Tillvaron

Det är sent-sent-sent. Vi har suttit och skrattat-gråtit åt det underbara Naturväktarna & önskat att Anders hade varit vår far, medan jag har suttit och värpt på julkalendersluckor och J har spelat Football Manager. Jag har attan ännu ett tiotal luckor som jag inte vet varifrån jag ska dra, men jag hoppas att det kommer ett sånt där infall i vilket fem-sex luckor föds på raken och resten sen ger sig själva av bara farten. Tänker att kreativitet, idéer och sånt utgör ett sånt känsligt maskineri. De bästa idéerna kommer alltid i förbifarten, typ att en låt råkar spela i bakgrunden samtidigt som man tänker på nåt helt annat och så kombineras låtens ord med ens tanke och voilá: en idé är född. Det funkar aldrig att sätta sig ner med papper och penna. Helst ska man vika kläder, diska eller vara sysselsatt på något sätt.
I morgon lovar dom sol. Jag tänkte ta ett varv ut till Mälikkälä och kolla om det finns svamp (faktiskt). Om jag kommer mig upp i någorlunda god tid, det vill säga. Ser ju inte så lovande ut. Hörde nåt rykte om att nån ännu hade hittat nåt, och tänker att helt omöjligt är det väl ändå inte. Det känns på nåt sätt ännu alldeles tydligt som höst, absolut inte som vinter i varje fall.
Funderar att vart den här veckan kan tänkas ha farit? Och funderar på hur underbart det här skedet mellan den offentliga arbetslösheten och avslutade studier är – när man inte har ett måste i världen. Snart är man arbetslös och så kommer de där bekanta skuldkänslorna krypande över en igen, man börjar tycka att man skulle måsta nånting. Måsta bidra, måsta göra sig nyttig. Man börjar tycka att det blir jobbigt att för nittonde gången förklara att man söker jobb åt nån som frågar vad man är eller gör. Man börjar tycka att det är tråkigt och meningslöst att lorva omkring hemma och experimentera med matlagning, virkning och att klubba hårda jätkän i dataspel. Men nu: minns inte när senast jag skulle ha haft en såhär jäkla tvånglös (tvånglös?) tillvaro, och jag trivs så inihelvete med den. Jag tänker inte förhasta mig in i nån jobbsituation i vilken jag sedan vantrivs röven av mig, jag tänker omsorgsfullt vänta eller göra annat och förhoppningsvis klara mig på nåt attans sätt.