretentiös, men där sitter sen hon och är skitpretto men det gör ingenting, ingen kan klaga.
Och sen sjöng vi, hon lärde mig en kinesisk folkvisa o spelade guzheng, jag sjöng emellanåt melodin o hon improviserade ovanpå och sen samma sak med en finsk visa, hon sjöng och jag improviserade. Och jag märkte hur lätt jag blev, helt flickig och fnissig. Det var så JÄVLA häftigt o fint. Först var jag bara så himla nojig för att jag så prompt ville visa henne att jag kan det här, jag håller fan min stämma och jag är fri också: jag är ALLT DET DÄR. Samtidigt ville jag inte liksom förvänta mig för mycket, var så rädd för att hon skulle känna så som jag ofta gör (!), att jag är överlägsen, bättre o att jag liksom kan dra en lång djup suck för att de där andra inte fattar. Jag var så RÄDD för att helt hänge mig till något när någon som eventuellt är bättre än jag är med!! Och det där säger väl så sjukt mycket om mig? Hur jag lever i min lilla bekväma bubbla där jag aldrig utmanar mig själv eller sätter några större krav på mig, hur överlägset jag betraktar alla andra också. Överhuvudtaget, att jag betraktar musik som nåt man är bra eller inte bra på. Alltså, jag måste skrota de där ruttna föreställningarna!

Noteras skall, att jag ju nog också har spelat med folk som tekniskt taget är hästlängder ovanför mig, som fingrarna bara far på och som är skitduktiga, men där har jag ändå också känt att de missar nåt väsentligt, att vi inte uttrycker oss på samma sätt, att deras teknikalitet bara är just teknikalitet och inte musik. Men hon alltså: hon hade det där unika, en frihet i sitt varande, nåt meditativt i musiken nästan, och en fullständig, fucking skrupelfri förståelse av harmonier o disharmonier! Klart att jag närapå fick kakkan i byxorna.

Nå, sen kommer del två. Hon var så säker i sig själv och en sån dominerande personlighet, och det här skrämmer mig också, hur liten jag blev bredvid henne. Hon sade sånt där som att hon har slutat sjunga a cappella med andra för att de aldrig "når upp till hennes nivå" - helt sonika sade hon det, som om det var så man sa. Och jag hajade till när hon sa så, för jag erkänner: sådär tänker jag ju också. Men jag försöker i varje fall att inte genomgående tänka så, att inte se ner på andra bara för att jag tycker att de inte "når upp till min nivå". Tänker alltid att det finns annat som andra kan som jag kan lära mig av, försöker dessutom att inte se på musik som nåt man till varje pris måste vara "bra på".
Sen började hon skriva på MSN, att jag sku lyssna på hennes musik och se om där finns stämmor som jag kunde tänka mig att sjunga vid live-sammanhang o vi funderade på att uppträda på nån open stage. Och jag tänker förstås: SURE, let's do that! Men samtidigt är jag just lite rädd för att hon helt ska köra över mig och att jag forever ska vara den där "lilla medhjälparen". När vi sjöng sade hon sånt där som att "let's skip that pause, it's easier for you" och jag tänkte bara NÄ, int någo "easier for me" här nu. Nåja, när jag tänker mer på det, så vad har jag att förlora? ingenting. Måste nu, en gång för alla, omfamna det här tillfället nu och låta mig go with the flow nu bara.
En annan rolig detalj är att jag var så upp o köra över allt det här igår att jag satt och var stirrig och tyst hela kvällen och sen fortsatte drömma om det på natten, att vi satt o lyssnade på hennes musik och en biisi var ett klockrent plagiat av en Britney Spears-låt. Och jag sa det, att den här på minner ju nog jävligt mycket om den där Hit me baby one more time. Och då blev hon så defensiv och började joma att näää, inte alls. Och då blev jag så himla, jävla sur att jag bara sa "fine, i'm out" och så snörde jag på mig rollerblades (!) och stack därifrån, kom hem o sa att hon är en idiot. Drömde liksom om besvikelsen, att hon ska vara en sån där som inte kan se på sig själv kritiskt, som inte kan medge sina egna brister. Vilket ju nog också kan vara faran med att jobba med vem som helst, men nu ska jag inte måla fan på väggen.

Kort sagt: jag lärde mig så mycket om mig själv igår på en så otroligt kort tid. Tack universum, tack tack.

Sälj kulturell grej med karl

Kikade lite på Åbo svenska teaters utbud och blev så trött. Män efter män efter män efter män. Varför ska det vara så mycket män i det kulturella utbudet? Jag är så otroligt TRÖTT på män och när de ska vara överrepresenterade överallt, speciellt i det kulturella utbudet.

 

Män med mikrofoner

 

En berättelse om en POJKE?! Nää...

 

Kulturmän i pompös dialog

 

Män och raketer

 

Den här tar väl ändå priset. En KARL som är lucia?! Wtf hohohoho hihiihi hahaha.

Ett steg framåt i ovissheten

Ibland villar jag mig in på nätsidor som handlar om "hur man ska skriva en framgångsrik blogg." Sånt här ter sig alltid roande för mig, eftersom jag alltid har varit jävligt noga med att inte leta efter framgångsrecept när det gäller den här bloggen, utan att snarare låta den leva sitt liv och icke-liv, utan yttre påtryckningar. Ändå råkade jag idag morse på nånting som jag tyckte lät helt vettigt:

"Far too many people associate blogging with self-promotion, but that’s a common mistake. Your blogging strategy should be about building and cultivating an audience, and that objective is rarely achieved if you’re only talking about yourself."

