Ponks modeorakel

Ni vet - ibalnd förutspår jag kommande trender med skrämmande presicion. Nu är det igen dags för en episod av Modeoraklet Ponks. Vi ser det redan till en del, men detta kommer att tas till helt nya nivåer: DE SJÄLVLYSANDE TYGERNA OCH REFLEXERNA.
Snart kommer de coolaste av coola att gå med reflekterande och ibland självlysande bälten, halsband, mössor och till och med RENHORN. Jag svär. Jag tror att nån form av horndiadem kommer att vara nästa stora modeskräll.



Snart är detta mainstream. Just wait and see. ---->

Inksploiskis #13

 

Nämen titta! Vem har överträffat sig själv? Nå jag! Hahaha.

Okej. Två bekännelser: 1. jag gjorde den här igår, efter att jag blev så störd på att jag mestadels bara hafsade mig igenom den här utmaningen.

2. Temat var "scared" och här finns ingen rädsla, om inte då kanske en viss rädsla för att ta itu med lite större utmaningar, som att rita J som spelar dataspel dåhhh.

Idag blir det andra utmaningar. Jag måste städa (aaarghh).

Jag måste antingen ta hunden med till stan eller få den digitala dogsittern att fungera på min järnålderslaptop.

Digitala dogsittern?! frågar ni.

Ja, digitala dogsittern för att den faktiskt funkar.

Och jag måste städa (aarghh).

Sa jag det redan?

Om inte så,

jag måste städa! Satan fan!

Inkblajsan #12

 

HOPPSAN. Höll på att glömma hela inkblajsan.

Ojsan, så det kan gå.
Det blev en sketch med lite kraftiga ordvalsolivej.
Temat var "worried". (Note to self: jag borde öva på att rita händer.)

Inktober #13 och "nyt olen niin kuin Tarzan"

Kryssningen fortskrider, och det blidde inte femhundra sidor, det blidde ungefär två och så hände det nånting mycket märkvärdigt: jag blev nämligen så fruktansvärt ledsen av vad jag skrev så jag hittade mig själv gråtande, hulkande tårögd medan Stockholms skärgård gled förbi utanför fönstret. Det var något om att min romanperson satt och åt i buffén och insåg att all trivsel hon hade omkring sig från musik till välupplagda filéer, egentligen upprätthålls genom ett slags välinövad teaterföreställing vars främsta uppgift är att dölja de lidande och gråtande, de som ropar att de inte orkar mer.
Yyyl!
Ja så att det var min trevliga kryssning! Men på riktigt, det här är bra. Att man reagerar dvs. Jag välkomnar alla slags känslor nuförtiden, bara de är känslor. Det är viktigt att bli berörd osv. Och jag ska erkänna att jag var lite uppspelt över att gråta, tänkte att "Åhå, nu händer det någo!" Typ att, det där måste betyda nåt, t.ex. att jag fått fatt i något väldigt tydligt och lyckats få ord på det?! Hahaha.

 

Så har jag dragit till med dagens inktober, vars tema var "transport", så det var ju passande där jag forslas fram och tillbaka i baltiska viken. En gobbe drack ett whiskysmakprov i Tax freen samtidigt som jag, och så spratt det till i honom, han såg på mig med tokig blick och utbrast att "nyt olen niin kuin Tarzan!". Då var jag ännu på sprudlande humör.

Förrätten bestod av allt möjligt (bland annat sushi!). Då var jag ännu mäkta imponerad.

  

 Ju mer jag åt, desto mindre entusiastisk blev jag. Buffén tedde sig mer och mer som nåt sorts paff i salt och tomat. Den grillade avokadon var ett skämt. Ett SKÄMT! Liksom gnocchin och äggplantsfyrkanten uppe till höger. Men salladerna var väl ok.

  Min bordsgranne var Bernie Sanders.

 Båt dundrar förbi 1

 Båt dundrar förbi 2, här nära Mariehamn

Mitt verk dundrar i mitt huvud (oh goosh, the poetry!). 

Snart ska jag väl somna. Ser fram emot att vakna i Åbo imorgon!

Kryssning!

 

Jag är på kryssning. Med mig själv! Bästa idén jag har haft sen 1995. Pensionärerna skvattrar i hytten bredvid, buffén står dukad om en halv timme och havet gungar på. Nu ska jag skriva femhundra sidor.

Inktober #10, skrivande och slut på godiskrossandet

Började dagen genom att radera ALLA Candy Crush-varianter jag hade installerade på mina diverse plattformer, för det är bara att konstatera: jag hanterar inte ett sånt där "vanligt spelande", vad det nu sen är. Jag spelar tills jag dör, tills banorna tar slut, jag låter den enfaldiga musiken bli ett fängslande soundtrack till min tillfälliga värld full av grädde och striped candies, tills blodet blir till sticky barbecue sauce i min kropp, eftersom jag även glömmer att dricka vatten medan jag spelar.
Igen ska jag börja ett nytt liv, livet utan Candy Crush.

Idag var jag nästan lättad över att måndagen kom: äntligen skulle jag jobba o skriva istället för att spela & trycka i mig metervis med Dubbelnougat. Och det är väl dags att dra det ut ur skåpet, fram i dagsljuset nu: jag skriver på en satans roman. Det blir vad det blir, men för en gångs skull, för första gången i mitt liv kanske, så känns det som att jag håller på med en sak som vill bli gjord, på nåt sätt. Det är liksom inte jag som vill göra nåt för att i slutändan få ära och beröm, vilket i de flesta vanliga fall brukar vara min största motivation. Nu är det en grej som jag bara vill göra och så gör jag det och det kvittar faktiskt vad som händer i slutändan, jag kommer hur som helst själv ändå att vara så kär i den här berättelsen och den speglar på många sätt olika fiilisar och grejer jag gått o tänkt på under de senaste tio åren minst. Så i alla fall är det ett fint tidsporträtt åt mig själv, om inte annat. Och det är klart att jag även vill ge ut skiten! På förlag! Men det är liksom en bisak.
Men nu ska jag inte skriva mer om det - som sagt: jag tycker det är lite tjatigt att skriva om att skriva - i de flesta fall - inte om man t.ex. har en blogg som uttryckligen handlar om att skriva och som kanske riktar sig till andra skrivande människor - that's a whole different thing.

Mina inktober-inslag blir bara mer asketiska för varje dag som går, idag med temat "jump" och jag var lite suicidal igår så därav den dramatiska iscensättningen.

Inktober #9: broken

Nu tycker jag det börjar gå lite väl fort, alltihopa. Jag menar, jag har ju knappt tagit en klunk te så har det gått fem timmar. Dagens inktober heter "broken", och det ordet illustrerar jag perfekt en sådan här söndag. Jag är mosig i huvudet, dåligt klädd, grötig i huvudet (sa jag redan mosig?), tom på idéer och inspiration och har lyssnat säkert sju gånger i rad på det där arma albumet (se föregående inlägg). Jag har verkligen saknat det där, att hitta nån ny musik man aldrig hört förut, att snöa in totalt på det och bara lyssna, lyssna, lyssna så öronen darrar och kroppen går i vågor. Nå väl, igår hände det då alltså, men när allt ska vara så extremt och maniskt nufötiden. Ingenting känns liksom naturligt. Det är som att jag spelar upp mitt eget beteende som en kitchig, överdriven och tröttsam version: att här är jag Lotta, en sån här mänska som gillar choklad och att förlora sig själv i aktiviteter så att tid och rum upplöses. Jag är som en underlig, grotesk kopia av mig själv.

Inktober #8 och The Drones: Feelin kinda free

Idag: "rock". Jag fick för mig att rita av en suddig bild av en pyramid på mars.
Sen har dagen bara farit.
Sen hittade jag denna och EDIT: håller nu på att lyssna igenom den för tredje gången. Har jag fel eller är inte det här galet bra?

Inktober #7

Nu blev det såhär igen, att jag hafsade undan dagens inktober. Men alltså, jag har annat i tankarna. Mycket i görningen, faktiskt. Jag skriver och jag håller på. Mest håller jag på. I kväll ska jag hålla i trådarna för ett evenemang på museet. Eller, jag ska infinna mig i tid och sen vara där och kolla in när folk dricker skumvin. Sen är det helg igen. Jag undrar vad jag ska hitta på.


