Nej vet ni vad. Jag tycker att vi ser en skiftning i det här fenomenet gråt, speciellt manlig gråt då. Jag tycker det börjar bli mer och mer acceptabelt att visa känslor hela tiden, i allmänhet. Också för män. En man som gråter visar sig nästan vara ännu lite manligare, för att han visar sig vara i kontakt med sig själv, med den inre mannen, typ.Jag har sett på lite amerikanska realityserier och märker att det inte bara är acceptabelt utan till och med önskvärt att män gråter vid känslosamma stunder. De får gärna snyfta riktigt ordentligt så tårar och allt rinner.
Programledaren i Bachelor in Paradise intervjuade en manlig tittare:
"So did you cry when you saw Evan proposing?"
"Well, a little bit."
"Oh, come on. You cried."
"Yes, I cried."
Frågan ställdes liksom för att förstärka hur starkt berörande det där frieriet var, "visst grät du väl?". Och fast han inte skulle ha gråtit, så skulle det ha varit konstigt att svara att "nä, inga grät jag någo".
Till 1700-talets ideal hörde män som grät till samhällets elit. De gav bevis på ett känsligt och utvecklat sinnelag (Säger Andreas i DN). Gråten var också en viktig symbol för 1700-talets sentimentala former för manlig vänskap. Under 1800-talet förändrades detta och självbehärskning sågs istället som det önskvärda bland män. Den här modellen lär sen ska ha hållit i ganska länge, ända fram till... ja, tills några år sen?
Nu undrar jag alltså, vad den här skiftningen kan tänkas bero på och om det finns annat som hänger ihop med detta? Kan det ha att göra med att känslor överlag har börjat spela en så stor roll i vårt samhälle, att folk kan sälja saker på basis av att folk har känslomässiga behov av det ena och det andra (exempelvis de här tesorterna som man ska dricka när man vill vara aktiv, pigg, trött, sexig osv)? Jag tänker så klart att gråt på något plan måste sälja, annars hade det knappast blivit acceptabelt att gråta sådär öppet.
No comments:
Post a Comment