Jag tycker ju inte om tonen här heller, "building and cultivating an audience", men tänkte på det där med att prata om sig själv. Kan faktiskt hålla med om att många bloggar jag slutat läsa helt enkelt handlar för mycket om bloggskrivaren i fråga. Jag menar, människor ÄR ju verkligen intressanta och jag läser gärna om dittan och dattan i deras liv, men ibland blir det för mycket uppräknande av grejer som den här personen i fråga håller på med. Det blir snarare som nåt slags lista än som något verkligen läsvärt, jag menar: vem attan är egentligen intresserad av att veta vilka arbetsprojekt någon annan är involverad i och hur mycket tid det tar av dennes liv?

Inatt märkte jag att jag låg vaken med tankemaskineriet uppskruvat på maximum. Ni vet, när man pendlar mellan dröm och verklighet: man drömmer något diffust och sen ligger man vaken och efteråt kan det vara svårt att avgöra vad som var dröm och vad som var verklighet. Inatt, å andra sidan, märkte jag att jag låg vaken, och det handlade om livsångest. Det var djupt allvar, det var frågor och kallsvett: vad fan ska jag egentligen ta mig till? Jag funderade om jag borde börja söka ett jobb på allvar, jag funderade på min tillvaro och om jag är skadad på nåt plan när jag har så lite motivation och lust att verkligen vara med på någonting, och jag funderade vad mitt spelberoende egentligen beror på, på djupet? Det handlar ju om någon form av eskapism: att inte ta itu med måsten utan att lura åt sig ett stycke vakuum, en stund då tiden inte existerar utan man snarare upphör att vara människa eller sig själv för en stund och till 100% koncentrerar sig på något helt oväsentligt. Jag har alltid haft en så fruktansvärt stark dragningskraft till att upphöra att vara mig själv för ett ögonblick, att nå "andra dimensioner" eller att slippa vara i realiteten. Det är väl just sådana som jag som ligger illa till när det kommer till vad som helst för beroende egentligen, för vi rymmer alltid hellre än ser realiteterna i vitögat. Samtidigt så gillar jag att "vara med mig själv" och att vara nykter, så det är inte det. Det är bara känslan av att ständigt vara jagad, att jag lever på lånad tid och att varje minut som jag inte gör någonting för att förbättra min situation går förlorad, som är så obehaglig.
För att nu nå nåt slags konklusion i den här rådigåggan, så vill jag påpeka att det här med att det är meningen att man ska arbeta för brödfödan går jävligt dåligt ihop med det här med att man är en eskapist. Jag har så otroligt svårt att föreställa mig att leva på så sätt att jag skulle sätta största delen av dan till att jobba med något för mig oväsentligt. Och det är det här som ibland väcker mig om natten, känslan av desperation och otillräcklighet, att det finns så många fler frågor än svar när det kommer till hur jag ska leva, och att jag aldrig tycks komma till nån form av lösning och lugn i det hela.
Så kommer helgen nu, och vi tar ytterligare ett steg framåt i ovissheten.

Julafton imo

Ja men hej
ja men hej
ja men hej och hej och hej.
Har rytmer på hjärnan. Allt måste gå jämnt ut.
Nu ser det ut som ett jullandskap utanför och vad ska man säga åt det? Trevligt med jullandskap, två månader för sent. Trevligt med sommarhetta, i september. Och så vidare. Kan vi nu inte bara komma överens om att förflytta tiden 60 dagar bakåt? Idag är det 23.12. Imorgon är det julafton. Ingen julstress hinner nån ha heller. Det blir väl bra?

A killed darling

Kill your darlings, heter det. Och det har jag gjort. Jag har varit tvungen att skala bort onödigheter som sedan blir helt utan sammanhang, och den här passade inte in nånstans i min text, men den passar väl utmärkt in just här:

På eftermiddagarna knäpptes den gamla ugnen på. Ett surrande ljud av elförbrukning gick i gång och doften av mognande leverlåda spred sig i lägenheten. Gubben Trudbert bodde också i ugnen, och han vaknade när man knäppte på den. Trudbert var blyg men snäll, höll sig alltid i bakgrunden men tände sin gula lampa som ett tecken på att han var hemma. Trudbert tyckte bara om snälla sånger i dur, och han lyssnade speciellt gärna till en sång med orden “Han lever, han lever, han lever igen”, eftersom den handlade om honom.

Hejdå, Trudbert.
Nu snöar det som om domedagen var kommen och jag vill slå huvudet in i dubbla omslagspapper, lirka upp det i april.

Tisdag (hittar fan inte på nån rubrik för det här)

Trög, långsam dag med meningar hit och meningar dit. Stryker fortfarande, skriver om och flyttar om. Tänk att det ska vara så besvärligt att bara skriva. Det är ju bara att skriva, eller hur? Men nä, det är inte bara att skriva, om det ska bli läsbar text. Eller läsvärd text liksom. Speciellt om man berättar en historia som inte är ens egen.
Jag drömmer lite om att skriva en novell om en äldre herreman som helt har tappat kontakten till sin son, som dessutom är överdrivet mer vaken och intelligent än den här pappan. Tycker det skulle vara så himla intressant att skriva utgående från någon som överhuvudtaget inte har mycket gemensamt med en själv. Har funderat ganska mycket på familjerelationer på sistone också, vet inte varför egentligen. Kanske för att jag häromdagen insåg att mina egna föräldrar knappast var beredda på allt som ett föräldraskap skulle komma att överraska dem med, också efter att barnen blev vuxna. Ja, det här är väl ett ständigt aktuellt tema. Men jag förvånas av hur mycket familjerelationer fortfarande tycks spela roll i vuxna människors liv.