UPPDATERING:
Nu sitter jag här och trycker i bakrummet för att J har hotat med att gå ut i stan. Jag vet inte, jag vill inte gå ut i stan. Speciellt inte när han tycker att vi borde gå och inhandla nya bh:n åt mig. Han har börjat värna om mina bh:n sen han för åtta år sedan insåg att jag går omkring i slarvor och secondhandselände som snarast fungerar som pansar för brösten och inte hade en BLEKASTE ANING om kvalitet och hur man tar hand om sina bröst. Nå väl, efter en lång kampanj fick han mig övertalad att köpa två par kvalitetsbh:n vilket jag verkligen inte har ångrat. De kostande närmare hundringen per styck men var värda varje cent, Marie Jo:s bh:n rular så jävla mycket! Men nu har det gått fem år igen och stoppningen glappar och banden är lösa och det borde vara dags att köpa ny bh IGEN. ATTAN.

Inktober #6

Dagens bild for nu nästan helt och hållet ner för kakkarännan. Det skulle bli nånting som döljer nånting, eftersom temat var "hidden", jag började rita av en jumper som döljer en grej (faktiskt Milis fez) men så orkade jag inte fila på rynkorna och så gick det som det gick. Man behöver faktiskt inte rita nåt supervärdefullt varje dag.

Jag måste bara säga att jag älskar dessa dagar och vad jag håller på med. Min vardag ter sig så supermeningsfull nu, jag har bara egna grejer på gång och det är så fucking givande, ursäkta mitt vulgära ordval. Jag har mer och mer börjat fatta att sånt där som arbetsliv mest finns för att människor behöver ett sammanhang, alltså: jag tror att de flesta behöver den där gemenskapen med ett ställe att gå till om dan och människor de umgås med där. Det är också det som jag har saknat som mest som arbetslös: den där känslan av att höra hemma nånstans. Men så fort som jag har fått ett jobb så har jag ju vantrivts så fruktansvärt.. så nu tar jag tillfället i akt och är bara så arma nöjd med att få lorva omkring för mig själv, i strumplästen, hemma, ute, vad jag nu håller på med.

Inktober #5

Dagens inktobertema var "sad".

Talade med en vän häromdan om att man nuförtiden mer sällan är ledsen, man är istället arg.
Gränsen mellan ens ledsenhet och ens ilska blir på nåt vis mer diffus hela tiden för att det som gör en ledsen samtidigt gör en fruktansvärt arg.
Jag förknippar ilska med vuxendomen. Då man var ledsen som barn, var man snarare besviken och besvikelser gjorde en tungsint.
Men nu, besvikelserna har blivit en slags vanesak. Man är alltså mer arg för att man är trött på att bli besviken.

Inktober #4

Ja, öh, skriver från telefon så det här blir kortfattat.

Dagens tema var "hungry" och hungrig är jag väl nästan hela tiden. Om jag inte är snål då, dvs.

Cynismens höjdare

när man märker att nån av människorna man minst gillar har en annan skitmusiksmak än den skitmusiksmak man förväntade sig av mänskan i fråga - och man bara "wow, jag upptäckte just en ny nivå av skit hos dig!"

Inktober #3

 

I natt sov jag dåligt. Det var för att jag på nåt sätt hade fått för mig att de på morgonen skulle ringa efter mig från skolan eller nån annanstans där jag behövs som vikarie ibland. Jag vaknade och hörde en röst långt djupt inne i madrassen. Helt på riktigt, där fanns en röst! Ungefär en likadan röst som man ibland kunde höra läcka mellan telefonlinjerna förr i tiden då man använde trådtelefoner. Jag satte handen för det ena örat och försökte fokusera på rösten, men kunde inte urskilja orden. Kanske var det nån som pratade i bilkällaren nedanför. Kanske fanns rösten i mitt huvud. Hur som helst, så ringde ingen till mig idag morse.

Annars är det deadlines och deadlines och jag som har drabbats av dålig skrivmask. Dålig skrivmask är en sån mask som kommer och tar en i sin besittning så att allt man skriver låter ungefär såhär:
“Sun vuoro” säger en ordningsvakt, håller upp scendraperiet och ser på mig med uttryckslösa ögon."

Say what, uttryckslösa ögon! Alltså jag hatar mig själv idag.
Och alla plattityder jag rör mig med. Tänk att jag ändå har en blogg där jag alltid skriver guld.

Inktober #2

Egentligen stör jag mig på namnet,"inktober". Skulle hellre ge mig in på nåt som hette "bläcktober" egentligen, men man tar vad som serveras. Får lansera min egen bläcktober nån annan gång, med teman som bara kuk, ond bråd död, mask, snigelslem och mögel.

Inlägget som egentligen skulle ha publicerats igår

Jaa, inktober. Är en dag för sen. Jag tycker det är lite roligt med såna här engagerande små uppgifter som att klotta ner nåt på papper varje dag i en månad. Tänkte med andra ord "give it a go", se om jag får nåt ritat varje dag.

Milis födelsedagsfez 2016

 

Idag fyller våran (okej då, min - nej förresten: VÄRLDSMEDBORGAREN) Mili 5 år.

Behöver knappast ytterligare meddela eller understryka att jag är oerhört fascinerad av den här hunden. Den är lyhörd, samarbetsvillig, lättlärd, snäll, glupsk, ganska lat och har sina personliga egenheter som att den t.ex. är ytterst förtjust i små grejer, till exempel körsbärstomater. HELFESTLIGT. Med andra ord har den här hunden egenskaper som jag i allmänhet gillar hos vem som helst!

Dagen till ära utlyste jag ett upprop på FB i vilket jag frågade vad folk helst skulle se Mili fotograferad med. Det vinnande förslaget blev den här gången en fez, som jag - o ni kommer inte att tro det här - gjorde helt själv (svälj). Ja. Klippte sönder ett knäckebrödspaket som jag, äh det här är helt enkelt för stort. Går inte att prata om det.

 

"Talk to the tuft, I'm not in a feztive mode."

Roliga saker

 

Jaha, så det var musikdags igen. Jag är så vid liv. Så vid liv! Fuck helger, alltså. Överskattade fånhelger, säger jag bara. Det är arbete som är livet.
Okej, nu ska jag va tyst.

Det regnar. Det känns lite som en uråldrig företeelse som himlen höll på med i gamla dar: öppnade sig och grät på det där viset. Det är länge sen det har regnat. Jag ser inte alls fram emot vintern.
Jag har gett upp tanken på ett fast jobb. Det ter sig faktiskt mer logiskt att satsa på tokiga, självinvolverade saker som musik och skrivprojekt, saker som mamma höjde ett varnande finger för i min ungdomstid. "Du håller bara på med roliga saker" sa hon, som om det vore nåt väsentligt jag missade, som att arbete skulle måsta innebära en viss pina.

Ja, jag tänker fantamej fortsätta med roliga saker.

Munspyor och godiskross

Tristessanfallet drev mig ut i lördags: ja UT, bland folk, i stan och så. Det var ganska uppfriskande. Tog ett par öl med J på Tinatuoppi där det alltid händer grejer. Träffade på en trevlig trummis, snackade om gentrifieringen i stan och vi frågade oss vem alla dessa nybyggen egentligen är till för? Bra fråga. Läste annars en himla bra grej om just detta också, entreprenörsurbanism tycks det kallas. Fiffigt.
Sen slank två nötöbor plötsligt in genom dörren och jag kände hur jag riktigt fylldes av en sån där glädje som kommer oanmält, överväldigande. Vi drack så mycket att jag till sist började må illa och spydde i munnen men det märkte ingen och sen for vi hem.

Gårdagen var en katastrof. Jag har fallit för alla, ALLA Candy Crush-varianter. Jag som trodde Candy Crush var för töntar eftersom alla spelar det. Det var naturligtvis helt tvärtom, dvs jag som var tönt för att jag inte spelar det. Jag vann till mig nåt pris med obegränsade liv och sen låg jag i fosterställning och spelade till kl. 4 på natten. Yup, it's my life, it's now or never.

Nutiden och underhållningsmaskinen

Förbered er på det värsta spoiled brat-ilandsinlägget.

Alltså jag är så uttråkad. Jag är så UTTRÅKAD så uttråkad, så uttåkad och uttråkad så jag inte vet vad jag ska göra av mig. Ändå vill jag inte riktigt göra något. Det är väl en besvärlig kombination?

En sak jag tänker på nästan varje dag, är att internet nog inte i längden är bra för sådana som jag. Nu ska jag inte leka otacksam, för det är jag inte: jag är väl medveten om de otroliga fördelar som finns i att ha www hemma i vardagsrummet. Men jag tänker alltid bara, att nog satan hade jag fått så mycket mer till stånd om jag t.ex. hade varit född på 50-talet istället.
De som är födda på femtitalet verkar för övrigt ha fått ALLT, har ni tänkt på det? De har vuxit upp i och med efterkrigstidens positiva framtidstro, jobb har alltid funnits, internet kom sådär passligt när de redan var för gamla för att snöa in på det totalt och nu är de så småningom pensionerade och kan sitta hemma och masturbera o spela Candy Crush hela dagarna.

