Män gråter igen, snyft

Nej vet ni vad. Jag tycker att vi ser en skiftning i det här fenomenet gråt, speciellt manlig gråt då. Jag tycker det börjar bli mer och mer acceptabelt att visa känslor hela tiden, i allmänhet. Också för män. En man som gråter visar sig nästan vara ännu lite manligare, för att han visar sig vara i kontakt med sig själv, med den inre mannen, typ.
Jag har sett på lite amerikanska realityserier och märker att det inte bara är acceptabelt utan till och med önskvärt att män gråter vid känslosamma stunder. De får gärna snyfta riktigt ordentligt så tårar och allt rinner.




Programledaren i Bachelor in Paradise intervjuade en manlig tittare:

"So did you cry when you saw Evan proposing?"
"Well, a little bit."
"Oh, come on. You cried."
"Yes, I cried."

Frågan ställdes liksom för att förstärka hur starkt berörande det där frieriet var, "visst grät du väl?". Och fast han inte skulle ha gråtit, så skulle det ha varit konstigt att svara att "nä, inga grät jag någo".

Till 1700-talets ideal hörde män som grät till samhällets elit. De gav bevis på ett känsligt och utvecklat sinnelag (Säger Andreas i DN). Gråten var också en viktig symbol för 1700-talets sentimentala former för manlig vänskap. Under 1800-talet förändrades detta och självbehärskning sågs istället som det önskvärda bland män. Den här modellen lär sen ska ha hållit i ganska länge, ända fram till... ja, tills några år sen?
Nu undrar jag alltså, vad den här skiftningen kan tänkas bero på och om det finns annat som hänger ihop med detta? Kan det ha att göra med att känslor överlag har börjat spela en så stor roll i vårt samhälle, att folk kan sälja saker på basis av att folk har känslomässiga behov av det ena och det andra (exempelvis de här tesorterna som man ska dricka när man vill vara aktiv, pigg, trött, sexig osv)? Jag tänker så klart att gråt på något plan måste sälja, annars hade det knappast blivit acceptabelt att gråta sådär öppet.

Offentlig gråt

Jag skrev tidigare om det här med att det eventuellt behövs människor som reagerar, för att människor ska reagera. Liksom en bild av någon som är upprörd, som gråter, och vips så inser alla allvaret och börjar gråta de också. Nå nu har det attan hänt! Inte när det gäller djurrätt, men när det gäller kvinnor och jämlikhet. Linnea Henriksson var så upprörd att hon började gråta när hon pratade om kvinnor och HIV i direktsändning, och vips så var hela sändningen ett enda sentimentalt stackars dom och stackars oss och stackars allt-kalas. Känner mig lite som ett orakel.
Det är nog något skumt med hela allt det där ändå. Det verkar på nåt sätt lite som att folk snarare vill gråta och beröras än verkligen göra något åt saker i grunden. Jag menar, vad hjälper det de HIV-drabbade kvinnorna i Afrika att folk står i klunga och gråter och kramas i Sverige? Sen kan man ju fråga sig om samma hade hänt ifall inte "national television" var där? Eller ja - national television är ju idag vilken iphone som helst nästan. En film som laddas upp på nätet och blir viral, punkt slut.
Nu hyllar folk den här Linnea som om hon vore nån slags övermänsklig prick som känner så jäkla mycket att känslorna bara väller ut ur henne, och jag vet inte - det är något med den här tiden vi lever i som syns så starkt i det där klippet. Det är nåt 1700-tals-aktigt över det hela, nu ska vi vara ödmjuka och blödiga igen och det är accepterat, inte bara accepterat utan även önskvärt att gråta offentligt. Män som gråter är ännu bättre, de visar exempel på ett känsligt och utvecklat sinnelag.
Jag vet inte, tycker bara att det är oerhört irriterande när alla står och kramas och gråter i grupp i det där klippet. Speciellt de där i publiken som spontant hänförs av gråtkalaset och också bara står där och hulkar vill jag slå en dask i baken på. Och dom som kommenterar på nätet och FB bara för att berätta hur tårarna föll när dom såg på det där klippet, för att liksom framhäva hur empatiska mänskor dom är. Varför tycker jag så - jag är ju själv den mest gråtmilda jag känner? Bölar över Disney-filmer. Nå väl, jag tycker det är en sak att sitta hemma och gråta av olika orsaker och en helt annan sak att brista ut i tårar offentligt. Men det är klart, gränsen är hårfin, och jag tycker till och med att den här Linnea eventuellt själv efteråt verkar lite pinsamt berörd över det sentimentala gruppkramkalas hon orsakade.
Om det är det här som behövs för att folk, regeringar och beslutstagare verkligen ska reagera, ja det får tiden utvisa.

Kolla aldrig Jonas utan näsduk

Igår tog jag itu med Torka aldrig tårar utan handskar, Jonas Gardells romantrilogi som blivit TV-serie och som handlar om HIV-epidemin i 1980-talets Stockholm. Precis liksom Lindman läser nyheter först när de inte längre är nyheter, vill jag oftast kolla in trender när de inte längre är trender, så igår tyckte jag att det var dags att se på Gardells livsverk, som han själv kallar det. Tittade på alla tre delar efter varandra, (del ett hittas här).
Trilogin är otroligt berörande och definitivt sevärd. Man kommer fort in i den och den är trots många riktigt skräckinjagade scener också riktigt rolig, galghumoristisk, lite drivande med medelklass och definitivt drivande med kärnfamiljen. Dessutom fullständigt dryper serien av det här gardellska underfundiga sättet att leka med ord och metaforer, att exakt föra tankarna dit det är meningen att dom ska föras, att sakta vagga oss in i ett tillstånd där vi inte kan annat än vara med i hans värld, ordlöst ta del av hans upplevelser. Men det var inte seriens innehåll som jag ville kommentera. Det var det kollektiva behovet av att få gråta ut som jag kom att tänka på medan jag, precis som förväntat, fullständigt hulkade mig igenom flera av scenerna i serien. Jonas Gardell har den där förmågan att veta exakt var det gör ont, hitta de mest sårbara punkterna i en vanlig svensk medelålders människa och att sen dra ut på scenerna som tar fram det här sårbara, vår djupa kollektiva sorg, sånt vi innerst inne vet om men som vi inte har kunnat ta fram, sånt som på något sätt berör alla och som alla kan identifiera sig med. Jag är så glad för att jag såg på den här serien ensam och sent på natten. Kan ärligt sagt inte förstå hur de som har sett den här serien hemma med nån slags familj har hanterat detta! För Gardell kan definitivt det här med att skapa den där obekväma känslan i TV-soffan (som jag hatar det där ordet; TV-soffan, men i det här fallet är det nödvändigt!). Jag vet inte om det är regissörens eller Jonas avsikt att göra serien så tårdrypande nära in på, men det tycks definitivt finnas ett sånt här behov just nu. Till och med i Finland har det börjat funka. Dom vill att vi ska gråta! Den känslan har jag. Sen får man själv välja om man avfärdar det här som effektsökande strunt eller om man låter sig föras med.
Som avslutning på den här texten tänker jag nu lyssna färdigt på Jonas som pratar om bland annat just gråt i podcasten Värvet.