Måndag

Ja men god måndag på allesamman. Jag sitter i ÅA:s datasal och låtsas studera, skriver på min antologitext och printar, stryker, funderar, snusar. Förde mina Doc Martens till skomakaren och en väska som behöver ny dragkedja också, nu satan blev det äntligen gjort. Det här är nåt jag har velat få gjort i flera år säkert, och så är de färdiga redan imorgon. Så typiskt! Var via lopptorget på Universitetsgatan också och handlade åt mig ett par byxor. Blev närapå förskräckt i pukukoppin, herregud så jag går omkring och ser ut. Som en spurgu, i skitit hår, ful mössa och oändligt hemska lököbyxor. Hamnade dra på mig mina nya byxor direkt för jag stod fan inte ut med att se på hur jag på riktigt såg ut.
Det är nog som att hela kroppen har brakat samman också. Jag behöver större byxor, och magen putar. Jag borde fan börja springa regelbundet, yoga borde jag också börja med, för att hålla den här arma kroppen vid något slags kondition. Det är hemskt att bli äldre när allting bara förfaller, likt en gammal gård eller någo. Det skulle behövas regelbundet arbete för att hålla sig i trim, men det här är ju ingenting jag prioriterar. Nå, vi ska se vartåt det här banar. För tillfället vänder jag mig mest bara inåt, till det jag har att säga och det jag vill skriva. Man får väl ha det så också ibland. Framgången låter vänta på sig, men man drar sina strån hit och dit och hoppas att man klarar sig en månad till.

Ge er, föräldrar!

Om det är något jag har lärt mig här i min barnlösa tillvaro, så är det att barnen alltid vet mest, i en familj. Barnen är smartare! Det är bara att ge er. Barnen kommer alltid att föra den mest klarsynta diskussionen, när det handlar om er som familj. Om ni inte visste det redan, så kommer det kanske som en påminnelse. They will always know better than you.

Ta sig själv ut

Idag tog jag mig själv ut på springrunda: något jag inte har gjort sedan någon gång då det fanns gräs på marken och fåglarna sjöng och sådana saker. Det blev förresten en dålig jämförelse för det gör de nu också, men jag menar sommaren. Har inte sprungit sen jag faktiskt satsade och köpte nya springskor efter att jag kände mig caférik i augusti. Jag tog det försiktigt, för det kändes som att jag var något av ett ånglok som stått i garage i flera månader. Sakta rultade jag fram, försiktigare än någonsin. Och det började klia på magen. På magen! Och kring höfterna så klart, men på magen! Det har det aldrig förut gjort. Händer det åt er också, att det börjar klia alldeles fruktansvärt när blodet börjar cirkulera till platser det inte har cirkulerat på under en lång tid? J tycker att jag är ett UFO när jag talar om sådana saker.
Det kändes bra att springa och bra att komma hem, men sen i K-Market höll jag på att ramla i golvet, det blev alldeles svart framför ögonen. Men sen hade en vän skrivit åt mig att hen är glad att få vara min vän, nåt i den stilen. Jag blev så HIMLA JÄVLA glad. Jag vet inte om jag blev mer glad för orden eller för att den saken liksom hände. Att nån tog tid till sig att skriva en sån sak, förstår ni? Ibland blir man bara så glad åt en företeelse i största allmänhet att man nästan lite tappar bort om den var riktad till en själv eller inte. Det är kanske inte så viktigt heller. Fast klart att det var viktigt. Äh, ni förstår.

Gun vänder sig i sin säng

Idag sitter jag och filar på lite logor och dylikt. Förra veckan gjorde jag Svordom-omslag. Det blev kanske det häftigaste omslag jag nånsin gjort. Ni får aldrig se det, muahhaha. Nå visst. Men poäng: det ska bli så skönt att ha alla dessa i och för sig trevliga små uppgifter ur världen, så jag kan fortsätta jobba med MIN STORA ROMAN. Because it's coming. Ibland vaknar jag om natten och känner på mig hur Gun vänder sig i sin säng. Hon sover, liksom jag, sen vaknar hon upp om natten av ingen orsak alls, och sen gör hon saker. Aj satan, det blir så bra. Så kan jag tänka ibland.

Och så vidare i all oändlighet

Lyssnade på Ricky Gervais som smakade på hot sauce och pratade på Youtube igår, och där sa han nåt som jag tyckte var så träffande. Att folk idag blir kränkta för att andra inte respekterar deras åsikter. DET tycker jag sätter fingret på allt som jag har så svårt med nuförtiden. Debattklimatet. Allt. Att folk bara tutar ut sina åsikter utan belägg och utan att lyssna på motargument.

"Men jag TYCKER såhär. Och jag måste få tycka såhär, du kan inte säga att jag inte får tycka såhär." "Men om du har fel då?"
"Det handlar inte om det, det handlar om att du försöker trycka ner mig pga min åsikt."
"Nej, jag försöker bara förklara vad du har fått om bakfoten."

Och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Det finns egentligen en massa annat jag kunde skr,
äh vi tar det en annan gång. Det är för mycket nu.

Tjena tisdag

En av de ruttnaste veckodagarna oftast, om ni frågar mig (jag är tisdagsbarn) men idag sken solen så jag utvecklade en knallig huvudvärk. Nu har jag dock stjälpt i mig en balja kaffe och är igen på gång i högsta grad.
På programmet idag: rita kombinerat medeltida monster med grodhuvud, skriva på antologitext. Belöning: Se på Bachelor med Nick, äta chokohavrerutor.

Superb dag

Voi perkulan pieksut mikä päivä det var igår! Igår var alltså en så jäkla stor dag så det helt enkelt måste beskrivas.
Var först på skrivhandledning med superba Mia, fick veta att min antologitext visst har potential, visst har en bra berättelse, bara behöver litet oomph, litet förstärkning av vissa grejer, litet flipp helt enkelt. Det här tycks hon annars framhålla mer än ofta: att man måst flippa när man skriver. Låta det fara bara. Jag som inte trodde att jag hade några problem med den saken, jag menar: jag är väl the queen of textflips? Eller? Åtminstone flips in real life.

