Vi måste sluta fokusera på jaget, del 2

Ställ dig själv en ärlig fråga: hade du hellre velat att folk hade kommit till dig för de vet att du är en hyvens typ, eller för att de på gatan utanför har sett en massa skyltar på vilka det står att "xxx är en hyvens typ" (och sen kanske kommit, och blivit besvikna)?

Jag har på senare tid ofta fått höra, att jag borde vara mer synlig, mer framåt, mer "tadadaaa, titta här e jag" för att helt enkelt få mera spridning av mina grejer och mer publik.
Låt mig bara kort klargöra: jag VET att det finns hjälpmedel till att sprida sin sak. Jag är inte dum i huvudet. Om det är något jag gjort som jag prompt tycker att folk borde se, så sprider jag det också. Jag vet att jag hade fått mer läsare om jag t.ex. hade länkat till alla blogginlägg och fixat en egen FB-sida och signerat alla bilder och foton med mitt namn osv. Jag VET allt det här. Men vad om jag inte vill? Vad om jag hellre är en mysko typ som sporadiskt uttrycker mig om saker jag vill uttrycka mig om, genom text, bild och musik? Vad om jag tycker att det på något plan är mer charmerande när upphovsman(kvinna) saknas?
"Ja, du är så spartansk och bakåtsträvande", säger folk då. Eller "det där är en så gammalmodig inställning".
Ja, det kanske det är. Men min poäng med att skriva, teckna, musicera och vad jag nu kan tänkas få för mig, har aldrig varit att få största möjliga publik. Jag vill snarare att de som förstår att jag håller på med saker och uppskattar det jag gör självmant ska komma tillbaka. Eller så inte. Väljer de att inte komma tillbaka och läsa eller titta på vad jag har gjort, så är det för att jag antingen inte har gjort så stort intryck på dem eller för att de har andra intressen. Wow.
Därmed hyses inga agg över såna som strävar till att få sina alster sedda och bekräftade och kanske jobbar på ett sånt sätt att ju mer, ju bättre. Jag förstår det, faktiskt. Förstå nu bara också mig när jag säger att jag inte har nåt behov av det.

Nu då jag igen lekt allvetande profet (jag får såna här infall då jag ter mig allvetande), så kan jag också konstatera att jag inte har en jävla aning om vad jag håller på med. Ständigt kommer jag tillbaka till samma frågeställningar: har folk det på det här viset, att de vaknar till en dag som ter sig slarvigt hopsatt, av delar som inte riktig passar ihop med varandra, av fel storleks kaffefilter och konstigt väder och vaga planer?
Skillnaden mellan min inställning nu och min inställning för ett par år sen, är i varje fall följande: jag angstar inte längre. Jag tänker inte så mycket på det: på vad det ska bli av allt, på hur pengarna ska räcka, på om man ska försöka sig på att få barn eller inte. Eller jo, det sistnämnda tänker jag ju på. Men samtidigt, så äh. Egentligen hoppas jag bara på att mina föräldrar ska bli så pass gamla att de slutar hoppas på att få några barnbarn längre, häh häh. För i ärlighetens namn, känns det nog som att det där med att släktledet ska gå vidare, ter sig viktigare för dem än för mig. Att ens barn får barn, är väl också nåt slags bekräftelse på att man själv har skött sin föräldrauppgift skapligt, och så.

Jag har gått med på tanken på att jag är konstig, på nåt plan. Alltså, jag är normal. Men konstig. Eller som J säger: "Du är den konstigaste normala människa jag nånsin träffat". Det tycker jag om, för det är så sant.