Nå väl. Om nån hade sagt åt mig som fjortonåring att jag 20 år senare skulle ha en underhållningsmaskin med alla världens filmer, teveserier PLUS alla slags SPEL man kan tänka sig, hemma i mitt vardagsrum - då hade jag nog blivit så exalterad att jag typ hade börjat tugga fradga och sketit på mig. Men nu: jag gör ju fan ingenting! Jag sitter här som en förkroppsligad fjärt och surfar igenom listor med filmer och dokumentärer som jag KANSKE ska se på. Ibland känns bara det där att bestämma sig för vad man ska se på, som mer spännande än själva tittandet. Det enda kriterium grejerna ska ha är att de ska BERÖRA på nåt plan. Alltså, ser jag på nånting, är det bra om jag berörs, om jag glömmer tid och rum en stund. Börjar jag gråta är det megabonus. Spelar jag nåt spel, så gäller det samma: det är bra om jag blir så involverad att jag glömmer bort mig lite. Vafan är detta med att glömma bort sig? Varför vill man det? För att man är så arma uttråkad och opåhittig att man helst bara vill att nästa dag ska ta över och förinta den förra?

Har jag, liksom idag, än 10 timmar för mig själv så sitter och jag prövar olika spel, ser på dokumentärer och är TOTALT onödig. Jag tänker alltid nån gång att jag ska ta mig samman och typ sy nånting eller brodera eller rita eller musicera eller vad det nu var man gjorde innan internet kom, men det blir aldrig till nånting. Till och med en bok är för ansträngande. Jag tycker det är så synd bara, så mycket livstid som går till spillo. För jag vet att det heller inte är nån idé att "tala sans" med mig själv, jag tar ändå alltid bara den enklaste vägen ut. Samtidigt har jag accepterat att jag inte gör så mycket, tycker till och med det i sig är ett ställningstagande emot detta samhällets ständiga prestationskrav. Och sen när jag väl GÖR nånting (dvs nån har bett mig om något) då är jag ju nog sen å andra sidan ganska effektiv, förvånansvärt effektiv ska vi säga. Och då kommer jag på (som om det vore nåt nytt) att jag verkligen gillar att hålla på med saker och tänker att "det här ska jag sen också göra självmant."
Njet. Det händer aldrig.
Under veckorna har jag en stor lapp där det står NU SATAN ARBETAR DU DITT BORTSKÄMDA SVIN på kylskåpet - annars hade jag aldrig fått nåt till stånd då heller.
Därför tycker jag uppriktigt att det är synd att jag inte var född 20 år tidigare. Jag kunde ha åstadkommit saker. Hahhah snyft.

Skrivandet såhär, situation 2

"Var det tillfälligt?"
"Var det slumpmässigt?!?" ropar jag åt J när jag vill veta om det bara RÅKADE hända en grej eller om han hade bett om den att hända.
Saker som händer när man håller på att skriva:
man kan fan inte uttrycka sig.
man vet fan inte längre hur man säger saker.

Skrivandet såhär

Ibland får jag lite fel i huvudet av att gå på skrivkurs. Mestadels är det naturligtvis inspirerande och nyttigt för en att lära sig skriva och reflektera över det, men ibland så stannar man bara upp i tanken och frågar sig att vänta nu, LÄRA sig skriva? Vadå "lära sig"? Skriva "bra"? Vad är det egentligen att skriva bra, räcker det inte bara med att skriva? Jasså man ska ge ut en BOK? EN BOKA? Vem ska läsa den då? Vem har intresse för en bokajävel? Varför är det viktigt? Vem kan avgöra vad som är bra och inte bra?
Och så ba

Per är här.
Per skriver inte sitt namn liksom Pär.
Pär är däremot inte här, han är där.
Per är alltså här men inte där, där är Pär.
Sådär.

WHAT THE FUCK???
Och så tycker jag att jag läser bara samma texter upp och ner, det är berättelser hit och dit och inget överraskande, här inkluderar jag naturligtvis även mina egna texter, och så vill jag bara avfyra ett avgrundsvrål och sticka nån annanstans dit man inte skriver utan pratar, eller ritar, eller sjunger eller dissar varandra och slår varandra med stekspadar o kallar varann fula namn för att vi är så obota usliga och lättkränkta.

Hej då Pappagallo

Där ligger den, texten, bland urätna kärl och kokböcker. Nu kan ni dregla över den och undra vad den innehåller. Den har fått ligga där ett par timmar. Det är en trevlig text. Den har innehåll. Jag skulle kunna säga att "den är bra". Men så bra är den inte. Den saknar spontan glädje och uppsluppenhet. Den är väldigt väl mätt. Den känns lite pressad. Den är vad den är, den texten. Snart ska den skickas iväg till Littskap och jag dör.

Liksom pappagallo-kiosken som går i vinteride.

Vi måste sluta fokusera på jaget, del 2

Ställ dig själv en ärlig fråga: hade du hellre velat att folk hade kommit till dig för de vet att du är en hyvens typ, eller för att de på gatan utanför har sett en massa skyltar på vilka det står att "xxx är en hyvens typ" (och sen kanske kommit, och blivit besvikna)?

Jag har på senare tid ofta fått höra, att jag borde vara mer synlig, mer framåt, mer "tadadaaa, titta här e jag" för att helt enkelt få mera spridning av mina grejer och mer publik.
Låt mig bara kort klargöra: jag VET att det finns hjälpmedel till att sprida sin sak. Jag är inte dum i huvudet. Om det är något jag gjort som jag prompt tycker att folk borde se, så sprider jag det också. Jag vet att jag hade fått mer läsare om jag t.ex. hade länkat till alla blogginlägg och fixat en egen FB-sida och signerat alla bilder och foton med mitt namn osv. Jag VET allt det här. Men vad om jag inte vill? Vad om jag hellre är en mysko typ som sporadiskt uttrycker mig om saker jag vill uttrycka mig om, genom text, bild och musik? Vad om jag tycker att det på något plan är mer charmerande när upphovsman(kvinna) saknas?
"Ja, du är så spartansk och bakåtsträvande", säger folk då. Eller "det där är en så gammalmodig inställning".
Ja, det kanske det är. Men min poäng med att skriva, teckna, musicera och vad jag nu kan tänkas få för mig, har aldrig varit att få största möjliga publik. Jag vill snarare att de som förstår att jag håller på med saker och uppskattar det jag gör självmant ska komma tillbaka. Eller så inte. Väljer de att inte komma tillbaka och läsa eller titta på vad jag har gjort, så är det för att jag antingen inte har gjort så stort intryck på dem eller för att de har andra intressen. Wow.
Därmed hyses inga agg över såna som strävar till att få sina alster sedda och bekräftade och kanske jobbar på ett sånt sätt att ju mer, ju bättre. Jag förstår det, faktiskt. Förstå nu bara också mig när jag säger att jag inte har nåt behov av det.

Nu då jag igen lekt allvetande profet (jag får såna här infall då jag ter mig allvetande), så kan jag också konstatera att jag inte har en jävla aning om vad jag håller på med. Ständigt kommer jag tillbaka till samma frågeställningar: har folk det på det här viset, att de vaknar till en dag som ter sig slarvigt hopsatt, av delar som inte riktig passar ihop med varandra, av fel storleks kaffefilter och konstigt väder och vaga planer?
Skillnaden mellan min inställning nu och min inställning för ett par år sen, är i varje fall följande: jag angstar inte längre. Jag tänker inte så mycket på det: på vad det ska bli av allt, på hur pengarna ska räcka, på om man ska försöka sig på att få barn eller inte. Eller jo, det sistnämnda tänker jag ju på. Men samtidigt, så äh. Egentligen hoppas jag bara på att mina föräldrar ska bli så pass gamla att de slutar hoppas på att få några barnbarn längre, häh häh. För i ärlighetens namn, känns det nog som att det där med att släktledet ska gå vidare, ter sig viktigare för dem än för mig. Att ens barn får barn, är väl också nåt slags bekräftelse på att man själv har skött sin föräldrauppgift skapligt, och så.

Jag har gått med på tanken på att jag är konstig, på nåt plan. Alltså, jag är normal. Men konstig. Eller som J säger: "Du är den konstigaste normala människa jag nånsin träffat". Det tycker jag om, för det är så sant.