Var lätt salongserusad på vägen hem, började nynna på en fånig melodi som sen resulterade i en URFÅNIG sång som jag senare sjöng på Poetry Pub där jag gjorde min debut som estradpoes. Jepp, igår gjordes det för första gången. Högt och fult sjöng jag, och sen läste jag en mer seriös dikt som också är väldigt färsk och inte handlar om nånting alls egentligen. Det bästa är att det kändes helt fantastiskt. Det var en sån piece of cake, alltså. Menar inte att jag var nån form av sensation, men menar bara att det är så skönt att vara gammal och o-nervös, lugn och att på riktigt inte give a fuck. Att bara glida in i sammanhang efter sammanhang och typ vara hemma överallt. Alltså jag har alltid önskat att jag vore en sån där som inte ger ett fuck och nu äntligen börjar jag leva upp till det.

För sen: jag gick hem, ringde till J på vägen, hade ett sånt fint samtal, kände mig själv stanna vid Suxes, alltså jag bara stannade, det var något som höll mig där och sen gick jag in, beställde en öl, satte mig vid ett tomt bord och det var inte alls hemskt: det var bara otroligt skönt. Det var karaoketorstai. Och sen sjöng jag Say My Name med Destiny's Child. Började snacka med folk, började dansa medan andra sjöng, hade fina små stunder och samtal och kvällen liksom började gunga, den blev tidlös. Rökte tobak med äldre herreman som tyckte att jag hade fint skuren jacka. Att "såna där ser man inte längre". Tack J, gammal Benetton. Laatutavaraa. Sen sjöng jag Hot Stuff med Donna Summer. Träffade amerikaner. Kom hem och var så i fyllan att jag inte kommer ihåg vare sig hemfärden eller hur jag kom i säng. Bara euforin minns jag och bär med mig fortfarande. Glömde en vante och min halsduk som är från Spanien, ska försöka gå efter dem idag.
Det fanns en tid då jag njöt av att gå på krog ensam, sen kom en tid då det kändes fruktansvärt angstigt och nu kan jag deklarera att tiden igen är kommen då det är ALLDELES FANTASTISKT att gå på krog ensam igen. Herregud vad bra jag har det nu igen. Hjälp, o, hjälp.

Och här bjuder jag på sångtexten:

Ett stycke avgas i din näsa
Ett stycke bok du ej kan läsa
Ett stycke målbrott i din halsöppning
Ett stycke felaktig uppfattning

Om du vill kan du vara vem du vill
Det finns ej nån som kan invända nåt därtill
Om du vill kan du vara min vän
Vi kan byta uppgifter sen
Jag har personlighetsdrag som ej e tilldragande
Men det kan du säkert leva med

Ett stycke oförstådd poet
Ett stycke obevarad hemlighet
Ett stycke frågetecken i din handling
Ett stycke mänska i förvandling

Mörkret sänker sig
Jag tror ni nog förstår mig
Mörkret sänker sig
Sideffekt delay

Den känslan

Det nalkas pms-tider, man kan alltså förvänta sig rajvare både här och där. Att jag aldrig lär mig att censurera? Men alltså, det finns något i pms som jag gillar, hur konstigt det än kan låta. Det är det där djuriska på nåt sätt, den där motstridigheten, surheten och känslan av att ha allting emot sig: på nåt plan känns det så äkta att jag tycker att man inte annat kan än välkomna det likt ett surt gammalt fyllo som en gång i månaden parkerar sig i farstutrappan. Hunden drar och jag blir förbannad, jag vill gå utan att nån drar - INGEN SKA FÅ STÖRA MIG, liksom. Den känslan, konstant.
Det var nån som sa att man också blir mer kreativ när man har pms (rätta mig om jag har fel?) Det här tycker jag mig också känna igen: ett ilsket behov av att skapa dyker upp, det får vara vad som helst, men det ska helst vara stort och provocerande.

Dom och vi

Det är mycket som snurrar omkring i huvudet en sådan här tidig februarieftermiddag. Mest dravel. Så mycket dravel. Det är svårt att veta var man ska börja, men jag känner mig ungefär som en urvriden disktrasa. Äh, allt jag säger låter dessutom klyschigt och använt. Men det var en sak jag ville ta upp. Det är tankar om fördomar och elit, som jag har blivit påmind om att existerar såhär på sistone. Gjorde ett försök att skriva baksidestext till vår skrivkurs antologi som ska ges ut i höst, och fick bl.a. en kommentar om att det här med att skriva i "vi-form" osar självutgivning. Jag blev så klart sur redan då jag fick höra det, men det är egentligen först idag som jag mer har börjat fundera på vad en sådan inställning egentligen innebär. För det första, att det här med att "självutgivning", det är fult, det är banalt. Det är sådant som man ska hålla sig långt borta från nu då man hör till gruppen "riktiga författare". För det andra, att man överhuvudtaget resonerar kring självutgivning och "riktig utgivning" på förlag som två vitt skilda saker. Ja, måhända kommer det ut en hel del skräp på självutgivning, måhända ska man "låta annorlunda" när man ges ut på förlag, men tycker att en inställning i vilken självutgivning per automatik är lägre stående, är elitistisk och bara otroligt ful. Är det ingen som reflekterar över vilken makt förlag och dylika instanser överhuvudtaget har över skapande människor? Förlagen finns så klart, för att en viss standard ska upprätthållas och för att man ska skilja riktigt kvalitativa verk från andra, men samtidigt, så leder väl förlagens makt till en viss likriktning överlag inom litteraturen, att alla verk mer eller mindre strävar till att bli eller blir likadana?
För det tredje, att det att man skriver utgående från ett "vi" på bakpärmen, på något sätt skulle vara banalt. Varför får man inte göra det? Varför ska vi förneka det faktum att vi verkligen är ett "VI" som tillsammans har gått igenom och kommenterat varandras texter, som verkligen har gjort allt för att vi tillsammans ska ge ut en fucking bra antologi? Jag tycker bara att det är en så rutten inställning att utgå ifrån, och ju mer jag tänker på det, desto mer irriterad blir jag, desto mer har jag lust att slå näven i bordet och säga okej, fuck "vi", jag kör väl mitt eget race om det är så det ska gå till. En misstro till detta "vi" speglar dessutom, tycker jag, hela samhällets inställning till hur man ska leva och vara överlag nuförtiden: här finns inget "vi" inte, här finns bara du och jag, låtsas-framgången och väggarna, och så är det upp till var och en att vara sin egen lyckas smed. Jag säger bara fuck it all, och tur att jag har mitt punksammanhang, där ingen nånsin skulle ifrågasätta om man får säga att "vi" har gjort det ena och det andra, där gemenskapen står i fokus och där individuell talang och begåvning är småsaker och strunt, där man inser att gruppens styrka och vi tillsammans är det som räknas.

