Vi måste sluta fokusera på jaget

Det händer så fruktansvärda saker i samhället: det är riktigt svårt att greppa det, än mindre få ord på det. Det är som att det enda jag kan göra är att sitta med näsduk och snyfta att "det är för jävligt". Samtidigt är det som att jag har skrivit exakt de där orden varje år, vilket får mig att fråga mig om de ens har nån betydelse? Det verkar ju komma nya förfärligheter som ersätter de gamla och allt man gör är att man sitter här och gapar. Alltså, det spelar ju ingen roll att jag ojar och vojar mig om hur läget är, om jag inte konkret gör nånting åt det. Marcus Rosenlund skrev träffande om detta i inlägget Skenhelig? Vem, jag?:

"För att kunna säga att jag är seriös så borde jag, än en gång, stå med ett plakat utanför riksdagen (eller ett kolkraftverk) dagligen tills någonting händer"

Samtidigt som jag tampas med dessa maktlöshetens känslor av handlingsförlamning, har jag en obehaglig känsla av att jag, när jag skriver om hur illa berörd jag är av flyktingpolitik, samhälle och liknande, bara förmedlar en bild av att jag är sån, alltså: "jag är en sån där empatisk människa som tänker på politik och bryr mig". Som om liksom det redan bekräftade vem jag var och så var det klart med den saken. Jag har stött på kommentarer på FB, i stil med att "åhh, jag är så trött på folk som bara postar länkar som har med världsförbättring, miljö och samhälle att göra. Jag VET liksom redan att JO, DU BRYR DIG."
Det säger så mycket om allt, tycker jag. Om människors uppfattning av sociala medier: att de främst är identitetsskapande platser där folk i första hand är ute efter att ge en bild av vilka de är, snarare än att åstadkomma nånting konkret. För mig ter det ju sig klart som fan att folk som postar länkar till petitioner och liknande är ute efter att skapa förändring och därför använder sig av alla medel för att få en sak fram. Men det är ju inte så lätt att förstå i ett samhälle der personer och identitet är viktigare än engagemang.

Mer och mer stöter jag nuförtiden på diskussioner som inte ens är diskussioner, utan som snarare bara är uppradande av konstateranden, av små klargöranden som berättar "hur jag gör". Först tyckte jag att det var konstigt, men sen hakade jag själv på när jag insåg att det tydligen är så man gör nufötiden.
Alltså, ett samtalsämne dyker upp, vi "diskuterar" t.ex. nattvanor. Så kan det gå till såhär:

"Alltså jag har alltid gått och lagt mig efter midnatt, kan inte tänka mig något annat."
"Jag brukar oftast vara så trött redan vid tietiden, så jag somnar sedan"
"För mig är det lite olika, på helgerna när jag skulle kunna vara vaken, då somnar jag, men på veckorna är jag pigg som attan"
"Jag är en sån som.."
"Jag..."
"JAG JAG JAG..."
"ALLTSÅ JAG"

Vad hände med kommentarerna, medgivandena, frågorna som brukade dyka upp däremellan? Är vi så arma stressade med att få våra egna liv att verka logiska, att vi har tappat relateringsförmågan till andra? Är det mobiltelefonerna som gör oss sådana här (!)?
Massa frågor.

Låt mig säga såhär, att i dagens samhälle verkar det vara en viktigare fråga att "veta vem du är", än att engagera sig i t.ex. politik. Har du inte en klar bild av vem du är, vad du står för och hurdana färger du föredrar i din lägenhet, kan du alltså lika gärna ge upp med att överhuvudtaget rösta på nåt parti eller engagera dig i samhälleliga frågor.
Jag tror helt kallt att vi inte kan åstadkomma någon som helst förändring i samhället, om vi inte lyckas vända blickarna utåt, från jaget och självet, från det enformiga "vem är jag?". Detta imbecilla fokuserande på det egna jaget måste få ett slut, nån gång. Och rent konkret också: om vi bara är fokuserade på hurdan bild vi själva ger utåt, hur ska vi då ens förstå att vi tillsammans, i mängd, faktiskt kan åstadkomma saker?