Vi måste sluta fokusera på jaget

Det händer så fruktansvärda saker i samhället: det är riktigt svårt att greppa det, än mindre få ord på det. Det är som att det enda jag kan göra är att sitta med näsduk och snyfta att "det är för jävligt". Samtidigt är det som att jag har skrivit exakt de där orden varje år, vilket får mig att fråga mig om de ens har nån betydelse? Det verkar ju komma nya förfärligheter som ersätter de gamla och allt man gör är att man sitter här och gapar. Alltså, det spelar ju ingen roll att jag ojar och vojar mig om hur läget är, om jag inte konkret gör nånting åt det. Marcus Rosenlund skrev träffande om detta i inlägget Skenhelig? Vem, jag?:

"För att kunna säga att jag är seriös så borde jag, än en gång, stå med ett plakat utanför riksdagen (eller ett kolkraftverk) dagligen tills någonting händer"

Samtidigt som jag tampas med dessa maktlöshetens känslor av handlingsförlamning, har jag en obehaglig känsla av att jag, när jag skriver om hur illa berörd jag är av flyktingpolitik, samhälle och liknande, bara förmedlar en bild av att jag är sån, alltså: "jag är en sån där empatisk människa som tänker på politik och bryr mig". Som om liksom det redan bekräftade vem jag var och så var det klart med den saken. Jag har stött på kommentarer på FB, i stil med att "åhh, jag är så trött på folk som bara postar länkar som har med världsförbättring, miljö och samhälle att göra. Jag VET liksom redan att JO, DU BRYR DIG."
Det säger så mycket om allt, tycker jag. Om människors uppfattning av sociala medier: att de främst är identitetsskapande platser där folk i första hand är ute efter att ge en bild av vilka de är, snarare än att åstadkomma nånting konkret. För mig ter det ju sig klart som fan att folk som postar länkar till petitioner och liknande är ute efter att skapa förändring och därför använder sig av alla medel för att få en sak fram. Men det är ju inte så lätt att förstå i ett samhälle der personer och identitet är viktigare än engagemang.

Mer och mer stöter jag nuförtiden på diskussioner som inte ens är diskussioner, utan som snarare bara är uppradande av konstateranden, av små klargöranden som berättar "hur jag gör". Först tyckte jag att det var konstigt, men sen hakade jag själv på när jag insåg att det tydligen är så man gör nufötiden.
Alltså, ett samtalsämne dyker upp, vi "diskuterar" t.ex. nattvanor. Så kan det gå till såhär:

"Alltså jag har alltid gått och lagt mig efter midnatt, kan inte tänka mig något annat."
"Jag brukar oftast vara så trött redan vid tietiden, så jag somnar sedan"
"För mig är det lite olika, på helgerna när jag skulle kunna vara vaken, då somnar jag, men på veckorna är jag pigg som attan"
"Jag är en sån som.."
"Jag..."
"JAG JAG JAG..."
"ALLTSÅ JAG"

Vad hände med kommentarerna, medgivandena, frågorna som brukade dyka upp däremellan? Är vi så arma stressade med att få våra egna liv att verka logiska, att vi har tappat relateringsförmågan till andra? Är det mobiltelefonerna som gör oss sådana här (!)?
Massa frågor.

Låt mig säga såhär, att i dagens samhälle verkar det vara en viktigare fråga att "veta vem du är", än att engagera sig i t.ex. politik. Har du inte en klar bild av vem du är, vad du står för och hurdana färger du föredrar i din lägenhet, kan du alltså lika gärna ge upp med att överhuvudtaget rösta på nåt parti eller engagera dig i samhälleliga frågor.
Jag tror helt kallt att vi inte kan åstadkomma någon som helst förändring i samhället, om vi inte lyckas vända blickarna utåt, från jaget och självet, från det enformiga "vem är jag?". Detta imbecilla fokuserande på det egna jaget måste få ett slut, nån gång. Och rent konkret också: om vi bara är fokuserade på hurdan bild vi själva ger utåt, hur ska vi då ens förstå att vi tillsammans, i mängd, faktiskt kan åstadkomma saker?

Runometer kring en svamp

Fåntratt du fagran lamellan,
står du här allen om kvällan?
Säg mig svamp, hur sku det vara,
att till mitt
om natten fara?

Fungi, full av fägring fager
skiner skirt av skönhets dager
Tokig är jag, full av fanskap
vandrar kring i längtans landskap

Om vår sol sig nedåt sänktes
ner bland spadar, spott och spränggods
hade jag din visa sjungit
tills din hatt hade utsprungit

Toka, du bestörta spore
om din visdom större vore
hade du i godhet handlat
också mig till svamp förvandlat

Apaktig inställning till kött

Jo så att, det sket sig mer eller mindre för mig att vara vegan. Eller, det gick väl bra i princip - problemet var snarast allt som blev kvar i kylskåpet som höll på att bli gammalt. Grynost, smör, sånt. Ska man låta det fara illa bara för att man har en specialdiet? Jag kunde inte. Ett annat problem, som jag absolut inte trodde skulle komma att bli ett problem, var gåvor. Ja, sånt som folk hämtar! Jag kunde inte hålla mig från chokladen. Sen kom pappa med en fet getost som tack för hundvaktandet. Och tyvärr, tyvärr, tyvärrtyvärr kändes detta med att vara vegan för mig mest som att man får en lite sämre version av allt annat som finns till buds. Vet att det absolut inte behöver vara så, och trodde redan att den hemlagade snickersen var alltings räddning men. Vi var till Delhi Darbar och jag smygsaknade osträtten och det fluffiga brödet. Satt där med nåt som var helt okej och så det där salta, tunna brödet som är gjort på bönor. Kände mig duktig och asketisk, men det var också allt. Ja, och så kände jag mig besvärad för att jag måste be extra om att få vegansk mat. Även om det inte var något problem just där och då så... känner jag mig bara inte bekväm med att ha speciella behov, att vara den som ger upphov till EXTRA ARRANGEMANG. Urk.
Så jag tänkte fortsättningsvis så gott det går hålla mig till min veganska diet, men inte vara SÅ noga. Eller hur man nu ska säga det. Huvudsaken är ju liksom att SKÄRA NER på konsumtion av animaliska produkter, right? Tänker lite försynt att om jag nu häver i mig lite hämtechoklad och ost emellanåt, så kan ju inte så stor skada vara skedd?

En annan HELT BISARR tanke som också har slagit mig under denna korta period som helväxtätare, var hur jag har ett mystiskt behov av kött ibland. Alltså nu tror ni visst att jag blivit helgalen, men jag började fundera på sånt där som hur köttkonsumtion borde vara, egentligen. Dvs sådär att man har lite snälla hönor i hönshuset, och ibland, högst en gång i halvåret kanske, så äter man en höna. Tänkte, att om ALLA levde så, då kunde väl inte köttätande vara så fruktansvärt fel? Nu är det ju inte så, men... jag började tänka på, att jag - egoisten jag - tror att jag nog faktiskt skulle må rätt bra av att äta lite höna, då och då. Lite schimpansaktigt: de är i huvudsak vegetarianer, men grabbar tag i ett djur då och då och äter det, blodtörstigt. Jag känner mig PRECIS som en schimpans, och är ganska apaktig annars också.
Nej, nu ska jag sluta innan detta spårar totalt ut.

Jonej, jag vet inte

Inspirerad av Linneas inlägg njatack vill jag också skriva om [något annat än svampdikt]. Det finns nämligen ganska intressanta aspekter kring det här. Det verkar som att det finns problem på bägge sidorna, dvs bland dem som oftast tackar ja samt de som istället hellre säger nej.
No surprise here, men låt mig fortsätta.

Jag har alltid varit en sån som tackar ja. Jag tackar ja eftersom jag behöver saker som kickar mig i gång, jag är inte självgående. Inte det minsta. Om det hela inte verkar totalt övermänskligt, tackar jag alltså nästan oundvikligen ja ifall nån behöver mig till något, mina tjänster, min hjälp, min närvaro på en fest eller vad det nu kan tänkas röra sig om. Jag är en väldigt resultatinriktad människa (jobbar på att inte vara det) så det ter sig naturligt för mig att tacka ja till saker, eftersom man snart efter att man sagt det, ser resultat och får tillfredsställelse.
Men så hände det sig en gång att jag hörde att det var ett "duktig-flicka-syndrom" att alltid känna sig tvungen att tacka ja, och så kom den här "lär dig säga nej"-rörelsen. Så jag började tacka nej. Och sen fick jag liksom lite för lätt för mig. Kände jag minsta lilla antydning till att inte villa nånting, så tackade jag nej. Nejet blev istället ursäkten till att inte idas. Vilket naturligtvis var bekvämare, men i längden inte speciellt hälsosamt, för att jag aldrig utmanade mig och liksom tog det säkra före det osäkra (vilket aldrig för en nånstans). Jag hittade mig själv, ensam och bekväm, jag trodde att jag var nöjd för att jag "vågade tacka nej". Egentligen var jag bara lat, rädd och feg.

