Jag skrev tidigare om det här med att det eventuellt behövs människor som reagerar, för att människor ska reagera. Liksom en bild av någon som är upprörd, som gråter, och vips så inser alla allvaret och börjar gråta de också. Nå nu har det attan hänt! Inte när det gäller djurrätt, men när det gäller kvinnor och jämlikhet. Linnea Henriksson var så upprörd att hon började gråta när hon pratade om kvinnor och HIV i direktsändning, och vips så var hela sändningen ett enda sentimentalt stackars dom och stackars oss och stackars allt-kalas. Känner mig lite som ett orakel.Det är nog något skumt med hela allt det där ändå. Det verkar på nåt sätt lite som att folk snarare vill gråta och beröras än verkligen göra något åt saker i grunden. Jag menar, vad hjälper det de HIV-drabbade kvinnorna i Afrika att folk står i klunga och gråter och kramas i Sverige? Sen kan man ju fråga sig om samma hade hänt ifall inte "national television" var där? Eller ja - national television är ju idag vilken iphone som helst nästan. En film som laddas upp på nätet och blir viral, punkt slut.
Nu hyllar folk den här Linnea som om hon vore nån slags övermänsklig prick som känner så jäkla mycket att känslorna bara väller ut ur henne, och jag vet inte - det är något med den här tiden vi lever i som syns så starkt i det där klippet. Det är nåt 1700-tals-aktigt över det hela, nu ska vi vara ödmjuka och blödiga igen och det är accepterat, inte bara accepterat utan även önskvärt att gråta offentligt. Män som gråter är ännu bättre, de visar exempel på ett känsligt och utvecklat sinnelag.
Jag vet inte, tycker bara att det är oerhört irriterande när alla står och kramas och gråter i grupp i det där klippet. Speciellt de där i publiken som spontant hänförs av gråtkalaset och också bara står där och hulkar vill jag slå en dask i baken på. Och dom som kommenterar på nätet och FB bara för att berätta hur tårarna föll när dom såg på det där klippet, för att liksom framhäva hur empatiska mänskor dom är. Varför tycker jag så - jag är ju själv den mest gråtmilda jag känner? Bölar över Disney-filmer. Nå väl, jag tycker det är en sak att sitta hemma och gråta av olika orsaker och en helt annan sak att brista ut i tårar offentligt. Men det är klart, gränsen är hårfin, och jag tycker till och med att den här Linnea eventuellt själv efteråt verkar lite pinsamt berörd över det sentimentala gruppkramkalas hon orsakade.
Om det är det här som behövs för att folk, regeringar och beslutstagare verkligen ska reagera, ja det får tiden utvisa.
2 comments:
Det enda jag tänker på är de där spegelneuronerna man har i hjärnan som gör att man känner samma som andra människor, dvs. ser någon gråta = gråter själv... Var det så att de samalde in pengar med den där sändningen? Då var de där tårarna troligen väldigt bra för insamlingen.
Sen tänkte jag mycket på det där du skrev om djur och att se någon gråta över köttindustrin. Det kunde säkert funka på vissa, men sen finns det de som ändå inte kan ta till sig sorg över att djur dör, så då kanske de bara reagerar med avsky att det står folk och gråter över djur (när det finns så mycket människor som dör också). Bara en tanke.
Jag har själv svårt att få fram starka känslor över dödandet av djur, men jag har funderat mycket på det. Varför känner jag så lite? Så klart kan jag på ett principellt plan inse att det är omoraliskt att djur dödas i en så stor skala och ofta med tvivelaktiga metoder bara för att folk ska kunna äta totalt överdimensionerade mängder kött. Det som får mig att minska på köttkonsumtion är (tyvärr?) inte det faktumet att man dödar djur, utan att det är dåligt för människor i det långa loppet att köttindustrin förbrukar enorma mängder energi och att det har effekter för biodiversitet osv. Dvs. jag berörs i slutändan mest av att människor lider :/ Men ifall man vill komma åt folk som jag som inte gråter så mycket om djur dör, är det kanske just den vägen man ska gå: köttindustrin är också skit för människor. Och även om känsloreaktioner kan vara effektiva, kan nog också logiska argument också vara det (klimatkatastrofen som är ett faktum).
Nå nu fick jag kommenterat! Klarar inte av att skriva långt på mobilen och råkade ha en stund över här...
Jo, det var en insamling (musikhjälpen), så jå - tårarna var säkert väldigt nyttiga för insamlingen också.
Intressant det där med avsaknaden av starka känslor för dödandet av djur o säkert väldigt relevant på nåt sätt - många andra måste ju ha det på ett liknande sätt! För mig är det bara helt främmande att inte ha medlidande med djur, som sagt, jag tycker nästan djurs lidande är värre än mänskors lidande, jag vet inte - beror det här på att jag typ har vuxit upp med djur alltid, kanske? I don't know. Har bara nån sån där underlig tanke om att människan (eftersom vi är på toppen av hela f-king allt) borde ta hand om allt lägre stående levande med respekt. Och just det här med att djur lever i nuet (vad jag har förstått, fast vad vet jag)... ja blah blah.
Dödandet o ätandet av djur har jag sen i princip ingenting emot, ifall det handlar om jakt och en enstaka älg ibland liksom, och i fall ett gäng mänskor typ springer omkring med pilbågar i skogen. Lyckas man döda ett djur själv så siitä vaan, ät upp det. (O hönsgårdar o såna där andra, fina djurgårdar är också helt fine, ät upp bara liksom om dom har levt ett bra liv). Jag bara undviker köttindustrin så långt jag kan. Det är ju skillnad på dödande och dödande, liksom.
Men jo, din poäng om energiförbrukningen i djurindustrin är minst lika relevant som det oetiska i djurhållningen, om inte ännu relevantare!!
Post a Comment