Jobbig vecka & separationsångest

Det här är en sån där vecka som man har hoppats att ska vara över så fort den började. Har så många jobbturer, splittrade tider; två timmar här, tre där, ibland nån timme på morgonen och nån på eftermiddagen. Samtidigt är J på praktik så jag måste hitta hundvakter, så det har känts som att veckans början mestadels har bestått av att jag har stått vid folks ytterdörrar och försökt vara till lags. Det är så oerhört fint att folk ställer upp som hundvakter, hjälper en i nöd så att säga. Min tacksamhet är så stor att jag inte riktigt vet hur jag ska visa den, annat än genom att hämta presenter och le brett. Som sagt nån gång – jag är inte bra på att be om tjänster.

Sen hela det där alltihopa, att jag överhuvudtaget behöver hundvakt även om det bara handlar om nån futtig timme, det känns ju också jobbigt. Jag har helt enkelt inte orkat träna på den där separationsångesten med min hund så som jag borde (lång story för den som inte hänger med: min hund har ett trauma från liten, kan inte vara ensam utan att börja yla och förstöra). Men banne mig, jag har i varje fall kommit i gång den här veckan. Köpte den där attans boken, I'll be home soon av Patricia McConnell, den verkar innehålla lite asiaa i varje fall. Vecka för vecka ska man göra olika övningar för att hunden ska associera ens utgång med nåt bra istället för att förställa sig i panik. Jag är i det skedet att jag ger ett köttben åt hunden medan jag går och sätter på mig jackan & skorna och sen tar jag av jackan & skorna igen och går och tar bort köttbenet. Det här ska man sen upprepa 3-5 gånger och göra ungefär 3 gånger per dag. Utöver det ska man gå och skramla med nycklar och sätta jackan på sig av ingen anledning, och ja – på olika sätt mer eller mindre driva sig själv till ett lätt schizofrent tillstånd, allt medan det förhoppningsvis hos hunden planteras en tanke om att det här med att jackan sätts på och att det skramlas med nycklar inte nödvändigtvis behöver betyda att nu blir det panik.
Jag säger bara, att lyckas jag med att få Mili lugn och tyst medan man går ut, då tänker jag betrakta mig som en attans dog whisperer! Lyckas jag inte, ja, då blir det svåra grejer. Då blir det verkligen svårt, orkar inte ens tänka på det. Men då kan vi seriöst inte ha hund. Man kan ju inte ha en hund som ständigt behöver vaktas så fort man går ut. Då kan man ju inte ha ett jobb ens. ja, suck.