Balansgången mellan allt jakande och nekande är alltså inte helt lätt: det är bra att tacka ja, eftersom man då tvingas göra nånting och kanske deala med sånt som för en själv är nytt och obekant, kanske till och med lite skrämmande, men ut kommer man som en erfarnare människa. Samtidigt finns risken att man låter sig utnyttjas, att man tar sig vatten över huvudet, att man arbetar sig fördärvad och att man helt enkelt missar andra bra saker för att man är upptagen med nåt oväsentligt.
Men det kan ju också vara bra att tacka nej, speciellt i fall man vet att man borde säga nej, och det är det här som är det knepiga, för det är ju inte alltid man vet det. Men alltså, om man är jävligt i kontakt med sig själv och bara vet att nejet är på sin plats, då ska man säga det.

Det var det om den saken.

Canzone kring en svamp

Så länge jag har längtat
och stått i skrubbens dunkel
och väntat på ett överdådigt tecken
Av dårskap har jag trängtat
och gnidit på ranunkel
och krossat makaroner mot mitt bäcken
Jag stött mig emot räcken
och få har märkt mitt jämmer
och ingen har mig hämtat
och klockorna har klämtat
och allt har vart för jävligt, jo, det stämmer
Så kom den sent om natten
en svamp med mången härlighet kring hatten

Nu nöjsamheten råda
vi speglar oss mot världen
och skrattar gott åt sand och bagateller
vi doftar svagt av kåda
och har oss med på färden
en ädelsten av sporer och lameller
Visst är hon grann och gräller?
sån skönhet sällan skådas
det är så man kan gråta
åtminstone förlåta
allt det som förr i tiden lät en knådas
ett minne blott är kampen
nu utlöses ett glädjerop för svampen!

(hurra)

Ghasel kring en svamp

Min kropp är förtvinad, jag ser blott en svamp
Jag vrider in blickfånget mot denna svamp
den rör sig knappt alls, nej, den är mycket stilla
jag frågar mig själv, kan det vara så illa?
Är tvungen att medge: det är nog en svamp,
beskådar den underifrån: ja, en svamp
Så fulländad den än kan te sig!
Jag tänker, nu får den väl ge sig.

Men ge sig, det gör ej en svamppatriot
den nästlar sin åskådare kring sin fot
ur väggen den skjuter sin sanning: en svamp!
Nej jösses Amalia, här växer en svamp!
Alla munnarna falla.
Vi står rätt förstummade alla,
för ingen kan minnas att en sådan svamp
nånsin har glimmat så härligt och grant
man tror knappast att det är sant,
det är vad det är, en sån svamp.

Sonett kring en svamp

En morgon långt borta där få mänskor bor
ur sporer en kupa så sakta sig höjde
försiktigt sin nacke mot ljuset böjde
mot världen så främmande, farlig och stor

Den sade, "kvarteret är tråkigt och rikt"
den packade sporerna, checkade ut
Ett hem här hos mig fick den sen rätt akut
den började trivas, så osannolikt

Här trivs vi tillsammans, vem kunde tro det?
En svamp som hör hemma i djupaste skogen
att den kunde bo i en stadslägenhet?

Nu är denna svamp mig förunderligt trogen
vi delar på sorgerna, och vårt förtret
ty världen för oss ej på länge är mogen

Män gråter igen, snyft

Nej vet ni vad. Jag tycker att vi ser en skiftning i det här fenomenet gråt, speciellt manlig gråt då. Jag tycker det börjar bli mer och mer acceptabelt att visa känslor hela tiden, i allmänhet. Också för män. En man som gråter visar sig nästan vara ännu lite manligare, för att han visar sig vara i kontakt med sig själv, med den inre mannen, typ.
Jag har sett på lite amerikanska realityserier och märker att det inte bara är acceptabelt utan till och med önskvärt att män gråter vid känslosamma stunder. De får gärna snyfta riktigt ordentligt så tårar och allt rinner.




Programledaren i Bachelor in Paradise intervjuade en manlig tittare:

"So did you cry when you saw Evan proposing?"
"Well, a little bit."
"Oh, come on. You cried."
"Yes, I cried."

Frågan ställdes liksom för att förstärka hur starkt berörande det där frieriet var, "visst grät du väl?". Och fast han inte skulle ha gråtit, så skulle det ha varit konstigt att svara att "nä, inga grät jag någo".

Till 1700-talets ideal hörde män som grät till samhällets elit. De gav bevis på ett känsligt och utvecklat sinnelag (Säger Andreas i DN). Gråten var också en viktig symbol för 1700-talets sentimentala former för manlig vänskap. Under 1800-talet förändrades detta och självbehärskning sågs istället som det önskvärda bland män. Den här modellen lär sen ska ha hållit i ganska länge, ända fram till... ja, tills några år sen?
Nu undrar jag alltså, vad den här skiftningen kan tänkas bero på och om det finns annat som hänger ihop med detta? Kan det ha att göra med att känslor överlag har börjat spela en så stor roll i vårt samhälle, att folk kan sälja saker på basis av att folk har känslomässiga behov av det ena och det andra (exempelvis de här tesorterna som man ska dricka när man vill vara aktiv, pigg, trött, sexig osv)? Jag tänker så klart att gråt på något plan måste sälja, annars hade det knappast blivit acceptabelt att gråta sådär öppet.

Limerick kring en svamp

Man kan flyga med flygplan från Vanda
åka och träffa en panda
bada i pool
ligga i stol
men ändå på bottnen man landa

Man kan klappa på stenar i Geta
se kvigor och fårtackor beta
snacka med folk
slå upp en holk
problemen är ändå konkreta

Jag höll på att utveckla spader
stod sned i de rakaste rader
då såg jag en svamp
polletten ner damp
sen dess är jag lycklig och glader

Jag: Det är lite lustigt, egentligen tycker jag att det är ganska tråkigt med dessa dikter och jag tänker mig att de flesta andra antagligen tycker likadant.
J: Öh ja, det är hur tråkigt som helst.
Jag: Ändå tänker jag fortsätta.
J: Så klart!

Jambisk pentameter kring en svamp

En liten hatt mot världens stora kupa
nöjsamt söker sig mot skyn
ett liv som fötts nånstans i dyn
mörkrets ludd och dammstoft i sig glupa

Tårta på smörgås på tårta på stekt pannkaka

En blogg. Är en blogg.
Jag ska försöka. Att skriva något annat än att det här är en blogg och att skriva något annat än dikter kring min svamp. Om det har undgått nån så är jag väldigt förtjust i den. Överförtjust nästan. Jag visste inte att man kan bli så fäst vid saker. Nej, nu skojar jag bara.

Idag var en spännande dag. Jag tackade nej till vikariejobb på skolan, och nästan symboliskt kom det in ett annat, mycket mer spännande jobberbjudande som handlar om musik. Jag blev så jäkla glad och inspirerad. Sen skrev jag flera sidor text på min roman och ungefär samtidigt ploppade det in en dikt från en av skrivkursledarna och lite andra kommentarer och så kändes det som att "nu fan är jag mitt i smeten", om ni förstår vad jag menar. Att "nu är det nåt på gång" liksom. Ni vet när man har flyt. Nu hör jag ju själv hur pretto det här låter; "skrev på min roman" - men gudarna ska veta att jag har bestämt att jag ska skriva på den varje dag nu hela september. Det får bli vad det blir. Jag får inte ett liknande tillfälle som det här nånsin igen. En annan sak som jag återkommer till i mitt huvud med jämna mellanrum är mötet med två syrier som flytt undan kriget, ett möte som jag alltid kommer att bära med mig. Måste försöka få ord på det en annan dag men vet ni


det är nog himla svårt det här med att hålla bloggen levande samtidigt som man sätter timmar ner på att skriva helt andra saker. Ville bara säga det. Jag kan inte vara påhittig genom samma medium på två ställen, känns det som. Det var annat med gradun som var ett enda piss. Då kunde man ju välta ut sin ångest över den här på bloggen, men eftersom jag skriver lite liknande som jag skriver på bloggen i min arma roman, så känns det här lite tårta på tårta.
Svampdikterna, däremot. De känns helt rätt.