Det är väl klart som korvspad?

Elegi till en röksvamp

Du kom över hav, över himlar du flög

i packningen ruvade du, loj och trög

Ej anade du livets öden och spratt

att hemmet dig sökte från norrklotets natt

I månader sju eller något ditåt

jag följde din livscykels pompa och ståt

Om dagen du vilade långsynt och blek

på kvällen du lyste som ett diskotek

Så kommo en vind, ja vi säger väl så

och där fanns väl ingen som sa "passa på"

och rätt som det var du i sladdarna hängde

förskräckt och förbryllat du dängde och flängde

Jag sträckte fram handen, sa "hur är det fatt"

och rörde vid sladdarna, aj sicken fåntratt!

och du sade "poff"och skjöt ut en raket

jag visste att nu allting på sig sket

Och proppen den väste och datorn sa pang

jag anade oråd av största falang

Jag trodde med ens att vi alla fått spader

men datorn var oskadad: Joakim var glader

Och där låg du svartbränd och död i min hand

ditt ljus, ditt bagage uti himmelens land

En röksvamp med sorghatt du omvandlats till,

jag tittade på dig med vidgad pupill

Ack å, vilket skådespel, ack o, vilken sörja

I rök gick du opp, eländiga smörja!

Nu natten sig mörk och kuslig sänker

där du från ditt hörn ej mer blänker

Gräset är redan grönt på min sida, så varför sukta efter grannens gräs?

En sån här förmiddag sitter jag och tänker på varför det så ofta är så att människor till alla pris vill försöka vara bra på sådant som de överhuvudtaget inte har fallenhet för? Liksom, en människa som inte är speciellt utåtriktad drömmer om att vara mittpunkten och att vara frispråkig, stark och öppen, medan en människa som är högljudd, vild och ofta mittpunkten av allting, kanske drömmer om att ha de där tysta, intellektuella diskussionerna som de upplever att sker på sidan om, som nästan ingen annan får ta del av. Det är lite som det där med att de lockiga vill ha rakt hår medan rakhåriga drömmer om stora lockar. Varför är det så lockande (lockande med öhm, lockar) med sånt man inte har?
Nu kom jag att tänka på den här bloggens urprungliga motto: The grass is always greener on my side of the fence eller vad det nu var. Jag hade inga tankar på det här när jag skrev det där mottot, men nu plötsligt är det som att det säger sig självt. Gräset är redan grönt på min sida, så varför sukta efter grannens gräs? Nu vet jag inte vad jag svamlar om riktigt, men jag läste också nån gång att det är få människor som jobbar med saker som de verkligen är bra på. Liksom, att det är ett genomgående mänskligt drag att inte veta vad som är ens styrkor och att sen sätta mer fokus på sånt som man är riktigt usel på än att bara falla tillbaka på det som kommer lätt för en. Jag tycker det här är så sabla intressant bara. Det är väl också ett i högsta grad mänskligt drag att till varje pris villa utvecklas och liksom känna sig växa, som människa. Det är kanske därför som folk vill bli bättre på sånt de inte är bra på. Men hur konstigt det än kan låta, så har jag inte något annat intresse än att göra saker som jag från början är bra på och sen hålla mig till dessa. Alltså: jag vill komma lätt undan. Jag är överhuvudtaget inte intresserad av att jobba hårt för något jag vill uppnå, jag vill kunna få det jag kan få med minsta möjliga ansträngning. Låter det fult? Ja, kanske.

Att dricka från samma glas

Det är en grej som jag med jämna mellanrum tänker på med glädje. En sån där kort, liten, namnlös situation som ändå är så stor i sig, eftersom den säger att man har träffat en av "de sina", alltså en sån där människa som i grunden alltid kommer att förstå allt vad man gör (tänker jag mig).
Jag ska förklara.

Efter en spelning, på Kirjakahvila, så satt jag på en stol invid disken och gjorde ingenting alls, jag bara satt. Den här människan, som jag känner sådär lite, kom gående och hällde vatten åt sig, vattenkannan stod typ bredvid mig.
"Ska du å ha?" fråga hen.
"Jotack", sa jag.
"Går det från samma glas?" sa hen.
"Jo, naturligtvis", sa jag.
När hen hade druckit hällde hen upp vatten i samma glas och gav det till mig.

Och när jag sen drack mitt vatten, från samma glas så gick det bara en sån varm känsla genom mig, för att det var något som hände där i just den där lilla stunden. Det var det där med att dricka från samma glas. Att nån man knappt känner, sådär i förbifarten frågar om det är okej att dricka ur samma. Och att jag heller inte reagerade, att situationen liksom bara förlöpte. I nån annan situation skulle det vara hur mysko som helst med nån som inte ger ett nytt glas åt en annan, men det är såhär det funkar när man träffar människor som liksom på djupet lever ett liknande liv som en själv och som heller inte bryr sig om att anpassa sig till samhällets oskrivna artighetsregler, som att alla ska dricka ur olika glas. Nån som också värdesätter mindre disk, överlag: mindre förbrukning av allt. Små situationer där man kan spara, inte mycket, men i det här fallet, jobb åt nån annan, som sen ska diska! Alltså det är såna här små situationer som gör mig så himla bottenlöst glad. Jag vet inte hur jag annars skulle beskriva den här situationen. Själv är jag ju en sån pryd tönt, att jag aldrig skulle våga fråga nån annan om det duger med samma glas. Det är ju lite synd, men jag ska försöka komma ihåg den här situationen, bära den med mig.