Hexameter kring en svamp

Världen är ond och vi små arma stackare ihärdigt stretar
sopar vår täppa, bereder vårt slitna och skrangliga bord,
dukar det med vad vi hittar och sånt som vi vågar förtära
äter i tystnad, sparar på onödigt krångliga ord

Vem av oss vågar sig på att ha sönder ett ingånget mönster,
lämna vårt bord för att prisa en kuf rätt diffus?
Vilar om dagen men sprider sin sällsamma skönhet om natten,
vem skall besjunga en svamp som så sakteligt sprider sitt ljus?

Haiku kring en svamp

Sällsam hattifnatt
Mot kvällen i grann kalufs
blygsam om dagen

Hösten: svampar och ny början

Vi kom tillbaka till Åbo på måndagskvällen och här började ett nytt liv! Ja! Det är ganska otroligt. Till exempel ser ingenting ut som det brukar se här i lägenheten. Här har bott en ung mamma under tiden och hon hade möblerat om så det såg helt annorlunda ut. Hon hade bland annat en stor teve, så när vi kom satt vi den kvällen i en SOFFGRUPP och SÅG PÅ TEVE. Vi kände oss lite som vanliga mänskor, jag menar, vi KÄNDE oss som vanliga mänskor. Det var helmysko. Jag tänkte direkt att jag också vill ha det sådär organiserat, med soffgrupp och kanske teve också. (Förut har vi alltså suttit i soffan och glott i min laptop). Så efter att hon sen kom och hämtade sina grejer möblerade vi också om och tog J:s stora dator och placerade den i vardagsrummet liksom en teve. Så det blev ju nästan som vanligt folk har det.
Utöver det har vi städat och ordnat i ALLA lådor. Detta att komma tillbaka till sin gamla lägenhet efter en tokig sommar på café, gav en liksom ny iver att faktiskt ta itu med saker, fixa sånt som behöver fixas och städa och laga så att man sen kan LEVA (det blir en massa versaler nu). Men ni vet säkert hur det är oordning och elände i lådor överallt och man går och tänker att NÅN GÅNG ska jag ta itu med det där. Den gången kommer sällan. Men nu kom den alltså! Det känns helt oslagbart bra.

Här är vår "teve" (dator). Och J:s Jaffakex. Och min fläckbegonia
som vuxit sig till mastodontiska mått på Nötö.

Andra omställningar jag har gjort i livet?
1. Nå jag har köpt nya springskor. Ingenting märkvärdigt, men det är ändå lite speciellt med nya skor, det händer ändå så sällan så det är värt att notera. Jag flyger fram över slätterna. Intressant.

2. Jag har äntligen slagit näven i bordet och slagit om från vegetarisk diet till vegansk. Ja! Nu kan man kalla mig vegan. Det känns helt SATANS BRA. Under sommaren blev jag bara mer och mer övertygad om att det är så det måste bli, att det är så jag VILL ha det. Jag blev så trött på människors slentrianmässiga köpande av kött och mjölk så jag blev rent sur på skiten. En annan inspirationskälla är även FB-gruppen Sipsikaljavegaanit som humoristiskt, opretentiöst och simpelt beskriver och delar med sig erfarenheter och recept. Och det är ju inte längre så att man måste avstå från allt gott; tvärtom. Det börjar finnas helt SJUKT MYCKET bra vegantavara i butiken. Plus att man får mixtra lite med egen matlagning, vilket jag för stunden tycker att är ganska roligt. Håller på med hummus. Gjorde vegansk snickers igår. Det blev himmelens jävla gott. Vet inte mer vad jag ska tillägga. Världen borde fatta hur bra det är att äta veganskt (och hur bra man mår, och känner sig).

3. Vi har gjort om musikrummet till min skrivarhåla. Nu ska det satanmej skrivas! Det finns ingen ursäkt längre då jag nu har ett eget rum till och med. Nu ska det skrivas roman (eller vad det nu blir). Jag har inget störande jobb som driver mig till vanvett. Jag har tid, tid och tid och ett ordnat hem. Herregud jag kunde gråta av eufori. Den här hösten kommer att bli så BRA!

4. J har heller inget jobb. Det betyder oftast lovande saker, ur det brukar nåt nytt och oanat växa fram. Eller så inte. Nytt blir det i varje fall. För tillfället sitter vi i varsitt hörn och spelar dataspel tills långt in på nätterna. Vi väntar på bokslutet från sommarens företag.

5. ...och den kanske viktigaste punkten av allt härtills. Jag har inhandlat en självlysande svamp från ebay. No joke. Den tänds sakta i och med att skymningen smyger sig på. Det är den finaste svamp jag nånsin ägt, om inte sak överhuvudtaget. Jag visste när jag såg den svampen, att den måste jag ha så jag beställde den i ett nafs. Och dyr var den heller inte. Under två euro. Jag skojar inte. Den är från Hong-Kong och själva elkontaktsadaptern kostar fem gånger så mycket som svampen.

Att åka 120 km/h i plåtlåda

Det är faktiskt få saker som verkligen gör mig rädd eller framkallar ångest hos mig. Jag har tänkt att jag vill berätta om en av dessa få saker här, och tänkte göra det nu: jag är nämligen rädd för att köra bil. Det kan väl låta hur tokigt som helst, bilar kör ju alla hela tiden, men jag vet inte varför det här med bilkörning får mig att ha alla sinnen på helspänn och vara i konstant beredskap på att "nu kan det gå åt helvete." Jag har aldrig egentligen varit med om nån större bilolycka, så jag vet heller inte vad det är som har triggat detta. Kanske är det en retroaktiv rädsla som kommit pga alla idiotiska bilfärder jag har varit med om på andra kontinenter, med totalt dåraktiga chaufförer. Jag har åkt på så osäkra vägar med stup vid sidorna, sett bränder och korsat broar som nätt och jämt hållit ihop, och jag var aldrig rädd då, eller kanske var jag egentligen så jävla rädd att jag inte ens vågade vara rädd: jag bara bet ihop för att jag visste att jag ingenting kunde göra och för att jag annars typ skulle dö av rädsla.
Jag har faktiskt också varit i en ganska odramatisk kedjekrock på autobahn. Men då det hände, satt jag också spänd som en gitarrsträng och stirrade på vägen, så jag såg när situationen kom, jag såg att det inte fanns tid att bromsa, jag såg att nu kör vi in i bilen framför och jag hann ta spjärn innan smällen kom. Alla andra (utom chauffören, tror jag) sov, ramlade och slog huvudena och allt vad det var.

Hur som helst, så när det nu händer att jag ska köra vårt fordon, som vi kallar Harald (en grön paketbil från 1996) så är jag ett nervvrak. Jag är så nervös inför körandet, att jag knappt kan tänka på annat flera dagar innan avresedatum. I måndags när vi åkte frå Nötö, inget undantag. Jag hade dessutom slagit dank hela dagen, sovit och försökt ta det lugnt (allt med tanke på körandet) så hela avresan blev ett sjuhelvetes stressmoment med m/s Eivor som far om en halvtimme och saker som inte var packade och skit.
Biljäveln stod parkerad i ett par buskar. Det fanns två vägar ut därifrån, varav den ena begav sig över berg och den andra genom smala portar. Det var ju Nötö, och ön är INTE gjord för biltrafik.
När jag försökte köra ut genom den smala porten, fick jag inte rätt vinkel på bilaskrället, vilket resulterade i att jag började skrikgråta allt vad jag orkade (okej, jag grät inte - men jag ÖNSKADE att jag hade gjort det) allt medan jag förebrående stirrade på J, som mestadels skrattade åt mig. Det var inget elakt skratt och jag är säker på att det på nåt plan hade nåt slags avväpnande effekt på mig, men i alla fall. Jag kan inte hantera det där med att det inte går som jag vill i bil.
När jag skulle köra ut den andra vägen över berget, började jag så klart och sladda och kom ingen vart, hamnade backa och åka fram och tillbaka ett par gånger, vilket resulterade i ytterligare avgrundsvrål och skrik så höga att Milis instinkt var att i blotta förskräckelsen dra till skogs. Slutligen lyckades jag ändå navigera ut biljätten över berg och stenar så den nådde den löjligt smala vägen som leder ner till hamnen och så - var det dags att mentalt ta itu med uppgiften "snart ska jag köra uppå m/s Eivor."
Eftersom jag nyligen hade haft en itkupotkurajvare i bil, så ansåg jag inte mig vara psykiskt stabil nog att köra bil oppå satans smal båtramp, så jag ringde till besättningen och undrade om det fanns nån där som kunde tänka sig att hjälpa en stackars mej att köra paketbil på Eivor. Nej, det fanns det inte, eftersom det blir problem med ansvar och sånt "om nånting händer". Detta gjorde ju mig, om möjligt, än mer uppskakad.
Sen följde nån halvtimma fantastisk kvällsol och hamnhäng. Jag kunde knappt prata eller fokusera på nånting överhuvudtaget innan jag såg Eivorfanskapet torna upp sig mot horisonten. Och det var ett faktum: jag var tvungen att köra.

Det är ett helvete att köra bil oppå Eivor för att
1. det finns en massa andra människor omkring en som stirrar och undrar hur det ska gå och
2. jag måste följa anvisningar av främmande människor och
3. jag fortfarande inte riktigt har koll på ratten eller vilket håll som är vilket eller hur mycket den giganormösa biljäveln egentligen svänger i förhållande till rattvinkeln.

Och det är inte det, att det nån gång skulle ha gått nästan fel eller nåt sånt. Det är bara ytterst obehagligt. Lika obehagligt som det sen var att köra i full fart på en kolsvart motorväg. Var ligger logiken i det - att det är meningen att man ska blaffa fram i 120 km/h på en väg där man knappt ser ett skit och på vilken ett 500 kg:s djur när som helst kan få för sig att ställa sig rätt på körbanan? Faktum är ju, att det är så mycket farligare att köra bil än att exempelvis åka i flygplan, och den sanningen har jag minsann tagit till mig. Så till J:s förtret körde jag kring 80 på motorvägen hela vägen hem. Det tog sin tid, men jag kan inte annat. Så fort nån körde om mig, gasade jag på och körde "i kölvattnet", dvs i ljusbadet som den andra bilen förde med sig varpå jag ett par hundra meter kunde vara mer säker på att någon älg inte stod i vägen.

Så det om bilar, och jag med mitt arma körkort.

Hemma i normalheten

Jaha, så kom ledigheten och cafét stängde, jag körde genom nattfinland ända till Borgå och knappt hade vi kommit ur bilen innan SJUKAN kom. J blev väl ännu mer sjukare än jag, men nog är jag allt ynklig ändå. Det känns som ett sånt typiskt scenario, att man efter en sån där megaprestation naturligtvis tar och blir sjuk. Nå inte undra på: dagen innan vi åkte var vi bjudna till Carita på kaka och bulla. Det var nog en konstig tillställning, så klart jättefin, men konstig. Carita var också sjuk, och hon fullkomligt trugade kaka åt oss, det fanns ingen chans att säga nej. J stackarn åt fast han har laktosintolerans, så hans mage var ju därefter sen. Han kved och sprang mellan dass och säng hela resten av kvällen. Så såg vi på fotografier av hur Kekkonen hade suttit i den gungstol som fortfarande stod och beprydde hennes gigantiska vardagsrum. Jodå, Kekkonen har varit på Nötö. Pojkarna lär ha städat koskit från vägarna flera dagar innan anländandet. Så Kekkonen slapp stiga i koskit.
Nu har jag mitt namn i samma gästbok som Kekkonen. Alltid något.
Och nu är vi på Vessö. Vi kan inte åka hem till Åbo, eftersom lägenheten är uthyrd till slutet av månaden. Jag befarar att Mili har skabb: den kliar sig något kolossalt om nätterna. Det kan väl har smittat från alla dessa möten med mårdhundar den har haft i sommar.
Annars ser vi på OS med pappsen. Alltid en hit. Pappsen är lagom involverad i OS, sådär passligt involverad så man kan sitta med en konjak och kommentera sportsmännens prestationer. Tyvärr kommer alla intressanta lopp och finaler halvtre på natten. Pappsen stiger upp även till dessa, men så långt går jag inte.
DET ÄR SÅ KONSTIGT ATT VARA HEMMA I NORMALHETEN, i en realitet där skolorna nånstans har börjat och man kan gå till butiken och göra ungefär vad man vill. Medan världen brinner och folk spelar Pokemon. Får inte nån rätsida på nånting nu, men det behöver jag inte heller.

Tisdag nionde augusti

På cafét inte en menischa. Det känns underligt det här, att ha jobbat hårt och varje dag i ett streck sedan midsommaren, att det sedan ska löpa ut i ett sånt här stillestånd. Allt ter sig som nån föråldrad teaterpjäs som man rutinmässigt spelar upp: man sätter fram kakor, laddar kaffekokaren, J gräddar pajer och moppar golv och radion står påknäppt men ingenting händer. Man känner sig litet som en åldring som på ålderdomshemmet spelar upp sin sorgliga människoföreställning, radar upp wc-papper i prydliga rader, frågar samma saker opp o ner, vandrar virrigt omkring och går och tvättar händerna fast man inte behöver det. Det måste vara såhär det känns att ha ett misslyckat företag. Till all tur har vi redan haft vår lycka.
I natt var det storm och gården såg ut därefter. Ett bord hade blåst omkull och parasollerna låg oppslagna lite här och där. Det såg festligt ut, till all tur hade ingenting gått sönder. Imorgon nalkas blomkålssoppa och lite program, men idag. Den här dagen är ett skämt.

Den slutliga virrigheten

Voj ödeshög (det finns en sån stad i Sverige). Efter augustimånads intrång har jag bara haft sån leidon. Ni har hört det förr, jag vet det: alla har hört detta om mej och min leidon förut, men det gör den inte desto mindre. Det var detta, att juli var en sån kämpeinsats, ett sånt hålligång och en sån adrenalinrusch utan like, så augusti sedan kom med platt fall och man märkte liksom hur trött man var. Man föll lite ihop, så att säga. Nu, när det bara är en vecka kvar, har jag så svårt att hålla ihop kjolfållarna och få saker gjorda. I natt glömde jag mjölken o kaffegrädden ute i rumstemperatur, jag minns ingenting av vad nån beställer, jag suckar när jag ser nån rulta upp över trädgårdsplanen, nån som är på väg hit upp och som man får presentera kakor för för sjuttioelfte gången. "se on mustikkamarja- ei kun vadelma-mustikkapiirakka, ei kun marenki-vadelma-mustikka semmonen piirakka". Hela sommaren har jag för övrigt blandat ihop folk som om de vore sockor med olika rand-mönster. Jag tycker alla ser exakt likadana ut: alla är de blonda eller mörka med glasögon eller utan, klädstilarna avviker sällan och alla ska de ha ungefär samma saker också. Det är bara ett par enstaka kråkor som skiljer sig ur mängden.
Igår blev jag så förvånad när en av våra "stamkunder" kom och hämtade sina vykort som hon har sålt här under sommaren. "Jaså, var det DU som kom med korten?" hade jag lust att utbrista, men fick ju hålla god min. Då hade hon alltså i början av sommaren kommit med sina kort och vi hade diskuterat och pratat, men när hon kom nästa gång kom jag ju fan inte längre ihåg att det var hon.
Samma med tanten vars mamma stickade sockor som såldes här. Jag har trott att minst tre olika tanter var hon med mamman som stickade, höll på att skicka sockpengar hem med ett annat par. Också pinsamt när man för tredje gången frågar vilken ö någon kommer ifrån och glatt får konstatera att "jaha, Granö var det ju, just det ja" varefter man glömmer det i samma stund. Huvudet har liksom inte plats för extra information, ändå ska man dit och såsa.
Nåja, men nu är det bara ÅTTA DAGAR KVAR. På nåt sätt ska man ju få det att hålla ihop. Om inte annat, så är det inte många kunder längre, de flesta har åkt hem. Så det får man, tokigt nog, vara tacksam över.

Första augusti, den naturliga godheten och den tokiga hallondrömmen

Idag är det första augusti och det känns nästan som att allting utanför vill markera att det är det, genom att idag vara mulet och blåsigt, med vissa gula löv som har blåst ner på borden utanför också. Ja och BLA BLA BLA. Jag är så trött, så infernaliskt trött i huvudet, så trött att jag inte orkar lyssna på folk om de inte har nåt tydligt meddelande att komma med, typ "försvinn, du är dum i huvet!" eller "en kaffe, tack". Andra diskussioner undviker jag.

Ja, vi har ju haft öppet sen midsommarn med en ynka dag stängt där emellan, så tröttheten har liksom en orsak. Jag har väl inte nåt nytt att komma med egentligen heller, förutom att ö-magiken har hållit i sig och jag nog fortfarande är helt överrumplad av all god vilja, givmildhet och positivitet som man är omgiven av. Eller nåja, positivitet är fel ord. Snarare nån slags "naturlig godhet", kanske. Folk som lever efter karma-principen utan att ens vara medvetna om dem. Så går de omkring och ger körsbär och rökugnar åt andra, är på gott humör under lönnarna och undrar knappast ens varför.