Den tysta massakern

Tja, det ter sig nog som att de röster jag gillat mest i bloggvärlden håller på att tystna, en efter en. Det innebär också att jag själv känner mig lite ensam här med mitt brötande. Eller, jag ser ju nog att folk går hit och läser (tack för det) men jag saknar ju nog lite det där allmänna utbytet, känslan av att man läser varandras texter och sådär.
Jag tror helt sonika att det är det politiska klimatet som har lagt sordin på mänskor. Man orkar liksom bara kämpa till en viss gräns, och som det nu är ter sig allt med regeringen och dess beslut så oöverkomligt fruktansvärt att man liksom tystnar. Eller så känns det. Allt annat som man skriver om här blir ju bagateller, i jämförelse med vad som händer därute: avslagna asylansökningar, splittrade familjer, människor som skickas till sin död, den här tysta massakern som sker på våra gator varje dag, hela tiden. Det är ju fan lika illa som murar och koncentrationsläger fastän det sker i det dolda, det är ju faktiskt ännu fulare för att man döljer det. Och just det att alla känner sig så maktlösa, att ingen riktigt gör något. Det är så symptomatiskt för vår tid, vi har nog blivit så otroligt hämmade som människor, omgivna av så mycket pina så att det inte berör oss längre. Sådär i allmänhet: så länge ingen stör oss vid morgonkaffet, så är allt liksom fine. Men inuti kvider vi och gråter.

Dina issues!

Kära blogg,
jag har drabbats av någon form av överaktivitetsskov. Vaknar halvfem om morgonen och formulerar meningar som jag är tvungen att stiga upp och gå och skriva ner. Sen somnar jag bortåt sjutiden, och skulle fortsättningsvis kunna sova hela resten av dagen.
Märker bara att jag överlag har så dåligt tålamod nuförtiden, jag orkar inte förklara, orkar inte upprepa. Jag skulle bara villa ta tag i mänskor, ruska om dem och ropa, "Du har fel! Och om du inte förstår det är det din egen uppgift att ta reda på varför."
Det hjälper inte heller att vi har en sköthund som kräver en massa sinnesnärvaro och lugnt leverne, som knappt klarar av att gå i koppel eller ännu mindre, möta andra hundar och jag skulle helst bara ta tag i hundattan och ropa: "Dina issues! De borde inte vara några issues nåt mer!"

Snark

Alltså LADIDAAADIDAAA jag behöver en ven. Så att jag kan sitta och snacka med vennen istället för att bröta ut på sociala medier, i fyllan. För jag var nere på treenikämppän (eller vad heter det? ÖVNINGSLOKALEN??) och lyssnade lite på hur inspelningarna går och fick mig lite vin och blevo mig lite uppsluppen, och jag har en sån där allmän känsla av att jag inte kan vara civiliserad nåt mer? Frågetecken? Alltså jag KAN, men jag vill kanske inte. Nej, tvärtom. Jag vill, men jag KAN inte.

Jag är bara så trött på att vara med hundar och sen mig själv. Jag känner mig mer som en hund än som en människa, på många sätt. Jag kommunicerar liksom med dem hela tiden, inte undra på att hundmänniskor i allmänhet uppfattas som lite sturska och korta i tonen. Det är ju så man kommunicerar med hundar: man säger sina små kommandon, men mest gör man det med kroppen. Man menar det man säger. Man lär sig att mena vad man säger, för annars är hundarna bara fuck that human no means what she says. Att kommunicera med ett djur. Lära sig hur man gör. Man får ju heller inte låta det stiga åt huvudet på en, det där med att man är on top of the pack.

Snark.....

Märker ni hur trött jag blir på den här diskussionen?

Ur ponks bitterlåda, del 765

När man för sjuttioelfte gången stöter på en sån där välutmätt bild på vacker, alternativ människa i utsökt myspysomgivning med perfekta kläder och spelat förvånat ansiktssuttryck. Och man ba "jaja, du är smal och snygg och så i tiden."
WE KINDA KNOW.

Seriöst! Igen?

Och lusten att kommentera på dom som levererar sina tredje, eller fjärde barn på Facebook med orden "Seriöst! Igen?"

En av västerlandets största sanningar

Nu ska jag komma med en av västerlandets största sanningar ever: du är inte ensam om att leva inne i ditt eget huvud. Gah!
Det verkar som att många människor, fortfarande, i vuxen ålder, sätter ganska mycket tid ner på att jämföra sig själv och sina egna tankar med världen och dess förväntningar på dem. Nu ska det här inte uppfattas som nåt "du ska inte tro att du är speciell bara för att du har ett rikt inre liv"-påstående - men alltså: ALLA (okej, de flesta) lever i ett liv i vilket det är ett constant battle mellan det egna huvudet, dess tankar och fantasier versus den yttre världen med alla dess påtryckningar och inlärda sociala sammanhang. Det var som att en stor bubbla gick sönder för mig här för ett antal år sedan, då jag plötsligt insåg att mina tankar överhuvudtaget inte är mer tokiga än de flesta andra människors. Jag skulle våga påstå, att utmaningen att bli något som man själv uppfattar att är en balanserad och fungerande människa (för det gör alla andra ändå) är att hitta nåt slags kanal mellan det egna huvudets funderingar och världen och dess förväntningar på en. Lösningen på det är, hör och häpna, att öppna munnen och bara kommunicera det som rör sig inne bakom pannloben på en. Okonstlat, ofilterat: bara säg det och världen blir en mer förståelig plats. Nä, märkvärdigare än så är det inte.