Men ja, det känns ju som sagt verkligen att juli är över sen igår och det också genom mängden kunder. Hela juli var i princip en kavalkad av människor som kom och gick här i kafét. Vi har sålt över 800 tallrikar lunch och haft närmare 2000 besökare här i juli, vilket är helt sjukt verkligen. Det fanns nog ett rejält hål här som kunde fyllas av typ blomkålssoppa. Det känns så otroligt meningsfullt att ha varit med om att fylla ett behov, eller komplettera ett ösamhälle - hur man nu ska formulera det. Hela den här sommaren kan kort och gott beskrivas som en tokig hallondröm. Jag känner mig närmare den människa jag egentligen är, trots tröttheten. Jag känner mig mer i kontakt med världen än på länge, och det måste ju vara naturens förtjänst, bristen på trafik och att vara omgiven av syrsornas spelande om kvällarna. Pokemon-fenomenet har jag bara hört vaga anekdoter om. Nej, jag saknar inte stan men ser samtidigt fram emot den; hösten och allt det där. Men det känns som att jag har fått en ny basuppgift faktiskt: att hålla det här kafét levande. Så vintern kommer definitivt att innehålla en hel del förberedelser inför nästa år.

Nu ska vi bara drischa här i två veckor till, kundmängden är ynklig och båtarna har sökt sig någon annanstans än till vår lilla hamn. Vi fick vår sista matbeställning i torsdags och nu blir det bara att koka soppa på det vi har kvar, vilket är en del, så det torde gå väl. Sow long, farväl.

Överrumplad av härlighet

Det var på det här viset, en dag tidigare i veckan, att jag ville skriva ett inlägg, men så var tangentbordet sönder. Då jag redan från tidigare har ett tangentbord som var sönder, så hade jag nu två, varav ena inte ville skriva bland annat a, 1 eller s och det andra inte kunde skriva mellanslag, h, g och ä. Ni förstår att det inte blev något vidare inlägg av den saken.
Hur som helst, nu är jag tillbaka, och med nytt tangentbord inhandlat från nya, SUPERBA gäster som t.ex. diskar, tänk att det nu kan vara en kvalitet hos människor - att de diskar - detta bara som en reflektion på var man kommer ifrån och var man är nu.

Det har liksom nästan gått halva tiden nu av vår vistelse här på ön, och jag kan ju nog konstatera att allt det här har ätit upp och förändrat mig bestående. På vilka sätt har jag svårt att gå in på, men det har väl igen att göra med att allt "det där" (vad det där nu sen kan innebära) ter sig så oändligt oviktigt och avlägset. När man upptäcker en ny miljö med nya människor, och lär sig leva med den samtidigt som man gör nya uppgifter, så blir det liksom så uppenbart hur livet bara är en sån här lek med olika klossar som man kastar upp och så ser man var de landar. Alltså, allt det där andra, det åbo-viktiga, eller det livsviktiga, är liksom mer bara en del av allt man gör, inte "det" man gör, om ni förstår var jag menar.

Sen gillar jag också det, att man här är i arbete bland folk som är på semester, alltså är man liksom själv "i funktion" medan de andra på ett sätt är "ur fuktion" på ett helt vrickat sätt. Det vrickade i det är, att jag själv i egenskap av människa som gör helt nya grejer, är på samma våglängd som människor som har semester.

Och sen är det ju bara det, att den ena galenskapen tar vid den andra. Galenskaper på det än mer underbara sätt än det andra. Att vi idag iklädda minst 25 år gamla hjärtförkläden sålde våfflor på nötöfesten till exempel. Och det vackra i att folk spontant kommer med fisk eller sallad till oss, till exempel. Bara för att. De bara kommer in med kassar och frysväskor fulla av gåvor. För att de tycker att vi kanske kunde behöva dem. Som en gest av uppskattning, av erkännande, vad vet jag. En gest av välvilja, de förväntar sig inte att få nåt tillbaka. Det ter sig så naturligt, samtidigt avlägset om man jämför med den värld jag annars lever i. Jag är så full av beundran över hur ett sånt här minisamhälle kan fungera: över det att man erbjuder en tjänst; god mat, kakor och bröd, kan fylla ett tomrum som tydligen har saknats på ön.


Ok, nu skriver jag i grym eufori och lite fylla också efter byafest (tydligen då jag skriver inlägg nuförtiden) men man får ta det som ett ögonblick av sin tid. Jag är bara så oändligt, hjärtligt glad över alla nya bekantskaper och människor man fått äran att lära känna, det må då vara genom kakförsäljning eller annars bara umgänge, men det är genomgående positiva känslor jag går omkring med, förutom tröttheten då. Här innan ville jag skriva om tröttheten, den trötthet och yrsel man känner efter många dagars arbete, den osäkerhet man tar itu med uppgifter med, men nu känns den ganska avlägsen. Vi tar en dag semester imorgon. Det är ganska välförtjänt tycker jag, efter att ha lekt café sen midsommaren.

 

Här är vi, iklädda våffelstekarmunderingarna: Oskar, jag och Sofia. 

I våra element

Nämen hej och så vidare. Här har det blåst så in i helvete ett par dagar så det har varit lugnt på cafét då inga båtgäster har kunnat ta i land. Hamnen ter sig som en övergiven militärinstans med en ledsen butik vars dörr står och smäller i vinden. Nå väl, men idag lyser solen i varje fall, vi har pizzor och väntar mer gäster till kvällen, så man försöker hålla ögonen öppna. Vi har haft en jämn ström med besökare, ofta återkommande, kakorna smakar och lunchen säljs som smör i solen, så man kan fortfarande inte klaga. Lite trött är man ju, utan en ledig dag i sikte. Men jag sover bättre än aldrig förr och det är faktiskt underbart. Överlag, det här mänskliga känns så närvarande fortfarande, att man liksom håller på sådär som man som människa är ämnad att göra, tänker jag: man arbetar och så roar man sig lite och sen sover man. Hundarna är också mera hund här, tycker ja. Jaja, vi är alla i våra element. Hur månne fastlandet mår?

Ö-uppdatering igen

Ok, inser att jag knappast borde skriva i ett sånt här tillstånd men VI KÖR NU BARA. Det är nu bara för givande, det här ö-livet just nu. Idag på kvällen: dans på byagården, den andra då, inte den vi bor i. Och vi kom till att språka med de äldre, det blev om kvarnar och kvarnbyggen, åh jädrans.
Vi tar istället en bild. Det är av den äldsta ursprungliga nötöbon, som har ett sånt underbart humör. Hon är sådär som jag tänker mig att man borde vara som äldre - glad och uppsluppen, för vad ska man annars vara? Pensionsdagarna är allt man har kvar, och sen ska man dö, så varför inte fira den tid man har kvar? Om man har pengar och så då, vilket damen i fråga har. Så hon vinkar och håller på när hon med viss möda fått satt sig på fyrhjulingen (öns fortskaffningsmedel nr. 1) och sen åker hon iväg likt vilken kunglighet som helst.

Jag kan nog bara konstatera, att det är så givande det här, det är som att få en injektion av nyheter, liv och lust. Det är som att få nya färgkritor som barn, detta att göra något nytt som vuxen. Visst, jag tycker det är ganska jobbigt att tvångsspråka med nya människor varje dag, men när jag jämför den jobbigheten med det jag får i utbyte, är jämförelsen ändå ganska självklar: jag kommer hela tiden ut som en så mycket rikare och bättre mänska. Bättre och bättre, ja, men jag tror alltså det. Att människan mår bra av möten med andra människor. Överlag är den här vistelsen i ny miljö med nya uppgifter en sån efterlängtad kick in the butt att jag inte hittar något liknane i jämförelse. Lite som att vara på fest med infödingar i Afrika, fast man är hemma, i Finland, på torra land. Man är helt med och man är välkommen, fast ändå inte helt med, för att man är ny. Men ändå med. Ni förstår.

Sen tänkte jag också på det här med personligheter och identitet. Att man i Åbo ofta ser på folk hurdana de är, och liksom gör en snabb-kategorisering av hurdan slags mänska man har framför sig. Det här är inte möjligt på en ö som denna. Folk är klädda hur fan som helst, kommer in till cafét i pyjamas eller joggingbyxor, med och utan barn, med kalja eller utan och man har inte en aning om vad människan i fråga föredrar för musik eller gillar att syssla med om kvällarna. Det är som att alla tycks lämna sin fastlandsidentitet bakom sig så fort de kommer till Ön. Det enda man har att gå på, är vilka ord som kommer ut ur människans mun. Och det kan sen vara vafan som helst. Och då menar jag VAFAN som helst. De bästa historierna och de sämsta. Man kan bara baxna.
Gonatt.