Mellan hopp och förtvivlan. Radioprogram.

Snubblade över det här radioprogrammet: om finländska Maria som är flickvän till en irakisk asylsökande som väntar på besked.
Gripande program på många plan. Och visst är det jävligt upprörande: att Europa är en så fruktansvärt avvisande plats idag. Det är ju helt oacceptabelt och jag tror att många har dåligt samvete också pga att man känner sig så maktlös och hopplös när man inte riktigt tycker att man gör tillräckligt eller kan göra något åt det, man skriver under nån Amnesty-petition och delar nån länk här och där men det är liksom inte så mycket annat man tycker att man kan göra. Eller det skulle liksom ta upp all ens vakna tid att på riktigt göra nånting. Som den här Maria sa, hon har skrivit till presidenten. Det är dit man går, till sist. Man riktar sig till landets högsta höna och ropar, mellan gråtattackerna: "Kan DU kanske göra något? Kan du det?" Visst är det helt bisarrt.

Människor som är dödshotade i sina egna länder kommer hit, väntar i evighet på att få veta om de överhuvudtaget får stanna här, och sen om de får avslag har de 30 dagar på sig att dra dit pepparn växer eller fortsätta vara här som papperslös. Vad betyder det här egentligen? Jo det betyder att Finland, idag, just nu är med om att både fysiskt och psykiskt (irakiern här hade t.ex. utvecklat magsår) bryta ner människor. För det andra uppmanar man folk att bli kriminella. För hur överlever en papperslös? En som inte orkar ta sig nån annanstans? Jo, man söker sig till vad som helst som innebär en chans att existera också imorgon. För det tredje, så bäddar man för självmord. Applåder Finland. Alltså det här är så ruttet så jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Måste nog inflika att psykologen i programmet nog här har en lite futtig roll som frågeställare och "hur schännnnner du egentligen"-floskelmakare men Maria är så otroligt tydlig i sitt språk: nu är det åt helvete. Han fick henne i varje fall att prata så att hon kände sig lättare efteråt: bra så. Men ändå, kan inte låta bli att ifrågasätta psykologers roll sådär i största allmänhet när det kommer till frågor som handlar om riktiga, samhälleliga problem som är orsaken till att människor far illa. De riktar liksom hela tiden fokus till människan i fråga och vad hon kan göra för att för stunden må bättre, men det är ju liksom itne det som det alltid handlar om. FIXA LANDET liksom, så mår jag bättre!

Glad av punk

Jaahas, här sitter jag i fyllan och har det gott. Just här om dagen satt jag och läste om nån slags depression som är mildare än vanlig depression, men som liksom kan hänga med en sen barn, minns inte vad den hette nu men jag satt allvarligt o funderade på att kan jag vara drabbad av nån sån? Nog är det så konstigt: man kan vara så lycklig, men samtidigt gå och fundera på om man är deprimerad på nåt plan. Tror nog det är ganska allmänmänskligt på nåt sätt, eller kanske inte? Det verkar som att min största energi går åt till att fundera på hur andra mänskor har det ibland, o att sen jämföra mig med dessa.

Idag när vi spelade vår första keikka med Sputnik, så var det flera som efteråt sa att det var så kiva när jag var så glad när jag spelade. Har inte ens tänkt på det, att står jag där o är glad? Sen sa vår basist, att "nå Lotta är alltid glad". Har faktiskt inte tänkt på det, men vill nu föreslå att det kanske är för att dölja att jag egentligen är ganska lost på nåt plan, ganska miserabel. Eller, om man nu är ute bland mänskor, varför inte visa lite glädje då? Man surar ju nog hemma. Paradoxalt nog så gillar jag mera sen mänskor som surar i det offentliga. Haha! Nå kanske det bara är så - inte ÄR jag ju på nåt plan missnöjd eller ledsen heller kanske, men ändå: jag kan nog ibland slås av nån sån där djupt gående känsla av total ledsenhet.
Jag minns när jag kom från sommarlovet, det var på sjuan och hur vi gick upp för trapporna där i skolan, en massa barn, en massa stoj, och hur jag bara tänkte att det här är ett sånt satans piss. Jag vet inte varför just en sån till synes betydelselös bild har följt mig hela livet, det var bara nåt som klickade där. Att här går man, och det suger. Sen efteråt har jag ju nog förstått att jag inte var ensam, men det är kanske när de där mest högljudda alltid ska bli nåt slags förebild, att så ska man ha det, så ska man liksom vara. Ständigt accepterande och fucking nöjd, fast allt e piss.

Jag blir så glad av punk, så är det. Bandet före oss var så bra: där stod en straight edgare och bara sjöng, vrålade och lade ut text om allt som han tyckte att var skit. Ei valtiota, ei rajoja. Kändes så sunt att nån står där och säger saker som jag helt o hållet kan skriva under, inget bullshit, inga onödiga utsvävningar: såhär e det, jag e int nöjd. Det är nog så fiffigt att ha att göra med såna som i grunden delar ens värderingar och där det liksom är det normala. Jag blir helt salig av det, just för att det känns som att jag största delen av livet har varit tyst om mina små outvecklade tankar, för att jag mest umgås med sådana för vilka kanske det egna förverkligandet mer står i centrum. O sen e det bara så satans fräscht när nån säger: inga gränser, inga nationer. Ja men precis! Så vill man ju ha det, liksom.

Ja, här står jag och e glad o gamal.

Långrandig fan

Känner mig som en långrandig fan som bara konstaterar att "allt går bra" eller "allt e svart" och inga nyanser däremellan. Nu är det liksom bara alltigenom bra, alltihopa. Det känns som om jag får bekräftelse från alla håll och det sällsynta är att jag också själv är nöjd med vad jag gör. Jag kan bara stå vid sidan av och nicka och säga att "jojo, visst e det bra detta?" Känns så fucking bisarrt. Hade en på besök igår som inte mådde bra alls, alltså verkligen ett vrak till människa som har svårt att få nånting alls att hålla samman. Jag kunde ju inte bara sitta där och säga att "ja men jag, har inga problem alls." Det sa jag ungefär, men försökte nu vara litet modest och samtidigt påpeka att "ja men livet, det har jag inga idéer om alls vart det är på väg".

Början av januari

Hej kära blogg, ursäkta att jag försummar dig. Det kanske är det nya året, det kanske är osäkerheten inför vad det ska innebära, det kanske är för lite eller för mycket, det kanske, kanske, kanske.

I alla fall. Detta har hänt:
1. Jag kom över juldepressionen
2. Jag var på en himla rolig hemmafest som jag kommer att leva på länge. Drog igång spel och frågelekar och allt världens: var högst antagligen himla irriterande och översittande men jag hade på nåt sätt i mig att måste-rikta-dig-utåt-nu-till-vilket-pris-som-helst efter den långa ensamhetskoman. Så det slutade med sanning eller konsekvens! Bland 30- och 40-åringar blir det faktiskt himla festligt. Det är otroligt hur basala frågor vi alltid egentligen har att göra med: som livsångesten, på olika sätt. Vad det ska bli av oss. Varför vi inte började sjunga, till exempel. Såna saker.
3. Jag har min första punkspelning på onsdag. Det kommer att gå bra. Kom dit.
4. Jag har lite jobbnojor men bara lite. Det blir nog bra.
5. Jag ska ta tag i det där romanprojektet, snart, igen. På allvar. Det är så konstigt, för jag är fortfarande helt löjligt säker på att det kommer att hålla, ifall jag bara ger fan på att ro det i land. Så det måste göras.
6. Det har blivit ljusare ute. Vet inte om det beror på snön eller om det verkligen redan har blivit märkbart ljusare ute. Säkert lite bådadera.
7. Har börjat dricka två liter vatten per dag med hjälp av appen Plant nanny. Det goda med den appen är att man inte bara tar hand om sig själv utan också en virtuell planta. Och vem vill nu att en virtuell planta ska torka ut och dö? Nå just det: ingen! Så nu ska jag ta reda på om detta för med sig några omvälvande livsförändringar som bättre ämnesomsättning och elastisk hy. Hittills har jag lärt mig att jag innan har druckit PÅ TOK för lite vatten. Mina inre organ måtte i tystnad ha kvidit i missnöje medan jag har smörgåsat på. Nu går jag omkring och skvalpar. Men det känns bra på nåt plan. Det jämnar nog ut sig. Redan nu, efter tre dagar, behöver jag itne springa på vessan stup i kvarten.

Fyrverkerier: symbolen för vår totala likgiltighet

Ja men gott nytt år! Jag har inte haft något att säga riktigt, och jag sitter här och är lamslagen efter julfestligheterna ännu också. Det var så mycket, det är så mycket med familj och hela alltihopa. Jag fick ett sånt underligt vemod efter att jag kom hem till Åbo, riktigt jävla svart såg det ut, så jag laddade ner candycrusherna igen och så har jag suttit och fördjupat mig i dessa. Jag vet att man inte ska tveka och låta sig bli slav under sina nöjesaddiktioner, men ibland är jag helt enkelt för svag och låter kroppen bestämma. Jag blev på så uselt humör av alla dessa "ja nu lämnar vi 2016 bakom oss, tadaa 2017". Som om det skulle innebära nåt bättre, nåt nytt? Varför skulle det det? Samma skit, om inte ännu allvarligare, ännu värre ska vi deala med under året som kommer. Och så tänkte jag på det, dessa eländiga fyrverkerier som symbolen för vår totala likgiltighet. Inte nog med att vanliga människor sätter pengar på raketer, städerna gör det också. 2017, och man tycker att det finns budget för fyrverkerishower! På riktigt! Pengarna som gick till fyrverkerierna som alla städer tycks bjuda på, de hade kunnat rädda liv. Och om de kan rädda liv, så varför gör man det inte då? Varför stiger inte stadsledarna fram och säger att "ja men eftersom vi är i den här situationen att det finns människor som behöver akut hjälp, så har vi bestämt att årets fyrverkeripengar går till katastrofhjälpen istället". Vem skulle ha något att orda mot det? Folk skulle knappast börja väsnas att "ja men raketerna, för fan!?" Ingen vill ju vara the bad guy, det är bara i filmer som folk är giriga bad guys och föredrar raketer framför krishjälp. Såna skrattar vi hånfullt åt, eller hur? Det är kärleken som vinner.
Men när den ju inte gör det. När ingen törs slå näven i bordet och konstatera att nu kan vi undvara våra egna festligheter och istället skåla för vår välvilja att hjälpa andra. Men nej. Det nöjet ska man inte få. Vi ska tydligen bara i all oändlighet låtsas att allting är fint och elämäsi kesäkuntoon och nehej, här finns ingen kris, vadå kris? Nä, här är inga miljontals människor på flykt, vadå, har du inte skumppa? Vi lever i ett Europa i vilket MURAR har byggts så att folk inte ska kunna komma och gå som de vill. Vi kan låtsas vara så jävla välvilliga och neutrala men murarna är realiteten.
Så om ni undrar varför jag går omkring och surar så här kom anledningen till detta. Jag börjar bli så oändligt TRÖTT på mänskligheten och har så svårt att hålla upp någon form av positiv anda, jag ser liksom ingen orsak att skratta alls, för stunden. Så jävla arg är jag.

Nå väl, nu ska jag börja året genom att vikariera nere på skolan i tre dagar. Det blir nog bra, lite som ett ämbar iskallt vatten i nacken. Kan behövas emellanåt. Sen kan man igen uppskatta sin underbara tillvaro bland självförverkligandenas våndor.